Klockan var ungefär åtta denna söndagsmorgon då fem medlemmar av Jesu jordiska familj anlände till skådeplatsen som svar på den brådskande kallelsen från Judas svägerska. Av alla i hans köttsliga familj trodde endast en, nämligen Rut, helhjärtat och ihållande på att hans mission på jorden var gudomlig. Juda och Jakob, och även Josef, hade fortfarande mycket kvar av sin tro på Jesus, men de hade låtit stoltheten störa sitt goda omdöme och sina verkliga andliga böjelser. Maria slets likaså mellan kärlek och rädsla, mellan moderskärlek och familjestolthet. Fastän hon ansattes av tvivel kunde hon aldrig helt glömma Gabriels besök innan Jesus föddes. Fariséerna hade varit arbetsamma med att få Maria att tro att Jesus var utom sig, sinnessjuk. De uppmanade henne att gå med sina söner för att söka avråda honom från vidare offentlig undervisning. De försäkrade Maria om att Jesu hälsa snart skulle svikta, och att endast vanära och skam skulle komma över hela familjen till följd av att man lät honom fortsätta. När så budet kom från Judas svägerska, begav de sig alla fem genast iväg till Sebedaios hus; de hade varit samlade i Marias hem, där de hade sammanträffat med fariséerna kvällen innan. De hade samtalat med ledarna från Jerusalem till långt in på natten, och de var alla mer eller mindre övertygade om att Jesus uppförde sig märkligt, att han redan någon tid hade gjort det. Fastän Rut inte kunde förklara allt hans beteende, hävdade hon bestämt att han alltid hade behandlat sin familj rättvist och vägrade att samtycka till planerna på att försöka få honom att avstå från fortsatt verksamhet.
På vägen till Sebedaios hus samtalade de om allt detta och kom sinsemellan överens om att försöka övertala Jesus att komma hem med dem, ty, sade Maria: ” Jag vet att jag kunde påverka min son om han bara kom hem och lyssnade till mig.” Jakob och Juda hade hört rykten om planerna på att arrestera Jesus och föra honom till Jerusalem för rättegång. De fruktade också för sin egen säkerhet. Så länge Jesus var en populär person bland allmänheten lät familjen sakerna ha sin gilla gång, men nu när folket i Kafarnaum och ledarna i Jerusalem plötsligt hade vänt sig mot honom, började de starkt känna trycket av sin pinsamma situations förmodade vanära.
De hade väntat sig att träffa Jesus, ta honom åt sidan och uppmana honom att komma hem med dem. De hade tänkt sig att försäkra honom att de skulle glömma att han hade försummat dem—de skulle förlåta och glömma—om han bara upphörde med dumheten att försöka predika en ny religion, som endast kunde medföra besvär för honom själv och dra vanära över hans familj. Till allt detta sade Rut endast: ”Jag skall säga till min bror att jag tror att han är en gudsman och att jag hoppas att han vore villig att dö hellre än att låta dessa otäcka fariséer sätta stopp för hans predikande.” Josef lovade se till att Rut var tyst medan de andra bearbetade Jesus.
När de nådde fram till Sebedaios hus var Jesus mitt i sitt avskedstal till sina lärjungar. De försökte komma in i huset, men det var fyllt till trängsel. Till slut slog de sig ned på verandan bakom huset och sände bud till Jesus från person till person, så att budet till sist viskades åt Jesus av Simon Petrus, som för den skull avbröt hans tal och sade: ”Se, din mor och dina bröder står där ute, och de är mycket angelägna om att få tala med dig.” Jesu mor kom inte att tänka på hur viktigt det var för honom att framföra detta avskedsbudskap till sina anhängare, inte heller visste hon att hans tal när som helst kunde få ett snabbt slut av att de som skulle arrestera honom anlände. Hon trodde verkligen, efter en så lång tid av ett uppenbart kyligt förhållande och med beaktande av att hon och hans bröder hade visat honom välviljan att faktiskt söka upp honom, att Jesus skulle sluta tala och komma ut till dem i det ögonblick han fick budet att de väntade.
Det var igen ett av dessa tillfällen då Jesu jordiska familj inte kunde förstå att han måste sköta sin Faders angelägenheter. Och därför blev Maria och hans bröder djupt sårade när de hörde hur han, trots att han avbröt sitt tal för att ta emot budet, i stället för att rusa ut och hälsa på dem, höjde sin melodiska röst och sade: ”Säg till min mor och mina bröder att de inte skall oroa sig för mig. Fadern som sände mig till denna värld överger mig inte; inte heller skall någon skada tillfogas min familj. Hälsa dem att vara vid gott mod och att förtrösta på rikets Fader. Men när allt kommer omkring, vem är min mor och vilka är mina bröder?” I det att han sträckte ut sina händer mot alla sina lärjungar som var samlade i rummet, sade han: ”Jag har ingen mor, jag har inga bröder. Se, min mor och se mina bröder! Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja är min mor, min bror och min syster.”
När Maria hörde dessa ord föll hon ihop i Judas armar. De bar ut henne i trädgården för att få henne att återhämta sig medan Jesus avslutade sitt avskedsbudskap. Han skulle sedan ha gått ut för att samtala med sin mor och sina bröder, men en budbärare anlände i all hast från Tiberias med ord om att Sanhedrins män var på väg med tillstånd att arrestera Jesus och ta honom till Jerusalem. Andreas tog emot detta budskap och avbröt Jesus för att berätta det för honom.
Andreas kom inte ihåg att David hade placerat ut omkring tjugofem vakter runt Sebedaios hus, och att ingen kunde ta dem med överraskning; så han frågade Jesus vad de skulle göra? Mästaren stod där tyst medan hans mor, som hade hört orden ”jag har ingen mor”, höll på att återhämta sig i trädgården från chocken. Just i denna stund reste sig en kvinna i rummet och utropade: ”Välsignat är det moderliv som har burit dig, och välsignade är de bröst som har ammat dig.” Jesus vände sig för en stund bort från samtalet med Andreas och sade: ”Nej, snarare är den välsignad som hör Guds ord och vågar lyda det.”
Maria och Jesu bröder trodde att Jesus inte förstod dem, att han hade förlorat intresse för dem, utan att alls inse att det var de som inte förstod Jesus. Jesus förstod helt hur svårt det är för människor att bryta med sitt förgångna. Han visste hur människor låter sig ledas av predikarens vältaltighet, och hur samvetet reagerar för en emotionell vädjan, liksom sinnet gör för logik och förnuft, men han visste också hur mycket svårare det är att övertala människor att ta avstånd fån, att frigöra sig från det förgångna.
Det är för evigt sant att alla som tycker att de är missförstådda eller inte uppskattade har i Jesus en sympatiserande vän och en förståelsefull rådgivare. Han hade varnat sina apostlar att en människas fiender kan vara de som hör till hans eget hushåll, men han hade knappast insett hur nära denna förutsägelse skulle komma att gälla hans egen erfarenhet. Jesus övergav inte sin jordiska familj för att utföra sin Faders arbete—de övergav honom. Senare, efter Mästarens död och uppståndelse, när Jakob blev associerad med den tidiga kristna rörelsen led han oerhört av att han inte hade haft förmånen av denna tidigare förbindelse med Jesus och hans lärjungar.
När Jesus genomlevde dessa händelser valde han att ledas av den begränsade kunskapen i sitt människosinne. Han ville uppleva denna erfarenhet tillsammans med sina medarbetare som enbart människa. Och det var i sitt människosinne som Jesus hade tanken att träffa sin familj innan han gav sig iväg. Han ville inte sluta mitt i sitt tal för att inte ge så mycket offentlighet åt deras första möte efter en så lång frånvaro. Hans avsikt var att avsluta sitt tal och sedan sammanträffa med dem innan han gav sig iväg, men den planen kullkastades av den händelseutveckling som genast följde.
Deras flykt påskyndades ytterligare av att ett sällskap av Davids budbärare anlände till den bakre ingången till Sebedaios hem. Den uppståndelse som dessa män åstadkom skrämde apostlarna till att tro att dessa nyanlända kunde vara deras fiender, och av rädsla för att genast bli arresterade skyndade de ut genom den främre ingången och till den väntande båten. Och allt detta förklarar varför Jesus inte träffade sin familj som väntade på baksidans veranda.
Men han sade till David Sebedaios när han steg ned i båten vid den hastiga flykten: ”Säg till min mor och mina bröder att jag uppskattar att de kom och att min avsikt var att träffa dem. Bed dem att inte känna sig sårade på grund av mig utan att hellre söka vetskap om Guds vilja samt välviljan och modet att göra den viljan.”