Det nya och avgörande draget i Petrus bekännelse var den markerade insikten om att Jesus var Guds Son, hans obestridda gudomlighet. Allt sedan hans dop och bröllopet i Kana hade dessa apostlar på olika sätt betraktat honom som Messias, men det ingick inte i judarnas uppfattning om Messias att han skulle vara gudomlig. Judarna hade inte lärt att Messias skulle ha en gudomlig härstamning; han skulle vara ”den smorde”, men knappast hade de tänkt sig att han skulle vara ”Guds Son”. I den andra bekännelsen lades tonvikten mer på den kombinerade naturen, på det överjordiska faktum att han var en Människoson och en Gudsson, och det var just på denna stora sanning, på föreningen mellan mänsklig natur och gudomlig natur som Jesus förkunnade att han skulle bygga himmelriket.
Jesus hade sökt leva sitt liv på jorden och fullfölja sin utgivningsmission som Människosonen. Hans anhängare var benägna att betrakta honom som den förväntade Messias. Då han visste att han aldrig kunde uppfylla deras messianska förväntningar försökte han modifiera deras messiasuppfattning så att det skulle bli möjligt för honom att delvis infria deras förväntningar. Men han insåg nu att en sådan plan knappast kunde genomföras framgångsrikt. Han valde därför att djärvt avslöja den tredje planen—att öppet tillkännage sin gudomlighet, bekräfta att Petrus bekännelse var sanningsenlig och att direkt förkunna för de tolv att han var Guds Son.
I tre års tid hade Jesus förkunnat att han var en ”Människoson”, medan apostlarna under samma tre års tid allt mer hade insisterat på att han var judarnas efterlängtade Messias. Han avslöjade nu att han var Guds Son, och på begreppet om Människosonens och Gudssonens kombinerade natur beslöt han att bygga himmelriket. Han hade beslutat att avstå från ytterligare försök att övertyga dem om att han inte var Messias. Han ämnade nu att djärvt uppenbara för dem vad han är, och sedan ignorera deras bestämda envishet med att betrakta honom som Messias.