Dessa människor trodde på tecken. De var ett släkte som sökte underverk. Vid denna tid hade människorna i mellersta och södra Galiléen blivit mirakelsinnade när det gällde Jesus och hans personliga verksamhet. Tjugotals, hundratals, uppriktiga människor som led av rent nervösa störningar och plågades av emotionella rubbningar kom nära Jesus och återvände sedan hem till sina vänner och kungjorde att Jesus hade botat dem. Sådana fall av mentalt helande höll dessa okunniga och enkeltsinnade människor för fysiskt helande, mirakulöst botande.
När Jesus sökte lämna Kana och bege sig till Nain följde en stor skara troende och många nyfikna människor efter honom. De var inställda på att få se mirakel och underverk, och de skulle inte bli besvikna. När Jesus och hans apostlar närmade sig stadsporten mötte de ett begravningsfölje som var på väg till den närbelägna begravningsplatsen och som förde den ende sonen till en änka från Nain till graven. Denna kvinna var mycket respekterad, och hälften av byn följde bårbärarna med denne pojke som man antog vara död. När begravningsföljet hade kommit fram till Jesus och hans anhängare kände änkan och hennes vänner igen Mästaren och bönföll honom om att återföra hennes son till livet. Deras mirakelförväntan hade stigit så högt att de tyckte att Jesus kunde bota varje sjukdom hos människan, och varför kunde väl inte en sådan helbrägdagörare även uppväcka de döda? Då Jesus på detta sätt blev trängd steg han fram, lyfte upp bårtäcket och undersökte pojken. Då han upptäckte att den unge mannen faktiskt inte var död, insåg han den tragedi som hans närvaro kunde avvärja; därför vände han sig till modern och sade: ”Gråt inte. Din son är inte död, han sover. Han skall återbördas till dig.” Medan han tog den unge mannen vid handen och sade: ”Vakna och stig upp.” Ynglingen som antogs vara död satte sig upp om en liten stund och började tala, och Jesus sände dem tillbaka till deras hem.
Jesus gjorde sitt bästa för att lugna folkmassan och försökte förgäves förklara att pojken verkligen inte var död, att han inte hade återfört honom från graven, men det var lönlöst. Den folkmassa som följde honom och hela byn Nain hamnade in i ett enormt känslosvall. Fruktan grep tag i många, andra drabbades av panik, medan ytterligare andra började be och jämra sig över sina synder. Först länge efter mörkrets inbrott kunde man få den larmande folkmassan att skingras. Fastän Jesus hade sagt att pojken inte var död, hävdade naturligtvis alla att ett mirakel hade skett, att t.o.m. en som var död hade uppväckts. Fastän Jesus berättade för dem att pojken endast befann sig i en djup sömn, förklarade de att det endast var hans sätt att tala och fäste uppmärksamheten vid att han alltid i sin stora anspråkslöshet försökte dölja sina underverk.
Så spreds budskapet om att Jesus hade uppväckt änkans son från de döda ut över hela Galiléen och in i Judéen, och många som hörde denna berättelse trodde på den. Aldrig kunde Jesus ens få alla sina apostlar att helt fatta att änkans son i verkligheten inte var död när han bad honom vakna och stiga upp. Han lyckades påverka dem tillräckligt för att hålla händelsen utanför alla senare uppteckningar med undantag av det som skrevs av Lukas, som antecknade den så som episoden hade berättats för honom. Igen ansattes Jesus som läkare till den grad att han tidigt nästa dag begav sig till Endor.