Tidigt på morgonen måndagen den 15 augusti påbörjade Jesus och de tre apostlarna bestigningen av Hermonberget, och detta var sex dagar efter Petrus minnesvärda bekännelse mitt på dagen vid vägkanten under mullbärsträden.
Jesus hade kallats att gå upp på berget, ensam och avsides, för att förrätta viktiga saker som hade att göra med framskridandet av hans utgivning i köttslig gestalt eftersom denna erfarenhet anslöt sig till det universum som han själv hade skapat. Det är inte utan betydelse att denna ovanliga händelse var planerad att inträffa medan Jesus och apostlarna befann sig inom hedningarnas landområden, och att den faktiskt skedde på ett berg som tillhörde icke-judarna.
De nådde fram dit de skulle, ungefär halvvägs uppför berget, något före middagstiden, och medan de åt lunch berättade Jesus för de tre apostlarna något om sin upplevelse på bergskullarna öster om Jordanfloden kort efter sitt dop, och även något mer om sin upplevelse på Hermonberget i samband med sitt tidigare besök på detta ensliga ställe.
När Jesus var pojke brukade han vandra uppför bergskullen nära sitt hem och drömma om de slag som imperiernas arméer hade utkämpat på Esdraelons slätt. Nu hade han vandrat uppför Hermonberget för att få den utrustning som skulle göra honom redo att stiga ned till Jordanslätterna för att framföra de avslutande scenerna i dramat om hans utgivning på Urantia. Mästaren kunde den dagen på Hermonberget ha avstått från kampen och återvänt till att styra sitt universums domäner, men han valde inte endast att uppfylla fordringarna för sin klass av gudomliga Söner enligt den Evige Paradissonens mandat, utan han beslöt att också uppfylla det som i sista hand och i full måtto vid detta tillfälle var hans Paradisfaders vilja. Denna dag i augusti såg tre av hans apostlar honom avstå från att ikläs full universumauktoritet. De såg på med förvåning då de himmelska budbärarna begav sig iväg och lämnade honom att ensam avsluta sitt jordiska liv som Människoson och Gudsson.
Apostlarnas tro hade nått sin kulmen vid den tid då de femtusen människorna förplägades, och sedan föll den snabbt nästan till noll. Nu, som följd av att Mästaren hade tillstått sin gudomlighet, steg den falnande tron hos de tolv under de närmast följande veckorna till sin högsta topp, endast för att igen stadigt sjunka. Den tredje förnyelsen av deras tro inträffade först efter Mästarens uppståndelse.
Klockan var ungefär tre denna vackra eftermiddag då Jesus tog farväl av de tre apostlarna och sade: ”Jag går avsides för mig själv en stund för gemenskap med Fadern och hans budbärare. Jag ber er stanna här och medan ni väntar på att jag återvänder be att Faderns vilja måtte ske i all er erfarenhet i samband med Människosonens fortsatta utgivningsmission.” Sedan Jesus hade sagt detta till dem drog han sig tillbaka för en lång rådplägning med Gabriel och Fader-Melkisedek, och han återvände först omkring klockan sex. När Jesus såg deras ängslan över hans långa frånvaro sade han: ”Varför var ni rädda? Ni vet mycket väl att jag måste se till min Faders angelägenheter; varför tvivlar ni när jag inte är hos er? Jag ger nu till känna att Människosonen har valt att genomleva sitt liv i hela dess längd mitt bland er och som en av er. Var vid gott mod; jag skall inte lämna er förrän mitt arbete är avslutat.”
När de intog sitt magra kvällsmål ställde Petrus en fråga till Mästaren: ”Hur länge skall vi stanna på det här berget borta från våra bröder?” Jesus svarade: ”Tills ni skall få se Människosonens förhärligande och veta att allt som jag har sagt er är sant.” Där de satt kring de glödande kolen från sin brasa talade de om frågor som gällde Lucifers uppror tills mörkret föll på och apostlarnas ögon blev tunga, ty de hade påbörjat sin färd mycket tidigt den morgonen.
När de tre hade sovit djupt ungefär en halv timme väcktes de plötsligt av ett sprakande ljud nära intill, och när de tittade sig omkring såg de till sin stora förvåning och bestörtning Jesus inbegripen i en förtrolig diskussion med två lysande varelser iförda den himmelska världens ljusdräkter. Jesu ansikte och gestalt lyste av glansen från ett himmelskt ljus. Dessa tre samtalade på ett främmande språk, men av vissa saker som sades antog Petrus felaktigt att varelserna i sällskap med Jesus var Mose och Elia; i verkligheten var de Gabriel och Fader-Melkisedek. De fysiska övervakarna hade på begäran av Jesus ordnat så att apostlarna fick bevittna denna scen.
De tre apostlarna blev så grundligt skrämda att det tog lång tid för dem att återvinna fattningen, men Petrus, som var den förste som återhämtade sig, sade när den bländande synen tonade bort inför dem och de såg Jesus stå ensam: ”Jesus, Mästare, det är bra att ha varit här. Vi gläder oss åt att se denna härlighet. Det är motbjudande för oss att gå tillbaka ned till den föga ärofulla världen. Om du vill, så låt oss stanna här, och vi skall sätta upp tre tält, ett för dig, ett för Mose och ett för Elia.” Petrus sade så för att han var förvirrad och för att inget annat just i den stunden kom honom i tankarna.
Medan Petrus ännu talade närmade sig ett silverglänsande moln och överskuggade dem alla fyra. Apostlarna blev nu ordentligt skrämda, och när de föll ned på sina ansikten för tillbedjan hörde de en röst, samma röst som hade talat vid det tillfälle då Jesus döptes, och rösten sade: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” När molnet försvann var Jesus igen ensam med de tre, och han böjde sig ned, rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda; ni skall få se större ting än detta.” Men apostlarna var verkligen rädda; det var en tystlåten och tankfull trio som gjorde sig redo att kort före midnatt bege sig ned från berget.