Vid middagstiden söndagen den 24 juli lämnade Jesus och de tolv Josefs hem söder om Tyros och vandrade ned längs kusten till Ptolemais. Här stannade de i en dag och talade tröstande ord till ett sällskap av troende som bodde där. Petrus predikade för dem på kvällen den 25 juli.
På tisdagen lämnade de Ptolemais och gick längs vägen till Tiberias österut inåt landet till närheten av Jotapata. Onsdagen stannade de i Jotapata och undervisade de troende ytterligare om det som gällde riket. På torsdagen lämnade de Jotapata och vandrade norrut längs karavanvägen mellan Nasaret och Libanonberget via Rama till byn Sebulun. De höll möten i Rama på fredagen och stannade över sabbaten. De nådde Sebulun söndagen den 31 juli, höll ett möte den kvällen och vandrade vidare nästa morgon.
När de lämnade Sebulun färdades de vidare till korsningen med vägen mellan Magdala och Sidon nära Gishala, och därifrån vandrade de till Gennesaret vid västra stranden av Galileiska sjön, söder om Kafarnaum, där de hade stämt möte med David Sebedaios och där de avsåg att rådgöra om nästa drag i arbetet med att predika rikets evangelium.
Under ett kort möte med David fick de veta att många av ledarna då var samlade på den motsatta sidan av sjön nära Gerasa, och således, samma kväll, tog en båt dem över dit. En dag vilade de lugnt i bergskullarna och gick nästa dag till parken i närheten, där Mästaren en gång förplägade fem tusen människor. Här vilade de i tre dagar och höll dagliga möten, i vilka deltog omkring femtio män och kvinnor, återstoden av den en gång talrika samlingen av troende i Kafarnaum och dess omgivningar.
Medan Jesus var borta från Kafarnaum och Galiléen, under den tid han vistades i Fenicien, räknade hans fiender med att hela rörelsen hade brutits upp och drog den slutsatsen att den hast med vilken Jesus hade dragit sig tillbaka visade att han var grundligt skrämd och att han sannolikt aldrig skulle återvända och besvära dem. Allt aktivt motstånd mot hans förkunnelse hade så gott som upphört. De troende började än en gång hålla offentliga möten, och det förekom en långsam men effektiv konsolidering av de prövade och sanna överlevande från det stora sållande som de evangelietroende just hade genomgått.
Filippus, Herodes bror, hade halvhjärtat börjat tro på Jesus och sände bud att Mästaren var fri att leva och arbeta inom hans förvaltningsområde.
Befallningen att stänga alla judiska synagogor för Jesu och alla hans anhängares förkunnelse hade inverkat ogynnsamt på de skriftlärda och fariséerna. Omedelbart efter det att Jesus hade dragit sig tillbaka från sin ställning som ett tvisteämne inträffade en motreaktion bland hela det judiska folket. Ett allmänt missnöje riktade sig mot fariséerna och det judiska rådets ledare i Jerusalem. Många av synagogornas föreståndare började i smyg öppna sina synagogor för Abner och hans medarbetare och hävdade att dessa lärare var anhängare till Johannes och inte Jesu lärjungar.
Även Herodes Antipas erfor en sinnesförändring, och då han fick veta att Jesus vistades på andra sidan sjön inom hans bror Filippus område, sände han bud till Jesus att medan han hade undertecknat häktningstillstånd för hans arrestering i Galiléen, så hade han däremot inte bemyndigat hans arrestering i Pereen. På detta sätt antydde han att Jesus inte skulle antastas om han stannade utanför Galiléen, och han meddelade även judarna i Jerusalem om detta beslut.
Sådan var situationen omkring den 1 augusti år 29 e.Kr. när Mästaren återvände från missionen i Fenicien och började organisera om sina skingrade, prövade och glesnade styrkor för det sista och händelserika året av sitt uppdrag på jorden.
Stridsfrågorna är klart formulerade när Mästaren och hans medarbetare gör sig redo att förkunna en ny religion, religionen om den levande Gudens ande som bor i människornas sinne.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.