En ärevördig församling tog emot Jesus denna utsökta sabbatseftermiddag klockan tre i den nya synagogan i Kafarnaum. Jairos ledde församlingen och överlämnade skrifterna att läsas till Jesus. Föregående dag hade femtiotre fariséer och sadducéer anlänt från Jerusalem. Mer än trettio ledare och föreståndare för närliggande synagogor var också närvarande. Dessa judiska religiösa ledare handlade enligt direkta order från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, och de utgjorde den renläriga förtrupp som hade kommit för att inleda den öppna krigföringen mot Jesus och hans lärjungar. Vid sidan av dessa judiska ledare, på hedersplatserna i synagogan, satt Herodes Antipas officiella observatörer, som hade fått i uppdrag att utreda sanningen beträffande de oroande rapporterna om att folket hade gjort ett försök att utropa Jesus till judarnas konung borta i de områden som styrdes av Herodes bror Filippos.
Jesus förstod att han stod inför en omedelbar förklaring av ett erkänt och öppet krig från sina allt talrikare fiender, och han valde att djärvt gå till anfall. När de femtusen förplägades hade han utmanat deras idéer om den materielle Messias. Nu valde han att igen öppet attackera deras föreställning om den judiske befriaren. Denna kris, som började med förplägningen av de femtusen och slutade med predikan denna sabbatseftermiddag, var den yttre vändpunkten för folkets gunst och hyllning. Härefter skulle rikets arbete allt mer gälla den viktigare uppgiften att vinna varaktiga andliga proselyter för mänsklighetens sant religiösa brödraskap. Denna predikan anger krisen vid övergången från perioden av diskussion, kontrovers och beslut till perioden för öppet krigstillstånd och slutgiltigt accepterande eller slutgiltigt avvisande.
Mästaren visste mycket väl att många av hans anhängare långsamt men säkert förberedde sig i sina sinnen att slutligen överge honom. Han visste likaså att många av hans lärjungar långsamt men säkert genomgick den sinnesträning och den själsdisciplin som skulle göra det möjligt för dem att segra över tvivlen och modigt hävda sin fullfjädrade tro på rikets evangelium. Jesus förstod helt hur människorna, genom en långsam process av upprepat val mellan återkommande situationer på gott och ont, bereder sig själva för att fatta beslut i en krissituation och för att utföra plötsliga modiga handlingar. Han utsatte sina utvalda budbärare för upprepade övningar i besvikelse och försåg dem med talrika och prövande tillfällen att välja mellan rätt och fel sätt att möta andliga prövningar. Han visste att han kunde lita på att hans anhängare, när de mötte den slutliga prövningen, skulle fatta sina livsviktiga beslut i enlighet med sina tidigare tillägnade och vanemässiga mentala attityder och andliga reaktioner.
Denna kris i Jesu jordiska liv började med förplägningen av de femtusen och slutade med denna predikan i synagogan. Krisen i apostlarnas liv började med denna predikan i synagogan och fortgick i ett helt år, ända till rättegången mot Mästaren och hans korsfästelse.
När de satt där i synagogan den eftermiddagen innan Jesus inledde sitt tal, fanns det bara ett stort mysterium, bara en stor fråga, i allas sinne. Både hans vänner och hans fiender grubblade endast på en tanke, nämligen: ”Varför vände han själv så överlagt och bestämt tillbaka folkets flod av entusiasm?” Och det var genast före och genast efter denna predikan som tvivlen och besvikelserna hos hans missnöjda anhängare växte först till en omedveten opposition och senare till ett direkt hat. Det var efter denna predikan i synagogan som Judas Iskariot för första gången medvetet lekte med tanken på att desertera. Men tills vidare kunde han effektivt behärska alla sådana böjelser.
Alla befann sig i ett tillstånd av förvirring. Jesus hade gjort dem förstummade och förbryllade. Han hade nyligen genomfört den största demonstration av övernaturlig kraft som kom att känneteckna hela hans livsskede. Förplägningen av de femtusen var den händelse i hans jordeliv som mest tilltalade den judiska uppfattningen om den förväntade Messias. Men denna utomordentliga fördel gick genast och oförklarligt förlorad av att han omedelbart och oåterkalleligt vägrade att låta sig utropas till konung.
På fredagskvällen och igen på lördagsmorgonen hade ledarna från Jerusalem länge och allvarligt bearbetat Jairos för att hindra Jesus från att tala i synagogan, men det tjänade inget till. Jairos svar på alla dessa vädjanden var endast: ”Jag har gett honom tillstånd, och jag tänker inte bryta mitt ord.”