Över hela Jeriko spred sig den kvällen Jesu budskap om äktenskapet och om vilken välsignelse barnen är, så att nästa morgon, långt innan Jesus och apostlarna gjorde sig redo att ge sig av och redan före frukosten, kom massvist med mödrar till Jesu logi medförande sina barn i famnen och ledande dem vid handen och ville att han skulle välsigna de små. När apostlarna gick ut för att beskåda denna samling av mödrar med sina barn försökte de sända bort dem, men kvinnorna vägrade att avlägsna sig innan Mästaren lade händerna på deras barn och välsignade dem. När apostlarna högröstat tillrättavisade dessa mödrar hörde Jesus oväsendet och kom för förnärmad och förebrådde dem med orden: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådant är himmelriket. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn kommer knappast dit in för att växa upp till den andliga mandomens fulla längd.”
När Mästaren hade sagt så till sina apostlar tog han emot alla barnen, lade händerna på dem och talade samtidigt ord av uppmuntran och hopp till deras mödrar.
Jesus talade ofta till sina apostlar om de himmelska boningarna och lärde dem att Guds avancerande barn måste växa upp andligen där liksom barnen fysiskt växer upp i denna värld. Och så tyckes det heliga ofta vara något högst vanligt, så som denna dag då dessa barn och deras mödrar föga förstod att Nebadons bevakande intelligenser såg barnen i Jeriko leka med Skaparen av ett universum.
Kvinnans ställning i Palestina förbättrades mycket till följd av Jesu undervisning; och den skulle likaså ha förbättrats över hela världen om inte hans efterföljare hade avlägsnat sig så långt från det som han så omsorgsfullt lärde dem.
Det var också i Jeriko, i samband med en diskussion om barnens tidiga religiösa övning i vanan att dyrka det gudomliga som Jesus sökte inprägla hos sina apostlar det stora värdet av skönheten som en inverkan vilken leder till behovet att dyrka Gud, särskilt hos barn. Med föreskrift och exempel visade Mästaren värdet av att dyrka Skaparen mitt ibland skapelsens naturliga omgivningar. Han föredrog att kommunicera med den himmelske Fadern bland träden och de ringa varelserna i naturens värld. Han fröjdades i att meditera över Fadern genom den inspirerande syn som Skaparsönernas stjärnhimlar erbjöd.
När det inte är möjligt att dyrka Gud i naturens tabernakel bör människorna göra sitt bästa för att tillhandahålla lokaler som utstrålar skönhet, helgedomar som kännetecknas av tilltalande enkelhet och artistisk utsmyckning, så att människans högsta känslor kan väckas i samband med det intellektuella närmandet till en andlig gemenskap med Gud. Sanning, skönhet och helighet är mäktiga och effektiva hjälpmedel till en sann gudsdyrkan. Men andegemenskap främjas inte av endast en omfattande sirlighet och omåttlig utsmyckning med människans utstuderade och pråliga konst. Skönheten är mest religiös när den är mest enkel och naturlik. Hur olyckligt är det inte om små barn får sin första början till uppfattningen om offentlig gudsdyrkan i kalla och bara rum, som helt saknar skönhetens attraktion och på intet sätt antyder en glad stämning och inspirerande helighet! Barnet bör få sin första kontakt med gudsdyrkan ute i naturen och senare följa med sina föräldrar till offentliga lokaliteter som är avsedda för religiös samling och som är åtminstone materiellt lika attraktiva och konstnärligt lika vackra som det hem där barnet dagligen vistas.