Judas Iskariot, den tolfte aposteln, valdes av Natanael. Han föddes i Keriot, en liten stad i södra Judéen. När han var en yngling flyttade hans föräldrar till Jeriko, där han bodde och hade arbetat i sin fars olika affärsföretag tills han blev intresserad av Johannes Döparens förkunnelse och arbete. Judas föräldrar var sadducéer, och när deras son anslöt sig till Johannes lärjungar försköt de honom.
När Natanael träffade Judas i Tarikea höll han på att söka arbete i ett fisktorkeri i södra ändan av Galileiska sjön. Han var trettio år och ogift när han anslöt sig till apostlarna. Han var troligen den bäst utbildade bland de tolv och den ende från Judéen i Mästarens apostlafamilj. Judas hade inget framträdande starkt personlighetsdrag, fastän han hade många utåt synliga drag av kultur och vanor som följd av uppfostran och utbildning. Han kunde tänka klart men tänkte inte alltid ärligt. Judas förstod egentligen inte sig själv; han förhöll sig inte verkligt ärligt till sig själv.
Andreas utnämnde Judas till kassör för de tolv, en uppgift som han var utomordentligt lämpad för, och fram till den tid då han förrådde sin Mästare utförde han ärligt, troget och högst effektivt de skyldigheter som hörde till hans tjänst.
Det fanns hos Jesus inget speciellt drag som Judas beundrade utöver Mästarens allmänt attraktiva och utsökt charmerande personlighet. Judas kunde aldrig höja sig över sina judeiska fördomar gentemot sina galileiska medarbetare. I sitt sinne kritiserade han till och med mycket hos Jesus. Honom, som elva av apostlarna betraktade som den fullkomliga människan, som ”den alltigenom förtjusande och den främste bland tiotusen”, honom vågade denne självbelåtne judée ofta kritisera i sitt eget hjärta. Han hade faktiskt den föreställningen att Jesus var försagd och i någon mån rädd för att hävda sin makt och auktoritet.
Judas var en bra affärsman. Det fordrades takt, förmåga och tålamod samt oförtruten hängivenhet för att sköta finanserna åt en sådan idealist som Jesus, för att inte tala om att brottas med de virriga affärsmetoder som vissa av hans apostlar tillämpade. Judas var verkligen en storartad verkställare, en framsynt och duktig finansman. Han höll strängt på organisationen. Ingen av de tolv kritiserade någonsin Judas. Så vitt de kunde se var Judas Iskariot en ojämförlig kassör, en bildad man, en lojal (fast ibland kritisk) apostel och i ordets alla betydelser var hans medverkan en stor succé. Apostlarna älskade Judas; han var verkligen en av dem. Han måste ha trott på Jesus, men vi tvivlar på att han verkligen av hela sitt hjärta älskade Jesus. Judas fall illustrerar sanningen i uttrycket: ”Det finns en väg som för människan förefaller riktig, men i slutet av den väntar döden.” Det är fullt möjligt att falla offer för den fredliga villfarelsen att behagligt anpassa sig till syndens och dödens väg. Ni kan vara förvissade om att när det gällde finanserna var Judas alltid lojal mot sin Mästare och sina medapostlar. Pengar kunde aldrig ha varit motivet till att han förrådde Mästaren.
Judas var ende sonen till okloka föräldrar. När han var liten klemade och kelade man med honom; han var ett bortskämt barn. När han växte upp hade han överdrivna uppfattningar om sin egen betydelse. Han var en dålig förlorare. Han hade lösa och förvrängda idéer om vad som var rättvist. Han var benägen att hemfalla åt hat och misstänksamhet. Han var expert på att missförstå sina vänners ord och handlingar. Under hela sitt liv hade Judas kultiverat vanan att hämnas på dem som han inbillade sig att hade behandlat honom illa. Hans känsla för värden och lojaliteter var bristfälligt.
För Jesus var Judas ett äventyr i fråga om tro. Ända från början förstod Mästaren helt denne apostels svaghet och visste väl farorna med att uppta honom i gemenskapen. Men det hör till Guds Söners natur att varje skapad varelse får samma och lika stora möjligheter till frälsning och överlevnad. Jesus ville att inte endast de dödliga i denna värld utan även de som följde med situationen i otaliga andra världar skulle få veta att när det finns tvivel om hur uppriktig och helhjärtad en varelses hängivenhet för riket är, så är det utan undantag sed hos människornas Domare att till fullo ta emot den tveksamma kandidaten. Dörren till det eviga livet är vidöppen för alla; ”den som vill får komma”. Det finns inga andra begränsningar eller kvalifikationer utom tron hos den som kommer.
Just detta är orsaken till att Jesus lät Judas fortsätta ända till slutet, samtidigt som han alltid gjorde allt som var möjligt för att förändra och rädda denne svage och förvirrade apostel. Men när ljuset inte tas emot ärligt och inte levs upp till tenderar det att omvandlas till mörker inne i själen. Judas intellektuella förståelse av Jesu förkunnelse om riket växte, men han gjorde inte framsteg i förvärvandet av en andlig karaktär, liksom de övriga apostlarna. Han lyckades inte åstadkomma ett tillfredsställande personligt fortskridande i sin andliga erfarenhet.
Judas grubblade allt mer över sina personliga besvikelser, och till slut föll han offer för förbittring. Hans känslor hade många gånger sårats, och han blev onormalt misstänksam mot sina bästa vänner, till och med mot Mästaren. Snart blev han besatt av tanken att ge tillbaka, att göra vad som helst för att hämnas, ja till och med att förråda sina medarbetare och sin Mästare.
Men dessa onda och farliga tankar tog inte slutlig form förrän den dag då en djupt tacksam kvinna bröt upp ett dyrbart kärl med rökelse vid Jesu fötter. Detta tycktes slösaktigt för Judas, och när hans högt uttalade protest genast blev så totalt tillbakavisad av Jesus medan alla hörde på, blev det för mycket. Denna händelse blev avgörande för uppbådandet av alla de känslor av hat, förolämpning, illvilja, fördomsfullhet, avund och hämnd som hade samlats under hela livstiden, och han bestämde sig för att ge tillbaka med samma mynt åt vem det än var. Men han koncentrerade allt det onda i sin natur på den enda oskyldiga personen i hela det eländiga dramat om hans olyckliga liv bara för att Jesus råkade vara huvudpersonen i den episod som innebar att Judas gick över från det progressiva ljusets rike till denna självvalda mörkrets domän.
Mästaren hade många gånger varnat Judas, både privat och offentligt, att han höll på att förlora greppet, men gudomliga varningar är vanligen till ingen nytta för en förbittrad människonatur. Jesus gjorde allt som var möjligt, och som var förenligt med människans moraliska frihet, för att hindra Judas från att välja fel väg. Den stora prövningen kom till slut. Förtrytelsens son misslyckades; han gav efter för de bittra och eländiga diktaten från ett stolt och hämndlystet sinnes överdrivna självtillräcklighet och störtade sig sedan snabbt ned i förvirring, förtvivlan och fördärv.
Judas började sedan spinna en lågsint och skamlig intrig för att förråda sin Herre och Mästare och satte snabbt sin skändliga plan i verket. Medan han förverkligade sina planer som hade fötts av hat och betydde ett förrädiskt svek, upplevde han stunder av ånger och skam, och i dessa ljusa stunder kom han klenmodigt, som ett försvar i sitt eget sinne, på idén att Jesus möjligen kunde tänkas använda sin makt och i sista stund befria sig själv.
När det lumpna och syndfulla företaget väl var genomfört tog denne dödlige avfälling ut, som var så oberörd då han sålde sin vän för trettio silvermynt för att tillfredsställa sin länge närda längtan efter hämnd, och rusade ut och begick sista akten i dramat om att fly undan den materiella tillvarons realiteter—självmord.
De elva apostlarna var förskräckta, överväldigade. Jesus betraktade förrädaren endast med medlidande. Världarna har funnit det svårt att förlåta Judas, och hans namn har blivit avskytt utigenom ett vidsträckt universum.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.