Mättandet av de femtusen människorna med hjälp av övernaturlig energi var igen ett av de fall där mänskligt medlidande i förening med skapande kraft resulterade i det som inträffade. Nu när människorna hade fått äta sig mätta, och eftersom detta häpnadsväckande underverk omedelbart ökade Jesu berömmelse, behövde uppsåtet att gripa tag i Mästaren och utropa honom till konung inte längre någon personlig ledning. Tanken föreföll att sprida sig i folkmassan likt en löpeld. Folksamlingens reaktion inför detta plötsliga och spektakulära tillfredsställande av deras fysiska behov var djupgående och överväldigande. Under en lång tid hade judarna fått lära sig att när Messias, Davids son, kom skulle han igen få landet att flöda av mjölk och honung, och livets bröd skulle utdelas till dem liksom manna från himlen förmodades ha regnat ned över deras förfäder i öknen. Gick nu inte all denna förväntan i uppfyllelse rakt inför deras ögon? När denna hungriga, undernärda folkmassa hade slutat proppa sig full med mirakelfödan, följde en enda enhällig reaktion: ”Han är vår konung.” Israels undergörande befriare hade kommit. I dessa enkelt sinnade människors ögon förde förmågan att förpläga med sig rätten att härska. Det var därför inget under att folksamlingen efter trakteringen reste sig som en man och ropade: ”Gör honom till konung!”
Detta mäktiga rop entusiasmerade Petrus och de apostlar som fortfarande hoppades på att få se Jesus hävda sin rätt att härska. Men dessa falska förhoppningar skulle inte bli långlivade. Ekot av detta mäktiga rop från folksamlingen hade knappt slutat att ljuda från bergen i närheten då Jesus steg upp på en väldig sten, lyfte sin högra hand för att påkalla deras uppmärksamhet och sade: ”Mina barn, ni menar väl, men ni är kortsynta och materiellt sinnade.” En kort paus följde; denne ståtlige galilé stod där med majestätisk hållning i det förtrollande skenet från skymningen i öster. Han såg ut verkligen som en konung på alla sätt och vis när han fortsatte att tala till folkmassan som höll andan: ”Ni vill göra mig till konung, inte för att era själar har upplysts av en stor sanning, utan för att era magar har fyllts av bröd. Hur många gånger har jag inte sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Detta himmelrike som vi förkunnar är ett andligt brödraskap, och ingen människa som sitter på en materiell tron härskar över det. Min Fader i himlen är den allvisa och allsmäktiga Härskaren över detta brödraskap av Guds söner på jorden. Har jag så misslyckats med att uppenbara andarnas Fader för er, att ni skulle vilja göra hans köttslige Son till konung! Gå nu alla härifrån till era egna hem. Om ni måste ha en konung, låt ljusets Fader trona i hjärtat på var och en av er som ande-Härskaren över allting.”
Dessa Jesu ord fick de församlade människorna att förstummade och nedslagna ge sig i väg. Många som hade trott på honom vände om och från den dagen följde honom inte längre. Apostlarna var mållösa. De stod tyst samlade kring de tolv korgarna med de överblivna matbitarna; endast springpojken, ynglingen Markus sade: ”Och han vägrade att bli vår kung.” Innan Jesus gick för att vara ensam i bergen vände han sig till Andreas och sade: ”Tag dina bröder med dig tillbaka till Sebedaios hus och bed tillsammans med dem, i synnerhet för din bror Simon Petrus.”