När Jesus denna onsdagseftermiddag höll sitt anförande berättade han först för sina anhängare historien om den vita liljan som lyfter sitt rena och snövita huvud högt upp i solskenet samtidigt som den har sina rötter i gyttjan och dyngan i det mörka jordlagret nedanför. ”Likaledes”, sade han, ”kan den dödliga människan, fastän hon har rötterna till sitt ursprung och sin varelse i människonaturens djuriska jordlager, genom tro lyfta sin andliga natur upp i den himmelska sanningens solsken och faktiskt bära andens ädla frukter.”
Det var under denna samma predikan som Jesus för första och enda gången använde en liknelse som hade att göra med hans eget yrke—timmermannens. Under sin uppmaning att ”lägga en stadig grund för utvecklingen av en ädel karaktär av andliga gåvor”, sade han: ”För att bära andens frukter måste ni födas av anden. Ni måste undervisas av anden och ledas av anden om ni vill leva ett andefyllt liv bland era medmänniskor. Men gör inte samma misstag som den enfaldige timmerman som slösar värdefull tid på att bila, mäta och jämna sitt maskätna och inuti ruttna timmer och sedan, efter att ha lagt ned all sin möda på denna murkna bjälke, måste kassera den som oduglig till att bli del av grunden i den byggnad som han vill uppföra så att den motstår tidens och stormens angrepp. Må var och en förvissa sig om att karaktärens intellektuella och moraliska grundvalar är sådana att de ger tillräckligt med stöd för överbyggnaden i form av den vidgande och förädlande andliga naturen, som sedan skall omvandla sinnet och därefter tillsammans med detta nyskapade sinne skall åstadkomma utvecklandet av en själ med en odödlig bestämmelse. Er andliga natur—den gemensamt skapade själen—är en levande tillväxt, men individens sinne och moral är den jordmån varifrån dessa högre manifestationer av mänsklig utveckling och gudomlig bestämmelse måste spira upp. Jordmånen för den evolverande själen är mänsklig och materiell, men ödesbestämmelsen för denna sinnets och andens gemensamma skapelse är andlig och gudomlig.”
På kvällen samma dag ställde Natanael en fråga till Jesus: ”Varför ber vi att Gud inte skall inleda oss i frestelse, när vi från din uppenbarelse om Fadern mycket väl vet att han aldrig gör något sådant?” Jesus svarade Natanael:
”Det är inte märkligt att du ställer sådana frågor med tanke på att du börjar känna Fadern så som jag känner honom och inte så som de tidiga hebreiska profeterna så dunkelt såg honom. Du känner till hur våra förfäder var benägna att se Gud i nästan allt som hände. De sökte se Guds hand i alla naturliga företeelser och i varje ovanlig händelse som människan upplevde. De förknippade Gud med både gott och ont. De trodde att han bevekte Moses hjärta och förhärdade faraos hjärta. När människan hade ett starkt behov av att göra något, gott eller ont, hade hon för vana att förklara dessa ovanliga känslostämningar med att säga: ’Herren talade till mig och sade: gör si och så, eller gå hit eller dit.’ Eftersom människorna så ofta och så häftigt råkade i frestelse, blev det följaktligen en vana hos våra förfäder att tro att Gud ledde dem dit för att pröva, straffa eller stärka dem. Men du vet sannerligen bättre. Du vet att människorna alltför ofta inleds i frestelse drivna av sin egen själviskhet och sporrade av sin djuriska natur. När du på detta sätt frestas uppmanar jag dig att, samtidigt som du ärligt och uppriktigt erkänner frestelsen för just vad den är, intelligent omdirigera andens, sinnets och kroppens energier, som söker sig utlopp, in i högre kanaler och mot mer idealistiska mål. På detta sätt kan du omvandla dina frestelser till människans högsta former av upplyftande verksamhet, samtidigt som du nästan helt undviker dessa härjande och försvagande konflikter mellan den djuriska och den andliga naturen.
”Men låt mig varna er för dåraktigheten i företaget att övervinna frestelsen genom att enbart med den mänskliga viljekraften försöka ersätta ett begär med ett annat och förment högrestående begär. För att verkligen övervinna frestelserna från den smärre och lägrestående naturen måste ni komma till ett läge av andligt övertag, där ni verkligen och definitivt har utvecklat ett intresse för och kärlek till de högre och mer idealistiska former av beteende som ert sinne vill sätta i stället för dessa lägre och mindre idealistiska beteendemönster vilka ni uppfattar som frestelser. På detta sätt befrias ni genom andlig omvandling i stället för att allt mer tyngas av ett förrädiskt undertryckande av mänskliga begär. Det gamla och mindervärda glöms bort i kärleken till det nya och värdefullare. Det vackra segrar alltid över det fula i hjärtat på alla som är upplysta av kärlek till sanningen. Det finns en väldig kraft i den utdrivande energi som en ny andlig tillgivenhet för med sig. Och igen säger jag till er: låt inte det onda vinna över er, utan besegra det onda med det goda.”
Långt in på natten fortsatte apostlarna och evangelisterna att ställa frågor, och från de många svaren vill vi presentera följande tankar, omformulerade enligt modernt språkbruk:
Stark ärelystnad, intelligent omdöme och mogen visdom är väsentliga för materiell framgång. Ledarskap är beroende av naturlig förmåga, omdöme, viljestyrka och beslutsamhet. Den andliga bestämmelsen är beroende av tro, kärlek och hängivelse för sanningen—hunger och törst efter rättfärdighet—en helhjärtad önskan att finna Gud och att vara honom lik.
Låt er inte nedslås av upptäckten att ni är människor. Människonaturen må tendera till det onda, men den är inte medfött syndig. Bli inte modfällda av att ni inte kan glömma en del av era beklagansvärda erfarenheter. De misstag som ni inte lyckas glömma i tiden skall glömmas i evigheten. Lätta er själs bördor genom att snabbt lägga er till med en långsiktig syn på er bestämmelse, en utvidgning av er levnadsbana i universum.
Begå inte misstaget att uppskatta själens värde enligt sinnets ofullständigheter eller kroppens begär. Döm inte själen och bedöm inte heller dess bestämmelse på basis av en enda olycklig händelse i människans liv. Er andliga bestämmelse betingas endast av er andliga längtan och era andliga motiv.
Religion är en uteslutande andlig erfarenhet i en gudsmedveten människas evolverande odödliga själ, men moralisk styrka och andlig energi är mäktiga krafter som kan utnyttjas för att handskas med svåra sociala situationer och för att lösa invecklade ekonomiska problem. Dessa moraliska och andliga gåvor gör människolivets alla nivåer rikare och mer meningsfulla.
Ni får räkna med att leva ett inskränkt och torftigt liv om ni lär er att älska endast dem som älskar er. Den mänskliga kärleken må förvisso vara ömsesidig, men den gudomliga kärleken är utåtriktad i all sin strävan efter uppfyllelse. Ju mindre kärlek det finns i en skapad varelses natur desto större är behovet av kärlek, och desto mer söker den gudomliga kärleken fylla detta behov. Kärleken är aldrig egennyttig, och man kan inte utge den till sig själv. Den gudomliga kärleken kan inte inneslutas i en själv; den måste utges osjälviskt.
De som tror på riket borde ha en obetingad tillit till, av hela sin själ tro på, att rättfärdigheten säkert segrar. Rikets uppbyggare får inte tvivla på att evangeliet om den eviga frälsningen är sant. De troende måste allt mer lära sig att stiga åt sidan från livets jäkt—fly den materiella tillvarons oro—medan de vederkvicker själen, inspirerar sinnet och förnyar anden genom andäktig trosgemenskap.
Gudsmedvetna individer blir inte modfällda av motgångar eller nedslagna av besvikelser. De troende är immuna mot depression som följd av rent materiella omvälvningar. De som lever i anden störs inte av den materiella världens händelser. De som är kandidater för evigt liv tillämpar en stärkande och uppbyggande metod för att möta alla jordelivets skiften och trakasserier. För varje dag som en sant troende lever, finner hon det lättare att göra vad rätt och riktigt är.
Att leva andligt ökar avsevärt den sanna självrespekten. Men självrespekt är inte självbeundran. Självrespekten är alltid samordnad med kärleken till och omsorgen om ens medmänniskor. Man kan inte respektera sig själv mer än man älskar sin nästa; det ena mäter kapaciteten hos det andra.
Med tiden blir varje sant troende skickligare i att locka sina medmänniskor till att älska den eviga sanningen. Är du idag rådigare än igår att visa godheten för mänskligheten? Är du detta år bättre på att rekommendera rättfärdighet än du var förra året? Blir du allt mer artistisk i ditt sätt att leda hungriga själar till det andliga riket?
Är dina ideal tillräckligt höga för att säkra din eviga frälsning, samtidigt som dina idéer är så praktiska att de gör dig till en nyttig medborgare som kan verka på jorden tillsammans med dina dödliga medmänniskor? I anden har ni ert medborgarskap i himlen. I er köttsliga gestalt är ni fortfarande medborgare i de jordiska rikena. Giv åt kejsarna det som är materiellt, och åt Gud det som är andligt.
Måttet på din evolverande själs andliga kapacitet är din tro på sanningen och din kärlek till människan, men måttet på din mänskliga karaktärsstyrka är din förmåga att låta bli att hysa agg och din kapacitet att stå emot grubbel inför djup sorg. Nederlaget är den sanningsenliga spegel i vilken du ärligt kan se ditt verkliga jag.
När ni blir äldre till åren och mer erfarna i rikets angelägenheter, blir ni då mer taktfulla i att handskas med besvärliga dödliga och mer toleranta i att komma till rätta med envisa medarbetare? Taktfullheten är stödjepunkten för den sociala hävstångsverkan, och tolerans är kännemärket för en stor själ. Om ni har dessa sällsynta och förtjusande gåvor blir ni med tiden mer alerta och skickliga i era värdiga strävanden att undvika alla onödiga sociala missförstånd. Sådana visa själar kan undvika mycket av de besvärligheter som säkerligen kommer dem till del som lider av bristande emotionell anpassning, de som vägrar att växa upp och de som vägrar att åldras med värdighet.
Undvik oärlighet och ojusthet i alla era strävanden att predika sanning och förkunna evangelium. Sök inget oförtjänt erkännande och längta inte efter oförtjänt medkänsla. Tag villigt emot kärlek både från gudomliga och mänskliga källor, oberoende av era förtjänster, och återgälda villigt kärleken. Men i allt annat som gäller ära och upphöjelse, sök endast det som ärligt tillhör er.
Den gudsmedvetne dödlige är säker på frälsningen, han är orädd för livet, han är ärlig och konsekvent. Han vet hur han modigt uthärdar ofrånkomligt lidande. Han klagar inte när han möter oundvikliga vedermödor.
Den sant troende tröttas inte i sitt välgörande bara för att han möter motstånd. Svårigheter skärper ivern hos den som älskar sanningen, medan hinder endast utmanar rikets oförskräckta uppbyggare till större ansträngningar.
Även mycket annat lärde Jesus dem innan de gjorde sig redo för att lämna Tyros.
Dagen innan Jesus lämnade Tyros för att vandra tillbaka till trakten av Galileiska sjön, kallade han samman sina medarbetare och anvisade de tolv evangelisterna att gå tillbaka längs en annan väg än den som han och de tolv apostlarna skulle ta. Och efter att evangelisterna lämnade Jesus här, var de aldrig igen lika nära associerade med honom.