Fram till den tid då lägret i Betsaida upplöstes hade Jesu ryktbarhet, i synnerhet som helbrägdagörare, spritt sig till alla delar av Palestina och över hela Syrien samt de angränsande länderna. I veckor efter att de hade lämnat Betsaida fortsatte de sjuka att anlända, och när de inte fann Mästaren men av David fick veta var han fanns, begav de sig i väg för att söka upp honom. Under denna resa utförde Jesus inte avsiktligt några så kallade helandemirakel. Trots det återvann tjogotals lidande sin hälsa och lycka som resultat av den förnyande kraften i den intensiva tro som tvingade dem att söka bot.
Ungefär vid tiden för denna missionsfärd började en säregen och oförklarlig serie av helandefenomen uppträda, och dessa händelser fortgick under resten av Jesu liv på jorden. Under loppet av denna tre månaders färd kom mer än hundra män, kvinnor och barn från Judéen, Iduméen, Galiléen, Syrien, Tyros och Sidon samt från områdena bortom Jordanfloden i åtnjutande av denna helbrägdagörelse som Jesus utförde omedvetet, och när de återvände till sina hem såg de till att Jesu ryktbarhet ytterligare förstorades. De gjorde detta trots att Jesus, varje gång han observerade ett av dessa fall av spontant helande, direkt ålade den botade att ”inte berätta om det för någon”.
Det uppenbarades aldrig för oss vad som egentligen hände vid dessa fall av spontant eller omedvetet helande. Mästaren förklarade aldrig för sina apostlar hur dessa helbrägdagörelser skedde, utom att han vid flera tillfällen endast sade: ”Jag känner att kraft har gått ut från mig.” Vid ett tillfälle anmärkte han när ett sjukt barn hade rört vid honom: ”Jag känner att liv har gått ut från mig.”
I brist på något direkt ord från Mästaren beträffande naturen av dessa fall av spontant helande vore det förmätet av oss att börja förklara hur de skedde, men det är tillåtet att framföra vår egen åsikt om alla dessa helandefenomen. Vi tror att många av dessa synbarliga helandemirakel, så som de inträffade under loppet av Jesu verksamhet på jorden, var ett resultat av samexistensen av följande tre kraftfulla, verksamma och associerade inflytelser:
1. En stark, dominerande och levande tro i hjärtat på den människa som ihärdigt sökte helande, i förening med att detta helande önskades mer för andliga välsignelser än för enbart fysiskt återställande.
2. Den stora sympatin och det stora medlidandet—vid sidan av den nämnda mänskliga tron—hos Guds inkarnerade och av barmhärtighet dominerade Skaparson, som i sin person faktiskt ägde nästan gränslös och tidlös skapande förmåga och rätt till helande.
3. Förutom den skapades tro och Skaparens liv bör man även observera att denna Gud och människa var det personifierade uttrycket för Faderns vilja. Om vid kontakten mellan det mänskliga behovet och den gudomliga kraften att möta det, Fadern inte ville annorlunda, blev dessa två ett, och helandet skedde omedvetet för människan Jesus men uppfattades omedelbart av hans gudomliga natur. Förklaringen till många av dessa fall av helande måste därför sökas i den stora lag, som vi länge har känt till, nämligen: Vad Skaparsonen önskar och den evige Fadern vill, det ÄR.
Det är därför vår åsikt att när Jesus var personligen närvarande tvingade vissa former av djupgående mänsklig tro bokstavligen och verkligen fram ett helande från vissa av universumets skapande krafter och personligheter som vid den tiden var nära förbundna med Människosonen. Det blir därför ett erkänt faktum att Jesus ofta lät människor hela sig i hans närvaro, genom deras starka personliga tro.
Många andra sökte helande för rent själviska syften. En rik änka från Tyros med sitt följe kom för att bli botad från sina krämpor, som var många, När hon följde efter Jesus genom Galiléen fortfor hon att erbjuda allt mer pengar, som om Guds kraft var något som kunde köpas av den som gav det högsta budet. Men hon blev aldrig intresserad av rikets evangelium; hon sökte endast bot för sina fysiska åkommor.