Då vi nu har sammanfattat Jesu förkunnelse om himmelriket har vi lov att redogöra för vissa senare idéer, som knöts till föreställningen om riket, och att framföra en profetisk förutsägelse om riket så som det kan tänkas utvecklas under den förestående tiden.
Under de första århundradena av den kristna utbredningen påverkades idén om himmelriket enormt av uppfattningarna i den grekiska idealismen, idén om det naturliga som en skugga av det andliga—det timliga som det evigas skugga i tiden.
Men det stora steget, som betydde en omplantering av Jesu förkunnelse från en judisk till en icke-judisk grogrund, togs när rikets Messias blev kyrkans Frälsare. Kyrkan var den religiösa och sociala organisation som växte fram av Paulus och hans efterföljares aktiviteter och som baserade sig på Jesu förkunnelse så som den utökades med Filons tankar och de persiska lärorna om gott och ont.
Jesu idéer och ideal, så som de kom till uttryck i förkunnelsen om rikets evangelium, gick närapå förlorade när hans anhängare allt mer förvrängde hans uttalanden. Jesu uppfattning av riket förändrades märkbart av två starka tendenser:
1. De judiska troende höll envist fast vid sitt sätt att betrakta honom som Messias. De trodde att Jesus mycket snart skulle återvända för att faktiskt etablera ett världsomfattande och mer eller mindre materiellt rike.
2. De icke-judiska kristna började mycket tidigt acceptera Paulus läror, vilket allt mer ledde till den allmänna åsikten att Jesus var Återlösaren av kyrkans barn, kyrkan som var den nya och institutionella arvtagaren till den tidigare uppfattningen om riket som ett rent andligt brödraskap.
Som en samhällelig utväxt av riket hade kyrkan varit helt naturlig och även önskvärd. Det onda med kyrkan var inte dess existens utan snarare att den nästan helt trängde undan Jesu uppfattning av riket. Paulus institutionaliserade kyrka blev praktiskt taget en ett substitut för det himmelrike som Jesus hade förkunnat.
Men tvivla inte, detta samma himmelrike som Mästaren lärde existerar i den troendes hjärta, kommer ännu att förkunnas för denna kristna kyrka, liksom även för alla andra religioner, folkslag och nationer på jorden—rentav för varje individ.
Riket enligt Jesu undervisning, det andliga idealet om individens rättfärdighet och uppfattningen om människans gudomliga gemenskap med Gud, blev så småningom begravt under den mystiska tankeskapelsen om Jesu person som Återlösaren-Skaparen och det andliga överhuvudet för ett samhälleligt anpassat religiöst samfund. På detta sätt blev en formell och institutionell kyrka ett substitut för rikets individuellt andeledda brödraskap.
Kyrkan var en oundviklig och nyttig samhällelig följd av Jesu liv och undervisning tragedin bestod däri att denna samhälleliga reaktion på läran om riket så helt åsidosatte det andliga begreppet om det verkliga riket i enlighet med Jesu förkunnelse och liv.
Guds rike var för judarna israeliternas samfund; för icke-judarna blev det den kristna kyrkan. För Jesus var riket summan av de individer som hade bekänt sin tro på Guds faderskap, därmed förklarat sig helhjärtat hängivna att göra Guds vilja och sålunda blivit medlemmar av människans andliga brödraskap.
Mästaren insåg till fullo att vissa samhälleliga resultat skulle framträda i världen till följd av att rikets evangelium spreds. Men hans avsikt var att alla sådana önskvärda samhälleliga manifestationer skulle framträda som omedvetna och oundvikliga utväxter eller naturliga frukter av denna inre personliga upplevelse hos enskilda troende, denna rent andliga gemenskap och samvaro med den gudomliga anden som innebor och aktiverar alla sådana troende.
Jesus förutsåg att en social organisation eller kyrka skulle följa på det sanna andliga rikets utbredning, och därför motsatte han sig aldrig att apostlarna tillämpade Johannes doprit. Han lärde att den sanningsälskande själen, som hungrar och törstar efter rättfärdighet—efter Gud—genom tro upptas i det andliga riket. Samtidigt lärde apostlarna att en sådan troende genom den yttre dopriten upptas i lärjungarnas sociala organisation.
När Jesu efterföljare genast efter hans tid insåg sitt partiella misslyckande med att förverkliga hans ideal om etablerandet av riket i människornas hjärtan genom andens dominans över och ledning av den enskilda troende, tog de sig till att rädda hans förkunnelse från att helt gå förlorad genom att i stället för Mästarens rikesideal gradvis skapa en synlig social organisation, den kristna kyrkan. När de hade genomfört detta ersättande program började de, för att bibehålla konsekvens och sörja för erkännandet av Mästarens förkunnelse om riket, förskjuta riket in i framtiden. Så snart kyrkan var väl etablerad började den lära att Guds rike i verkligheten skulle framträda då den kristna tidsåldern kulminerade, vid Kristi återkomst.
På detta sätt blev riket ett begrepp om en tidsålder, en idé om ett framtida besök och ett ideal om det slutliga återlösandet av den Högstes heliga. De första kristna (och alltför många av de senare) förlorade på det hela taget ur sikte den tanke om Fader och son som fanns uttryckt i Jesu förkunnelse om riket, samtidigt som de ersatte den med kyrkans välorganiserade sociala gemenskap. Kyrkan blev sålunda främst ett socialt brödraskap, som effektivt undanträngde Jesu begrepp och ideal om ett andligt brödraskap.
Jesu ideala uppfattning gick till stor del förlorad, men med Mästarens personliga liv och förkunnelse som grundval, kompletterade med de grekiska och persiska föreställningarna om det eviga livet och utvidgade med Filons lära om det timliga i motsats till det andliga drog Paulus ut för att bygga upp ett av de mest progressiva människosamfund som någonsin har existerat på Urantia.
Jesu begrepp är fortfarande levande i de avancerade religionerna i världen. Paulus kristna kyrka är den socialiserade och humaniserade skuggan av vad Jesus avsåg att himmelriket skulle vara—och av vad det förvisso skall bli en dag. Paulus och hans efterföljare flyttade delvis över frågorna om evigt liv från individen till kyrkan. Kristus blev sålunda kyrkans överhuvud snarare än en äldre broder till varje enskild troende i Faderns familj i riket. Paulus och hans samtida tillämpade alla Jesu andliga implikationer beträffande sig själv och den enskilda troende på kyrkan som en grupp av troende, och då de gjorde så gav de en dödsstöt åt Jesu begrepp om det gudomliga riket i den enskilda troendes hjärta.
Så har den kristna kyrkan i århundraden arbetat under en stor förlägenhet emedan den vågade göra anspråk på rikets hemlighetsfulla krafter och privilegier vilka kan utövas och erfaras endast mellan Jesus och hans andliga trosbröder. Sålunda blir det uppenbart att medlemskap i kyrkan inte nödvändigtvis betyder gemenskap i gudsriket; den senare är andlig, det förra i huvudsak socialt.
Förr eller senare är tiden inne för en annan och större Johannes Döparen att framträda och förkunna: ”Gudsriket är nära förestående”—i betydelsen en återgång till det höga andliga begreppet från Jesus, som förkunnade att riket är hans himmelske Faders vilja när den är dominerande och transcendent i den troendes hjärta—och att göra allt detta utan att på något sätt hänvisa till vare sig den synliga kyrkan på jorden eller till Kristi förväntade återkomst. Det måste ske ett återupplivande av Jesu faktiska förkunnelse, en sådan ompresentation som omintetgör hans tidiga efterföljares arbete då de tog itu med att skapa ett sociofilosofiskt trossystem om det faktum att Mikael vistades på jorden. Inom en kort tid ersatte nästan undervisningen av denna berättelse om Jesus predikandet av Jesu evangelium om gudsriket. På detta sätt åsidosatte en historisk religion den lära i vilken Jesus hade blandat människans högsta moraliska idéer och andliga ideal med hennes mest sublima hopp för framtiden—evigt liv; och det var evangeliet om gudsriket.
Det är just för att Jesu evangelium var så mångsidigt som de som studerade i uppteckningarna om hans förkunnelse inom några århundraden blev uppdelade i så många kulter och sekter. Denna beklagansvärda uppdelning av kristna troende är en följd av att man inte i Mästarens mångfacetterade förkunnelse har lyckats urskilja den gudomliga enheten i hans ojämförliga liv. Men en dag kommer de som sant tror på Jesus inte att vara på detta sätt andligen splittrade i sin attityd inför icke-troende. Alltid kan vi ha olikheter när det gäller intellektuell förståelse och tolkning, även olika grader av social anpassning, men avsaknad av andligt broderskap är både oförlåtligt och klandervärt.
Misstag er inte! Det finns i Jesu förkunnelse en sådan evig natur som inte tillåter den att för evigt förbli ofruktbar i hjärtana på tänkande människor. Guds rike så som Jesus uppfattade det har till stor del blivit oförverkligat på jorden. Tills vidare har den materiella kyrkan tagit dess plats, men ni bör förstå att denna kyrka endast är det fördröjda andliga rikets larvstadium, vilket bär riket genom denna materiella tidsålder över till en andligare världsordning där Mästarens förkunnelse kan få en bättre möjlighet att utvecklas. Sålunda blir den så kallade kristna kyrkan den kokong i vilken riket enligt Jesus begrepp nu slumrar. Det gudomliga broderskapets rike är fortfarande vid liv och framträder till slut och helt säkert från denna långvariga nedsänkning, precis lika säkert som fjärilen till slut kommer fram som den vackra slutprodukten av dess mindre attraktiva metamorfosiska utvecklingsvarelse.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.