Denna minnesvärda föreläsning om religion, sammanfattad och i ny version enligt modernt språkbruk, gav uttryck för följande sanningar:
Även om religionerna i världen har ett dubbelt ursprung—naturligt och uppenbarelsebaserat—kan man vid varje tid och hos varje folk finna tre skilda former av religiös tillgivenhet. Dessa tre yttringar av det religiösa behovet är:
1. Primitiv religion. Det halvnaturliga och instinktiva behovet att frukta hemlighetsfulla energier och dyrka högre krafter; i huvudsak en religion som rör den fysiska naturen, en rädslans religion.
2. Kulturreligion. De avancerande religiösa uppfattningarna och bruken bland folken som håller på att civiliseras—sinnets religion—den intellektuella teologin baserad på den etablerade religiösa traditionens auktoritet.
3. Sann religion—uppenbarelsereligion. Uppenbarelsen om övernaturliga värden, en partiell insikt om eviga realiteter, en glimt av godheten och skönheten i den himmelske Faderns infinita karaktär—andens religion så som den framträder i människans erfarenhet.
Mästaren vägrade att förringa de fysiska sinnenas och den vidskepliga rädslans religion som utövas av naturmänniskan, även om han beklagade att så mycket av denna primitiva form av dyrkan fanns kvar i de religiösa formerna bland mänsklighetens mer intelligenta raser. Jesus gjorde det klart att den stora skillnaden mellan sinnets religion och andens religion är att den förra upprätthålls av kyrklig auktoritet, medan den senare helt baserar sig på människans erfarenhet.
Sedan fortsatte Mästaren sin föreläsning med att klargöra följande sanningar:
Ända tills folken blir högeligen intelligenta och mycket mer civiliserade fortlever många av de barnsliga och vidskepliga ceremonier, som är så kännetecknande för de utvecklingsmässiga religiösa sederna hos primitiva och efterblivna folk. Tills människosläktet når en nivå av en högre och mer allmän insikt om den andliga erfarenhetens realiteter kommer män och kvinnor i stort antal att personligen föredra de auktoritetsreligioner som endast kräver ett intellektuellt samtycke i motsats till andens religion som innebär sinnets och själens aktiva deltagande i trosäventyret att brottas med de obevekliga realiteterna i människans progressiva erfarenhet.
Att acceptera de traditionella auktoritetsreligionerna innebär den enklaste utvägen för människans behov att tillfredsställa längtan hos sin andliga natur. De stadgade, kristalliserade och etablerade auktoritetsreligionerna erbjuder en färdig tillflyktsort dit människans förvirrade och upprörda själ kan fly när den ansätts av rädsla och plågas av osäkerhet. En sådan religion kräver av sina anhängare, som pris för den tillfredsställelse och försäkran den ger, endast ett passivt och rent intellektuellt medgivande.
Länge kommer det att på jorden finnas sådana skygga, ängsliga och tvekande individer som föredrar att på detta sätt få sin religiösa tröst, även om de, när de sålunda gör gemensam sak med auktoritetsreligionerna, komprometterar personlighetens suveränitet, degraderar den värdighet som självrespekten ger och helt avstår från rätten att ta del i den mest spännande och inspirerande av människans alla möjliga erfarenheter: det personliga sanningssökandet, stimulansen av att möta farorna i anslutning till intellektuella upptäckter, beslutsamheten att utforska den personliga religiösa erfarenhetens realiteter, den enastående tillfredsställelsen av att erfara den personliga triumf som det innebär att faktiskt inse den andliga trons seger över det intellektuella tvivlet, så som den segern ärligt vinns under det högsta äventyret i hela den mänskliga tillvaron—människan som söker Gud, för sig själv och som sig själv, och finner honom.
Andens religion innebär ansträngning, kamp, konflikt, tro, beslutsamhet, kärlek, lojalitet och framåtskridande. Sinnets religion—auktoritetsteologin—kräver föga eller inga av dessa ansträngningar av de formellt troende. Traditionen är en trygg tillflykt och en lätt väg för de räddhågade och halvhjärtade själar som instinktivt skyr den andens kamp och den mentala osäkerhet som ansluter sig till de vågade äventyren i form av trosfärder ut på den outforskade sanningens öppna hav i ett sökande efter de andliga realiteternas avlägsna kuster, sådana som dessa kan upptäckas av det progressiva människosinnet och upplevas av den evolverande människosjälen.
Jesus fortsatte: ”I Jerusalem har de religiösa ledarna formulerat de traditionella lärarnas och de tidigare profeternas olika läror till ett etablerat system av intellektuella trosföreställningar, till en auktoritetsreligion. Alla sådana religioner vädjar främst till sinnet. Vi är nu på väg mot en dödlig konflikt med en sådan religion, då vi inom kort djärvt börjar förkunna en ny religion—en religion som inte är en religion i ordets nuvarande betydelse, en religion som främst vädjar till min Faders gudomliga ande som bor i människans sinne, en religion som får sin auktoritet av de frukter som blir följden av dess accepterande, frukter som så säkerligen framträder i den personliga erfarenheten hos alla som verkligen och ärligt börjar tro på den högre andliga gemenskapens sanningar.”
Jesus pekade på var och en av de tjugofyra, tilltalade dem vid namn och sade: ”Och vem av er skulle nu föredra att välja den lätta vägen av anpassning till en etablerad och förstenad religion, som försvaras av fariséerna i Jerusalem, hellre än att utstå de svårigheter och förföljelser som är förknippade med uppdraget att för människorna förkunna en bättre väg till frälsning, samtidigt som ni upplever tillfredsställelsen av att för er själva upptäcka härligheterna i de realiteter som en levande och personlig erfarenhet av himmelrikes eviga sanningar och ojämförliga storhet innebär? Är ni räddhågade, veka och bekväma av er? Är ni rädda för att lägga er framtid i händerna på sanningens Gud, vars söner ni är? Är ni klentrogna gentemot Fadern, vars barn ni är? Vill ni gå tillbaka till den traditionella auktoritetsreligionens lätta väg av säkerhet och intellektuell stadga, eller vill ni rusta er för att tillsammans med mig gå in i en osäker och stormig framtid och förkunna de nya sanningarna i andens religion, himmelriket i människornas hjärtan?”
Alla hans tjugofyra åhörare reste sig för att ange sin samfällda och trofasta reaktion på denna vädjan—det var en av de få gånger då Jesus vädjade emotionellt till dem—men han lyfte sin hand och hejdade dem med orden: ”Gå nu alla avsides för er själva, var och en ensam med Fadern, och sök där ut det icke-känslomässiga svaret på min fråga, och när ni har funnit en sådan sann och ärlig själsattityd, meddela då fritt och djärvt det svaret åt min Fader och er Fader, vars oändliga liv av kärlek är själva andan i den religion som vi förkunnar.”
Evangelisterna och apostlarna gick en kort stund avsides för sig själva. Deras ande var upplyft, deras sinne inspirerat och deras känslor mäktigt rörda av vad Jesus hade sagt. Men när Andreas kallade dem samman sade Mästaren endast: ”Låt oss fortsätta färden. Vi beger oss till Fenicien för att vistas där en tid, och ni borde alla be Fadern att han måtte omvandla era sinnes- och kroppskänslor till de högre sinneslojaliteterna och de mer tillfredsställande andeerfarenheterna.”
De tjugofyra var tystlåtna, där de färdades fram längs vägen, men så småningom började de tala med varandra, och vid tre-tiden den eftermiddagen kunde de inte gå längre; de stannade upp och Petrus gick fram till Jesus och sade: ”Mästare, du har talat livets och sanningens ord till oss. Vi vill gärna höra mer; vi ber dig tala mer om dessa saker till oss.”