I flera dagar efter föreläsningen om bön fortsatte apostlarna att ställa frågor till Mästaren om denna ytterst viktiga och andäktiga sed. Jesu undervisning för apostlarna under dessa dagar, beträffande bön och gudsdyrkan, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:
Det allvarliga och längtansfulla upprepandet av en anhållan, när en sådan bön är ett uppriktigt uttryck hos ett gudsbarn och framförs i tro—oberoende av hur oklok eller hur omöjlig att direkt besvara den än är—undgår aldrig att vidga själens förmåga till andlig mottaglighet.
Kom ihåg vid all bön att sonskapet är en gåva. Inget barn har något att göra med förtjänandet av ställningen som son eller dotter. Det jordiska barnet blir till enligt sina föräldrars vilja. Så kommer ock gudsbarnet in i nådens värld och andens nya liv enligt den himmelske Faderns vilja. Därför måste himmelriket—det gudomliga sonskapet—tas emot som av ett litet barn. Ni förtjänar rättfärdigheten—progressiv karaktärsutveckling—men ni tar emot sonskapet av nåd och genom tro.
Bönen förde Jesus upp till hans själs supergemenskap med de Suprema Härskarna över universernas universum. Bönen leder jordens dödliga upp till den sanna gudsdyrkans gemenskap. Själens andliga förmåga till mottaglighet bestämmer mängden av de himmelska välsignelser vilka personligen kan tillägnas och medvetet inses som bönesvar.
Bönen och den därmed förbundna gudsdyrkan är ett sätt att lösgöra sig från livets dagliga rutin, från den materiella tillvarons enformiga slit. Det är en väg att närma sig ett andligt självförverkligande och en individualitet i den intellektuella och religiösa uppnåelsen.
Bönen är ett motgift mot skadlig introspektion. Åtminstone är bönen, så som Mästaren undervisade om den, en sådan välgörande omvårdnad av själen. Jesus använde sig konsekvent av det välgörande inflytandet av att be för sina medmänniskor. Jesus bad vanligen i pluralis, inte i singularis. Endast vid de stora kriserna i sitt jordiska liv bad Jesus någonsin för sig själv.
Bönen är andelivets andning mitt i människorasernas materiella civilisation. Gudsdyrkan är frälsning för de dödligas nöjes- och njutningslystna generationer.
Liksom bönen kan liknas vid en uppladdning av själens andliga batterier, så kan gudsdyrkan jämföras med att tona in själen till att fånga upp universumutsändningarna från den Universelle Faderns infinita ande.
Bönen är barnets uppriktiga och längtansfulla blick mot sin ande-Fader; det är en psykologisk process för att byta ut människans vilja mot den gudomliga viljan. Bönen är en del av den gudomliga planen för att omforma det som är till det som borde vara.
En av orsakerna till varför Petrus, Jakob och Johannes, som så ofta åtföljde Jesus under hans långa nattliga andaktsstunder, aldrig hörde honom be, var därför att Mästaren så sällan uttryckte sina böner i talade ord. Praktiskt taget allt Jesu bedjande skedde i anden och i hjärtat—tyst.
Av alla apostlarna kom Petrus och Jakob närmast till att förstå Mästarens undervisning om bön och gudsdyrkan.