I fyra långa månader—mars, april, maj och juni—fortgick denna väntetid. Jesus höll över hundra långa och allvarliga, fastän muntra och glada, sammankomster med dessa sex medarbetare och sin egen bror Jakob. På grund av sjukdom i familjen kunde Juda sällan delta i dessa lektioner. Jakob, Jesu bror, förlorade inte tron på honom, men under dessa månader av dröjsmål och overksamhet blev Maria närapå förtvivlad över sin son. Hennes tro som i Kana hade stigit till sådana höjder sjönk nu till nya djup. Hon kunde endast ty sig till sitt så ofta upprepade utrop: ”Jag kan inte förstå honom. Jag kan inte komma på vad allt detta betyder.” Men Jakobs hustru gjorde mycket för att hålla Marias mod uppe.
Under dessa fyra månader blev dessa sju troende, av vilka en var Jesu köttsliga bror, bekanta med honom. De höll på att vänja sig vid tanken att leva med denna Gud och människa. Fastän de kallade honom Rabbi lärde de sig att inte vara rädda för honom. Jesu personlighet kännetecknades av denna ojämförliga älskvärdhet som gjorde det möjligt för honom att så leva bland dem att de inte förskräcktes av hans gudomlighet. De fann det verkligen lätt att vara ”vänner med Gud”, Gud inkarnerad i en dödligs köttsliga gestalt. Denna väntetid var en hård test för hela gruppen av troende. Ingenting, absolut ingenting, mirakulöst inträffade. Dag efter dag ägnade de sig åt sitt vanliga arbete, kväll efter kväll satt de vid Jesu fötter. De hölls samman av hans makalösa personlighet och av de vänliga ord som han kväll efter kväll talade till dem.
Denna tid av väntan och undervisning var särskilt svår för Simon Petrus. Han försökte upprepade gånger övertala Jesus att ta itu med att predika himmelriket i Galiléen medan Johannes fortsatte att predika i Judéen. Men Jesus svarade alltid Petrus: ”Var tålmodig, Simon. Gör framsteg. Det finns ingen risk för att vi är för mycket förberedda när Fadern kallar oss.” Andreas brukade emellanåt lugna ned Petrus med sina mogna och filosofiska råd. Jesu mänskliga naturlighet gjorde ett väldigt intryck på Andreas. Han tröttnade aldrig på att fundera över hur någon som kunde leva så nära Gud kunde vara så vänlig och hänsynsfull mot människor.
Under hela denna tid talade Jesus endast två gånger i synagogan. Mot slutet av dessa många veckor av väntan hade berättelsen om hans dop och vinet i Kana börjat lugna ned sig. Jesus såg till att inga fler skenbara mirakel inträffade under denna tid. Men fastän de levde så obemärkt i Betsaida hade rapporter om Jesu märkliga utföranden förts fram till Herodes Antipas, som i sin tur sände spioner för att ta reda på vad Jesus höll på med. Men Herodes var mer bekymrad över Johannes predikande. Han beslöt att inte antasta Jesus vars arbete löpte så lugnt i Kafarnaum.
Under denna väntetid strävade Jesus efter att lära sina medarbetare vilken deras attityd borde vara gentemot de olika religiösa grupperna och politiska partierna i Palestina. Jesu ord var alltid: ”Vi försöker vinna dem alla, men vi hör inte till någon av dem.”
De skriftlärda och rabbinerna kallades med ett gemensamt namn fariséer. Själva använde de om sig beteckningen ”ämbetsbröderna”. På många sätt var de en progressiv grupp bland judarna, och de hade upptagit många läror som inte framgick klart och tydligt från de hebreiska skrifterna, såsom tron på de dödas uppståndelse, en lära som endast nämndes av en av de senare profeterna, Daniel.
Sadducéerna bestod av prästerskapet och vissa förmögna judar. De var inga pedanter när det gällde tillämpningen av lagens enskildheter. Fariséerna och sadducéerna var egentligen religiösa partier snarare än sekter.
Esséerna var en genuin religiös sekt som hade uppkommit under mackabéerupproret och som i vissa avseenden ställde strängare krav än fariséerna. De hade upptagit många persiska trosföreställningar och övningar, levde som ett brödraskap i kloster, avhöll sig från äktenskap och hade allting gemensamt. Deras specialitet var att undervisa om änglarna.
Seloterna var en grupp av lidelsefulla judiska patrioter. De talade för att det var berättigat att använda vilka metoder som helst i kampen för befrielse från det romerska oket.
Herodianerna var ett rent politiskt parti som talade för frigörelse från Roms direkta styre genom ett återupprättande av den herodianska dynastin.
Precis mitt i Palestina bodde samariterna, med vilka ”judarna inte ville ha något att göra” trots att de höll många uppfattningar som överensstämde med judarnas läror.
Alla dessa partier och sekter, inklusive nasirernas relativt fåtaliga brödraskap, trodde att Messias en gång skulle komma. De väntade alla på en nationell befriare. Men Jesus var mycket bestämd med att göra det klart att han och hans lärjungar inte skulle liera sig med någon av dessa menings- eller verksamhetsriktningar. Människosonen skulle vara varken nasir eller essé.
När Jesus senare beordrade apostlarna att likt Johannes gå ut för att förkunna evangeliet och undervisa de troende betonade han förkunnandet av ”det goda budskapet om himmelriket”. Han inpräntade ofelbart hos sina medarbetare att de måste ”visa kärlek, medkänsla och sympati”. Han lärde tidigt sina anhängare att himmelriket var en andlig erfarenhet som gäller Guds upphöjande på tronen i människornas hjärtan.
Medan de på detta sätt väntade innan de påbörjade sin aktiva offentliga förkunnelse tillbringade Jesus och dessa sju två kvällar i veckan i synagogan med att studera de hebreiska skrifterna. Under senare år, efter perioder av intensiv offentlig verksamhet, såg apostlarna tillbaka på dessa fyra månader som de mest värdefulla och givande under hela deras samvaro med Mästaren. Jesus lärde dessa män allt vad de kunde tillgodogöra sig. Han begick inte misstaget att lära dem för mycket. Han gjorde dem inte förvirrade genom att föra fram sådan sanning som låg ovanför deras fattningsförmåga.