Apostlarna var till den grad intresserade av frågan om liknelser att hela nästa kväll ägnades åt att ytterligare diskutera liknelser. Jesus inledde kvällsmötet med att säga: ”Mina kära, ni måste alltid differentiera er undervisning så att er presentation av sanningen lämpar sig för de sinnen och hjärtan som ni har framför er. När ni står inför en folkmassa med varierande intellekt och temperament kan ni inte tala olika ord till varje grupp av åhörare, men ni kan berätta en historia som förmedlar er undervisning; och då har varje grupp, rentav varje individ, möjlighet att göra sin egen tolkning av er liknelse enligt sina egna intellektuella och andliga gåvor. Ni skall låta ert ljus lysa, men gör det med visdom och omdöme. Ingen tänder en lampa och döljer den med ett kärl eller ställer den under en bänk, utan man sätter den på en hållare så att alla kan se ljuset. Låt mig tala om för er att det i himmelriket inte finns någonting dolt som inte skall göras uppenbart; inte heller finns där några hemligheter som inte till slut skall göras kända. Till slut skall allt detta komma i dagen. Tänk inte endast på folkmassorna och på hur de hör sanningen; tag även er själva i akt hur ni hör. Kom ihåg att jag många gånger har sagt er: Den som har, han skall få mera, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha.”
Den fortsatta diskussionen om liknelser och vidare instruktioner om tolkningen av dem, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:
1. Jesus gav rådet att inte använda vare sig fabler eller allegorier i undervisningen av evangeliets sanningar. Han rekommenderade emellertid ett fritt användande av liknelser, i synnerhet naturliknelser. Han betonade värdet av att använda den analogi som existerar mellan naturens värld och andens värld som ett hjälpmedel i sanningsundervisningen. Han hänvisade ofta till naturens värld som ”den overkliga och flyktiga skuggan av anderealiteter”.
2. Jesus berättade tre eller fyra liknelser ur de hebreiska skrifterna och fäste uppmärksamheten på att denna metod att undervisa inte var helt ny. Den blev emellertid nästan en ny undervisningsmetod, så som han använde den från denna tidpunkt framåt.
3. När Jesus lärde sina apostlar värdet av liknelser fäste han uppmärksamheten på följande punkter:
Liknelsen vänder sig samtidigt till väldigt olika sinnes- och andenivåer. Liknelsen stimulerar fantasin, utmanar omdömet och leder till kritiskt tänkande; den främjar medkänsla utan att väcka antagonism.
Liknelsen utgår från det kända och går vidare till urskillning av det okända. Liknelsen använder det materiella och naturliga som ett hjälpmedel för att introducera det andliga och det övernaturliga.
Liknelser gör det lättare att fatta opartiska moraliska avgöranden. Liknelsen kringgår många fördomar, förser sinnet varsamt med ny sanning och gör allt detta på ett sätt som väcker ett minimum av självförsvar orsakat av personlig förnärmelse.
Att avvisa den sanning som den paraboliska analogin innehåller fordrar en medveten intellektuell handling som direkt föraktar ens ärliga omdöme och opartiska avgörande. Liknelsen lockar via hörselsinnet fram ett tänkande.
När läraren använder liknelser som undervisningsform blir det möjligt för honom att framföra nya och rentav häpnadsväckande sanningar samtidigt som han till stor del undviker all motsättning och yttre sammanstötning med tradition och etablerad auktoritet.
Liknelsen har också den fördelen att den stimulerar minnet av den sanning som förmedlades, när man senare möter samma bekanta situationer.
På detta sätt sökte Jesus underrätta sina anhängare om många av de underliggande orsakerna till hans sätt att allt mer använda liknelser i sin offentliga undervisning.
Mot slutet av kvällens undervisning kommenterade Jesus för första gången liknelsen om såningsmannen. Han sade att liknelsen syftade på två saker: För det första var det en översikt av hans egen verksamhet hittills och en prognos om vad som låg framför honom under återstoden av hans liv på jorden. Och för det andra var det också en antydan om vad apostlarna och andra av rikets budbärare kunde vänta sig i sin verksamhet från generation till generation under tidens gång.
Jesus anlitade också liknelser som bästa möjliga sätt att tillbakavisa Jerusalems religiösa ledares utstuderade försök att tillkännage att allt hans arbete utfördes med hjälp av demoner och djävlarnas furste. Hänvisandet till naturen var i strid mot sådana förklaringar eftersom människorna på den tiden ansåg att alla naturfenomen var en följd av direkt inverkan från andliga varelser och övernaturliga krafter. Han beslöt sig också för detta sätt att undervisa därför att det gjorde det möjligt för honom att förkunna väsentliga sanningar för dem som ville lära känna den bättre vägen, samtidigt som det gav hans fiender mindre möjlighet att ta anstöt och att framföra anklagelser mot honom.
Innan Jesus lät gruppen skingra sig för natten sade han: ”Nu skall jag berätta för er den sista delen av liknelsen om såningsmannen. Jag vill pröva er för att få veta hur ni tar emot följande: Himmelriket är också likt en man som sått goda frön i jorden; och medan han sov om natten och skötte sina sysslor om dagen, grodde fröna och växte, och fastän han inte visste hur det gick till mognade plantan och bar frukt. Först fanns strået, så axet, och sedan fulla korn i axet. Och när sädeskornen var mogna lät han skäran gå, och skörden var bärgad. Hör, du som har öra att höra med.”
Mången gång vände och vred apostlarna dessa ord i sina sinnen, men Mästaren nämnde aldrig igen detta tillägg till liknelsen om såningsmannen.