Den kvällen samlades en ansenlig folkskara kring Jesus och de två apostlarna för att ställa frågor, av vilka många besvarades av apostlarna medan andra behandlades av Mästaren. Under kvällens lopp sade en viss laglärd som försökte inveckla Jesus i en komprometterande dispyt: ”Lärare, jag skulle vilja fråga dig vad jag just bör göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Vad står det i lagen och profeterna, hur lyder skriftens ord?” Den lagkunnige, som kände till både Jesu och fariséernas läror, svarade: ”Älska Herren Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ, hela ditt sinne och hela din kraft, och din nästa som dig själv.” Då sade Jesus: ”Du har svarat rätt; om du verkligen gör detta, leder det till evigt liv.”
Men den laglärde var inte helt uppriktig när han ställde denna fråga, och då han ville rättfärdiga sig själv och även hoppades kunna förvirra Jesus dristade han sig till att ställa ytterligare en fråga. Han drog sig litet närmare Mästaren och sade: ”Men Lärare, kan du säga mig vem som egentligen är min nästa?” Den lagkloke ställde denna fråga i hopp om att kunna förleda Jesus till något uttalande i strid med den judiska lagen, vilken definierade ens nästa som dem som ”hörde till ens eget folk”. Judarna betraktade alla andra som ”hedniska hundar”. Denne laglärde kände i viss mån till Jesu läror och visste därför mycket väl att Mästaren hade en annan uppfattning. Sålunda hoppades han kunna få Mästaren att säga något som kunde tolkas som ett angrepp på den heliga lagen.
Men Jesus insåg den laglärdes motiv, och i stället för att gå i fällan började han berätta en historia för sina åhörare, en historia som varje lyssnarskara i Jeriko till fullo skulle ha uppskattat. Jesus sade: ”En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och råkade i händerna på grymma stråtrövare, som rånade honom, slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. Mycket snart råkade en präst komma samma väg, och när han såg den sårade mannen i hans eländiga tillstånd gick han förbi på andra sidan vägen. På samma sätt var det med en levit som kom förbi. När han såg mannen passerade han också förbi på andra sidan vägen. Men om en stund kom en samarier, som var på väg till Jeriko, och fick se den sårade mannen ligga där, och när han såg hur denne hade blivit rånad och misshandlad fylldes han av medlidande. Han gick fram till mannen, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom hit till värdshuset och skötte om honom. Nästa morgon tog han fram en summa pengar och gav åt värden och sade: ’Sköt väl om min vän, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.’ Låt mig nu fråga dig: Vilken av dessa tre visade sig vara den överfallne mannens nästa?” När den laglärde såg att han hade gått i sin egen fälla svarade han: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han.”
Den laglärde svarade ”den som visade barmhärtighet”, för att inte behöva uttala det förhatliga ordet samarier. Den lagkloke blev tvungen att på frågan ”vem är min nästa?” ge just det svar som Jesus ville ha givet, men som, om Jesus hade gett det, direkt skulle ha medfört hans anklagelse för hädelse. Jesus gjorde inte endast den oärlige lagkloke förlägen, utan han berättade även för sina åhörare en historia som samtidigt var en fin förmaning till alla hans efterföljare och en svidande tillrättavisning av alla judar för deras inställning till samarierna. Denna berättelse har fortsättningsvis främjat den broderliga kärleken mellan alla som senare har omfattat Jesu evangelium.