Det var denna samma kväll i Betsaida då även Johannes frågade Jesus varför så många uppenbart oskyldiga människor led av så många sjukdomar och upplevde så många plågor. Då Mästaren besvarade Johannes fråga sade han bland annat:
”Min son, du förstår inte meningen med motgången och lidandets uppgift. Har du inte läst den semitiska litteraturens mästerverk—skriftens berättelse om Jobs lidanden? Minns du inte hur denna underbara liknelse börjar med redogörelsen för den materiella välmågan hos Herrens tjänare? Nog kommer du väl ihåg att Job hade blivit välsignad med barn, rikedom, värdighet, samhällsställning, hälsa och allt annat som människorna sätter värde på i detta timliga liv. Enligt Abrahams barns hävdvunna läror var ett sådant materiellt välstånd ett tillräckligt bevis på gudomlig ynnest. Men sådana materiella tillgångar och ett sådant världsligt välstånd är inte tecken på Guds ynnest. Min Fader i himlen älskar den fattige precis lika mycket som den rike; han ser inte till person.
”Fastän överträdelse av den gudomliga lagen förr eller senare leder till skörd i form av straff, även om att människorna med säkerhet till slut skördar vad de sår, skall du dock veta att mänskligt lidande inte alltid är ett straff för tidigare synd. Varken Job eller hans vänner lyckades finna det rätta svaret för sina bryderier. Och med den insikt du nu har skulle du knappast tilldela vare sig Satan eller Gud de roller de har i denna unika liknelse. Även om Job inte genom lidandet fann någon lösning på sina intellektuella problem eller utväg ur sina filosofiska svårigheter, nådde han förvisso stora segrar. Även inför själva sammanbrottet av sina teologiska försvarsanordningar, steg han upp till de andliga höjder där han uppriktigt kunde säga: ’Jag avskyr mig själv.’ Då gavs honom frälsningen som en vision av Gud. Så även genom en feluppfattning om lidandet steg Job upp till det övermänskliga planet av moralisk förståelse och andlig insikt. När den lidande tjänaren får en vision av Gud följer en själsfrid som överstiger allt mänskligt förstånd.
”Den förste av Jobs vänner, Elifas, uppmanade den lidande Job att i sina hemsökelser visa samma styrka och ståndaktighet som han under sina välståndsdagar hade föreskrivit för andra. Denne falske tröstare sade: ’Förlita dig på din religion, Job; kom ihåg att det är de onda, inte de rättfärdiga, som får lida. Du måste ha gjort dig förtjänt av detta straff, annars skulle du inte plågas. Du vet mycket väl att ingen kan vara rättfärdig i Guds ögon. Du vet att de onda aldrig har verklig framgång. I varje fall ser människan ut att vara förutbestämd till besvär, och kanske Herren endast agar dig för ditt eget bästa.’ Inget under att den stackars Job inte fick mycken tröst av en sådan tolkning av det mänskliga lidandets problem.
”Men rådet från hans andre vän, Bildad, var ännu mer nedslående, trots att det var helt sunt utgående från den då accepterade teologins synvinkel. Bildad sade: ’Gud kan inte vara orättvis. Dina barn måste ha varit syndare eftersom de gick under; du måste ha felat, annars skulle du inte vara så plågad. Och om du är verkligt rättfärdig skall Gud med säkerhet befria dig från dina hemsökelser. Du borde lära dig från historien om hur Gud behandlar människan, d.v.s. att den Allsmäktige endast förintar de orättfärdiga.’
”Och minns sedan hur Job svarade sina vänner och sade: ’Jag vet mycket väl att Gud inte hör mitt rop på hjälp. Hur kan Gud vara rättvis och samtidigt så totalt bortse från min oskuld? Jag börjar förstå att jag inte kan få någon tillfredsställelse från att vädja till den Allsmäktige. Kan ni inte inse att Gud tillåter att de onda förföljer de goda? Och så svag som människan är, vilken chans har hon att en allsmäktig Gud tar hänsyn till henne? Gud har gjort mig sådan jag är, och när han på detta sätt vänder sig mot mig är jag värnlös. Och varför skapade Gud mig överhuvudtaget bara för att lida på detta eländiga sätt?’
”Och vem kan ifrågasätta Jobs inställning med beaktande av hans vänners råd och de felaktiga tankar om Gud som upptog hans eget sinne? Ser du inte att Job längtade efter en mänsklig Gud, att han hungrade efter att ha gemenskap med en gudomlig Varelse som känner människans dödliga tillvaro och förstår att de rättfärdiga ofta måste lida oskyldigt som en del av detta första liv under den långa uppstigningen till Paradiset? Därför har Människosonen kommit från Fadern för att leva ett sådant liv i köttslig gestalt att han kan trösta och bistå alla dem som härefter måste kallas att utstå Jobs hemsökelser.
”Jobs tredje vän, Sofar, talade sedan än mindre tröstande ord när han sade: ’Det är dumt av dig att hävda att du är rättfärdig, när du ser hur du plågas. Men jag medger att det är omöjligt att förstå Guds vägar. Kanske finns det något dolt syfte med allt ditt elände.’ Och när Job hade lyssnat till alla sina tre vänner, vädjade han om hjälp direkt till Gud med hänvisning till att ’människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro.’
”Sedan började den andra sitsen med hans vänner. Elifas blev mer hård, anklagande och sarkastisk. Bildad blev förnärmad över Jobs förakt för sina vänner. Sofar upprepade sina melankoliska råd. Job hade nu blivit förgrymmad på sina vänner och vädjade igen till Gud, och han vädjade nu till en rättvis Gud mot den orättvisa Gud som kom till uttryck i hans vänners filosofi och som gömde sig även i hans egen religiösa inställning. Därefter tog Job sin tillflykt till trösten i ett framtida liv där den dödliga tillvarons orättvisor må rättas till på ett mer rättvist sätt. Då Job inte lyckas få hjälp från människan, driver det honom till Gud. Sedan följer den stora kampen mellan tro och tvivel i hans hjärta. Till slut börjar den lidande människan se livets ljus; hans pinade själ stiger upp till nya höjder av hopp och mod; han må lida och rentav dö, men hans upplysta själ höjer nu segerropet: ’Min förlossare lever!’
”Job hade helt rätt då han ifrågasatte läran att Gud plågar barnen för att straffa deras föräldrar. Job var ständigt redo att medge att Gud är rättfärdig, men han längtade efter någon själstillfredsställande uppenbarelse av den Eviges personliga karaktär. Och det är vår mission på jorden. De lidande dödliga skall inte längre förnekas trösten av att känna Guds kärlek och förstå den himmelske Faderns barmhärtighet. Fastän Guds tilltal från virvelvinden var en majestätisk idé för den tid då den framfördes, har du redan fått veta att Fadern inte uppenbarar sig på så sätt, utan att han talar inne i människohjärtat som en stilla, liten röst som säger: ’Detta är vägen; vandra längs den.’ Förstår du inte att Gud bor inom dig, att han har blivit vad du är för att få göra dig till vad han är!”
Sedan sade Jesus till sist: ”Fadern i himlen plågar inte med vett och vilja människobarnen. Människan lider för det första av olyckorna i tiden och av det onda som förorsakas av ofullständigheterna från det onda i en omogen fysisk tillvaro. För det andra lider hon av de obevekliga följderna av synd—överträdelse av livets och ljusets lagar. Och slutligen skördar hon frukterna av sitt eget fördärvliga framhärdande i uppror mot himlens rättfärdiga styre på jorden. Men människans elände är inte en personligt riktad gudomlig hemsökelse. Människan kan, och kommer att, göra mycket för att minska sina timliga lidanden. Men frigör dig en gång för alla från vidskepelsen att Gud plågar människan på uppmaning av den onde. Studera Jobs bok bara för att upptäcka hur många oriktiga uppfattningar om Gud även goda människor uppriktigt kan hysa, och lägg sedan märke till hur även den smärtsamt plågade Job trots sådana felaktiga läror fann tröstens och frälsningens Gud. Till sist trängde hans tro igenom lidandets molntäcke för att upptäcka livets ljus som flödar ut från Fadern som helande barmhärtighet och evinnerlig rättfärdighet.”
Johannes begrundade i många dagar dessa ord i sitt hjärta. Hela hans efterföljande liv förändrades märkbart som resultat av denna konversation med Mästaren i trädgården, och han gjorde senare mycket som bidrog till att de andra apostlarna ändrade sin syn på uppkomsten, naturen och syftet när det gäller vanliga mänskliga lidanden. Men Johannes talade aldrig om detta samtal så länge Mästaren ännu vistades på jorden.