Den något enformiga perioden då fiskande omväxlade med personligt arbete visade sig vara en ansträngande erfarenhet för de tolv apostlarna, men de höll ut under denna prövning. Trots att de knotade, tvivlade och tillfälligt uttryckte sitt missnöje förblev de trogna sina löften om tillgivenhet och lojalitet gentemot Mästaren. Det var deras personliga förbindelse med Jesus under dessa prövande månader som gjorde honom så avhållen för dem att de alla (utom Judas Iskariot) förblev lojala och trogna mot honom även under den rättsliga prövningens och korsfästelsens mörka timmar. Verkliga män kunde helt enkelt inte överge en vördad lärare som hade levt så nära dem och varit dem så tillgiven som Jesus hade varit. Under de mörka stunderna vid Mästarens död försköts i hjärtana hos dessa apostlar allt förnuft, allt omdöme och all logik till förmån för en enda alldeles särskild mänsklig känsla—vänskapslojalitetens suprema känsla. Dessa fem månader av arbete med Jesus fick var och en av apostlarna att betrakta Jesus som den bästa vän de hade i hela världen. Det var denna mänskliga känsla, inte hans förträffliga läror eller förundransvärda gärningar, som höll dem samman till tiden efter uppståndelsen och återupplivandet av förkunnelsen om rikets evangelium.
Dessa månader av lågmält arbete var inte endast ett stort prov för apostlarna, ett prov som de bestod, utan denna period då de inte uppträdde offentligt, var en stor prövning även för Jesu familj. Vid den tid då Jesus var färdig att påbörja sitt offentliga arbete, hade hela hans familj (utom Rut) praktiskt taget övergett honom. Endast vid några få tillfällen försökte de senare ta kontakt med honom, och då för att övertala honom att återvända hem med dem, ty de kom nära att tro att han inte var vid fullt förstånd. De kunde helt enkelt inte fatta hans filosofi eller förstå hans undervisning. Det var alldeles för mycket för dem som var av samma kött och blod.
Apostlarna utförde sitt arbete i Kafarnaum, Betsaida-Julias, Horasin, Gerasa, Hippos, Magdala, Kana, Betlehem i Galiléen, Jotapata, Rama, Safed, Gishala, Gadara och Abila. Utom i dessa städer arbetade de i många byar samt ute på landsbygden. Vid slutet av denna period hade de tolv apostlarna utarbetat ganska tillfredsställande planer för omsorgen om sina respektive familjer. De flesta apostlar var gifta, en del hade flera barn, men de hade vidtagit sådana arrangemang för försörjningen av sitt hemfolk med någon liten hjälp från apostlarnas kassa kunde de ägna hela sin energi åt Mästarens arbete utan att behöva bekymra sig för sina familjers ekonomiska välfärd.