Närvaron av folk från hela den kända världen, från Spanien till Indien, gjorde lövhyddefesten till ett idealiskt tillfälle för Jesus att för första gången offentligt förkunna hela sitt evangelium i Jerusalem. Under denna högtid bodde människorna till stor del ute i det fria, i lövhyddor. Det var skördefesten, och då den inföll under de svala höstmånaderna deltog de judar som bodde utspridda i världen mer allmänt i den här högtiden än i påsken vid vinterns slut eller i pingsten vid början av sommaren. Apostlarna fick äntligen se sin Mästare djärvt kungöra sin mission på jorden inför hela världen så att säga.
Detta var högtidernas högtid, ty under den här tiden kunde varje offer förrättas som inte hade förrättats vid de övriga högtiderna. Vid detta tillfälle togs offergåvorna till templet emot; det var en kombination av semesternöjen och högtidliga riter av religiös dyrkan. Det här var en tid av glädje som omfattade hela släktet, blandat med offer, levitiska sånger och prästernas högtidliga stötar i silvertrumpeterna. Om kvällen var detta imponerande skådespel, med templet och dess skaror av pilgrimer, praktfullt upplyst av de stora kandelabrar som brann klart på kvinnornas gård samt av skenet från mängder av facklor som var uppställda kring tempelgårdarna. Hela staden var grant utsmyckad utom Antonias romerska borg som i dyster kontrast såg ned på denna festliga och andaktsfulla scen. Hur hatade inte judarna denna ständigt närvarande påminnelse om det romerska oket!
Under festen offrades sjuttio oxar, som symboliserade de sjuttio hedna nationerna. Ceremonin med vattenutgjutandet symboliserade den gudomliga andens utgjutande. Denna vattenceremoni följde på prästernas och leviternas procession i soluppgången. Andaktsutövarna skred utför de trappsteg som ledde från Israels gård till kvinnornas gård medan upprepade trumpetstötar blåstes på silvertrumpeterna. Sedan vandrade de trogna vidare mot den Vackra porten, som öppnade sig mot icke-judarnas gård. Här vände de sig om mot väster, upprepade sina psalmsånger och fortsatte sin marsch mot det symboliska vattnet.
Under festens sista dag leddes den liturgiska ceremonin av närmare fyrahundrafemtio präster och motsvarande antal leviter. I gryningen samlades pilgrimerna från alla delar av staden, och var och en bar i högra handen en kärve av myrten-, vide- och palmkvistar, medan var och en i vänstra handen bar en kvist av paradisäpplet—citronen, den ”förbjudna frukten”. Dessa pilgrimer delade sig i tre grupper för denna tidiga morgonceremoni. En grupp stannade kvar i templet för att närvara vid morgonens offerförrättningar; den andra gruppen tågade ut från staden till nära Maza nedanför Jerusalem för att skära videkvistarna till att smycka offeraltaret med, medan den tredje gruppen bildade en procession som tågade från templet efter vattenprästen, som till ljudet från silvertrumpeterna bar den gyllene bägaren, som skulle fyllas med det symboliska vattnet, ut genom Ofel till det ställe nära Siloam där Källporten var belägen. Sedan den gyllene bägaren hade fyllts vid Siloadammen, tågade följet tillbaka till templet in genom Vattenporten och direkt till prästernas gård, där prästen som bar vattenbägaren fick sällskap av den präst som bar vinet för dryckoffret. Båda prästerna steg sedan fram till de silverrännor som ledde till altarfoten och hällde innehållet i bägarna i trattarna. Utförandet av denna vin- och vattentömningsrit var signalen för de församlade pilgrimerna att turvis med leviterna börja sjunga psalmerna från 113 t.o.m. 118. När de upprepade dessa verser brukade de vifta med sina kärvar vid altaret. Sedan följde dagens offerförrättningar, samtidigt som dagens psalm upplästes. Psalmen för högtidens sista dag var den åttioandra, börjande med den femte versen.