I Rama hade Jesus en minnesvärd diskussion med en ålderstigen grekisk filosof som lärde att vetenskap och filosofi var tillfyllest för att fylla den mänskliga erfarenhetens behov. Jesus lyssnade med tålamod och medkänsla till denne grekiske lärare, tillstod sanningen i mycket av det som han sade, men påpekade, när filosofen hade slutat, att denne i sin föreläsning om människans tillvaro inte hade förklarat ”varifrån, varför och vart” samt tillade: ”Där du slutar, där börjar vi. Religionen är en uppenbarelse för människans själ och rör sig om andliga realiteter som sinnet ensamt aldrig kunde upptäcka eller helt fatta. Intellektuella strävanden kan avslöja livets fakta, men rikets evangelium uppenbarar varandets sanningar. Du har behandlat de materiella skuggorna av sanningen; vill du nu lyssna när jag berättar för dig om de eviga och andliga realiteter som kastar dessa flyktiga timliga skuggor i form av materiella fakta i de dödligas tillvaro?” I över en timmes tid undervisade Jesus denne grek om de frälsande sanningarna i rikets evangelium. Den gamle filosofen var mottaglig för Mästarens sätt att närma sig honom, och då han var uppriktigt ärlig i sitt hjärta trodde han snart på detta frälsningens evangelium.
Apostlarna var en aning förbryllande över hur beredvilligt Jesus samtyckte till många av grekens påståenden, men Jesus sade efteråt privat till dem: ”Mina barn, förundra er inte över att jag var tolerant mot grekens filosofi. Sann och äkta inre förvissning fruktar inte det minsta en yttre analys, inte heller tar sanningen illa upp av ärlig kritik. Ni borde aldrig glömma att intolerans är den förklädnad som döljer hemliga tvivel om hur sanna ens egna trosföreställningar är. Ingen människa störs av sin nästas attityd om hon är fullkomligt övertygad om sanningen i det som hon helhjärtat tror på. Mod är en tillit som kännetecknas av en genomgående ärlighet i fråga om det som man erkänner sig tro på. Uppriktiga människor är inte rädda för en kritisk granskning av sina äkta övertygelser och nobla ideal.”
Under den andra kvällen i Rama ställde Tomas följande fråga till Jesus: ”Mästare, hur kan en som är ny i tron på din undervisning verkligen veta, verkligen vara säker på, att detta rikets evangelium är sant?”
Jesus sade till Tomas: ”Din förvissning om att du har blivit medlem av Faderns familj i riket och att du för evigt överlever tillsammans med rikets barn är helt en fråga om personlig erfarenhet—om tillit till sanningens ord. Andlig förvissning är lika med din personliga religiösa erfarenhet av den gudomliga sanningens eviga realiteter och är i övrigt lika med din intelligenta förståelse av sanningsrealiteter ökad med din andliga tro och minskad med dina uppriktiga tvivel.
”Sonen är naturligt begåvad med Faderns liv. Då ni har begåvats med Faderns levande ande är ni därför söner till Gud. Ni överlever ert liv i köttets materiella värld därför att ni är identifierade med Faderns levande ande, gåvan av evigt liv. Mången hade förvisso fått detta liv innan jag kom fram från Fadern, och många fler har fått denna ande därför att de trodde på mitt ord, men jag säger er att när jag återvänder till Fadern kommer han att sända sin ande in i hjärtat på alla människor.
”Fastän ni inte kan observera denna gudomliga ande i dess arbete i ert sinne, finns det en praktisk metod att upptäcka i vilken mån ni har överlämnat kontrollen över era själsförmågor till att undervisas och ledas av den himmelske Faderns ande i ert inre, nämligen graden av er kärlek till era medmänniskor. Denna Faderns ande har del i Faderns kärlek, och när den dominerar människan för den ofelbart i riktning mot gudsdyrkan och kärleksfull hänsyn till och aktning för ens nästa. Till en början tror ni att ni är Guds söner därför att min undervisning har gjort er mer medvetna om Faderns ledning i ert inre. Men inom kort skall Sanningens Ande utgjutas över allt kött, och den skall leva bland människorna och undervisa alla människor, så som jag nu lever bland er och talar sanningens ord till er. Och denna Sanningens Ande, som talar för er själs andliga förmögenheter, hjälper er att veta att ni är Guds söner. Den vittnar ofelbart tillsammans med Faderns närvaro i ert inre, med er ande, som då bor i alla människor såsom den nu bor i några, om att ni i verkligheten är Guds söner.
”Varje jordiskt barn som följer denna andes ledning skall till slut veta vad som är Guds vilja, och den som underkastar sig min Faders vilja skall fortleva för evigt. Vägen från jordelivet till det eviga tillståndet har inte gjorts klar för er, men det finns en väg, det har alltid funnits, och jag har kommit för att göra den vägen ny och levande. Den som träder in i riket, han har redan evigt liv—han skall aldrig förgås. Men mycket av detta kommer ni att förstå bättre när jag har återvänt till Fadern och ni kan se tillbaka på era nuvarande erfarenheter.”
Alla som hörde dessa välsignade ord blev mycket uppmuntrade av dem. Judarnas förkunnelse om de rättfärdigas överlevnad hade varit förvirrad och osäker, och det var upplivande och inspirerande för Jesu anhängare att höra dessa mycket definitiva och positiva ord av försäkran om evig överlevnad för alla sant troende.
Apostlarna fortfor att predika och döpa troende samtidigt som de fortsatte sin verksamhet att gå från hus till hus för att trösta de betryckta och vårda sig om de sjuka och lidande. Apostlarnas organisation hade utvidgats så att var och en av Jesu apostlar nu hade en av Johannes apostlar som medarbetare; Abner var Andreas medarbetare; och denna plan gällde ända tills de vandrade ned till Jerusalem inför nästa påsk.
De särskilda instruktioner som Jesus gav under deras vistelse i Sebulon utgjordes främst av ytterligare diskussioner om ömsesidiga skyldigheter i riket och omfattade undervisning som avsåg att klargöra skillnaderna mellan personliga religiösa erfarenheter och vänskapliga förhållanden som uppkommer av sociala religiösa skyldigheter. Detta var en av de få gånger då Mästaren överhuvudtaget diskuterade religionens sociala aspekter. Under hela sitt jordiska liv gav Jesus sina anhängare mycket få instruktioner om den sociala anpassningen av religionen.
I Sebulon var folket rasligt mycket uppblandat, knappast vare sig judar eller icke-judar, och få av dem trodde verkligen på Jesus trots att de hade hört om hur de sjuka hade blivit botade i Kafarnaum.