På vägen till Judéen åtföljdes Jesus av ett sällskap om närmare femtio vänner och fiender. Under lunchrasten på onsdagen talade han till apostlarna och den grupp som följde honom om ”Frälsningens villkor”, och vid slutet av denna lektion berättade han liknelsen om farisén och publikanen (skatteindrivaren). Jesus sade: ”Ni ser således att Fadern ger människobarnen frälsning, och den frälsningen är en fri gåva till alla som har tron att ta emot sonskapet i den gudomliga familjen. Människan kan ingenting göra för att förtjäna denna frälsning. Självrättfärdighetens gärningar kan inte köpa Guds ynnest, och mycket offentligt bedjande uppväger inte bristen på levande tro i hjärtat. Människor kan ni möjligen bedra med ert tjänande till det yttre, men Gud ser in i era själar. Det som jag berättar för er illustreras väl av två män som gick in i templet för att be, den ene var farisé, den andre skatteindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, utpressare, olärda, bedragare, äktenskapsbrytare, eller ens som den här skatteindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag får.’ Men skatteindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för sitt bröst och sade: ’Gud, var barmhärtig mot mig syndare.’ Jag säger er att det var publikanen, snarare än farisén, som gick hem med Guds gillande, ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Den natten i Jeriko försökte de ovänligt sinnade fariséerna snärja Mästaren genom att förmå honom att diskutera äktenskap och skilsmässa, vilket deras kamrater en gång hade försökt sig på i Galiléen, men Jesus undvek skickligt deras försök att försätta honom i konflikt med deras lagar om skilsmässa. Så som publikanen och farisén illustrerade god respektive dålig religion, så tjänade deras skilsmässoseder till att kontrastera de bättre äktenskapslagarna i den judiska lagsamlingen med den skamliga slappheten i fariséernas tolkning av dessa mosaiska föreskrifter om skilsmässa. Farisén bedömde sig själv enligt den lägsta normen, publikanen avpassade sig efter det högsta idealet. Andakten var för farisén ett sätt att hänge sig åt självgod inaktivitet och försäkra sig om en falsk andlig trygghet; för publikanen var andakten ett sätt att väcka sin själ till att inse behovet av ånger, bekännelse och att i tro ta emot barmhärtig förlåtelse. Farisén sökte rättvisa, publikanen sökte barmhärtighet. Universums lag lyder: Be och du skall få; sök och du skall finna.
Fastän Jesus vägrade att låta sig dras in i en kontrovers med fariséerna när det gällde skilsmässa, framförde han dock en positiv lära om äktenskapets högsta ideal. Han prisade äktenskapet som den mest idealiska och högsta av alla mänskliga relationer. Likaledes antydde han ett starkt ogillande av Jerusalem-judarnas lössläppta och orättvisa skilsmässoseder. De tillät vid den tiden mannen att skilja sig från sin hustru av de mest obetydliga orsaker, sådana som att hon var dålig på att laga mat, försumlig i att sköta huset, eller av ingen bättre orsak än att han hade blivit förtjust i en kvinna som såg bättre ut.
Fariséerna hade rentav gått så långt att de lärde att denna lätta form av skilsmässa var en speciell förmån som hade beviljats det judiska folket, i synnerhet fariséerna. Fastän Jesus vägrade att göra uttalanden som gällde äktenskap och skilsmässa, fördömde han i högst bittra ordalag detta skamliga förhånande av äktenskapsförbindelsen och pekade på hur orättvist det var för kvinnorna och barnen. Han gav aldrig sitt stöd åt något skilsmässobruk som gav mannen någon fördel framför kvinnan. Mästaren stödde endast de läror som gjorde kvinnorna jämställda med mannen.
Fastän Jesus inte kom med några nya bestämmelser om äktenskap och skilsmässa, uppmanade han emellertid judarna att efterleva sina egna lagar och högrestående lärdomar. I sina försök att förbättra deras seder och bruk i enlighet med de ovannämnda sociala riktlinjerna hänvisade han ständigt till skriftens ord. Samtidigt som Jesus på detta sätt gav sitt stöd åt de höga och ideala föreställningarna om äktenskapet, undvek han skickligt en sammanstötning med sina frågeställare om de sociala seder och bruk som företräddes av antingen deras skrivna lagar eller av deras mycket omhuldade skilsmässoprivilegier.
Det var mycket svårt för apostlarna att förstå Mästarens motvilja mot att göra några definitiva uttalanden beträffande vetenskapliga, sociala, ekonomiska eller politiska problem. De insåg inte helt att hans mission på jorden uteslutande gällde en uppenbarelse av andliga och religiösa sanningar.
Efter det att Jesus hade talat om äktenskap och skilsmässa, ställde hans apostlar senare den kvällen många tilläggsfrågor i privat, och hans svar på dessa frågor skingrade många missuppfattningar i deras sinnen. Som avslutning på denna konferens sade Jesus: ”Äktenskapet är ärbart och borde eftersträvas av alla människor. Det faktum att Människosonen bedriver sin jordiska mission ensam återspeglar på intet sätt äktenskapets önskvärdhet. Att jag skulle arbeta så här är min Faders vilja, men samme Fader har bestämt om skapandet av man och kvinna, och det är Guds vilja att män och kvinnor skulle finna sin högsta form av tjänande och därav följande glädje genom att grunda ett hem för att ta emot och uppfostra barn, vid vilkas skapande dessa föräldrar blir kompanjoner till Skaparna av himmel och jord. Och därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli som en.”
På så sätt lättade Jesus apostlarnas sinne på många bekymmer som rörde äktenskapet och klarade upp många missförstånd beträffande skilsmässa. Samtidigt gjorde han mycket för att höja deras ideal beträffande social förening och öka deras respekt för kvinnor och barn samt för hemmet.