Jesu första offentliga framträdande efter hans dop skedde på sabbaten den 2 mars år 26 e.Kr. i synagogan i Kafarnaum. Synagogan var fylld till trängsel. Berättelsen om dopet i Jordanfloden hade nu fått tillskott av de färska nyheterna från Kana om vattnet och vinet. Jesus gav hedersplatser åt sina sex apostlar, och tillsammans med dem satt hans två köttsliga bröder Jakob och Juda. Hans mor, som hade återvänt till Kafarnaum tillsammans med Jakob föregående kväll, var också närvarande och satt i kvinnornas del av synagogan. Hela församlingen var i spänning. De väntade sig att få se någon utomordentlig manifestation av en övernaturlig makt, vilket vore ett passande bevis för naturen och makten hos honom som idag skulle tala till dem. Men deras lott var att bli besvikna.
När Jesus steg upp räckte synagogans föreståndare honom skriftrullen och Jesus läste från profeten Jesaja: ”Så säger Herren: ’Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall. Var är det hus som ni byggde åt mig? Och var är den plats som är min boning? Allt detta har min hand gjort’, säger Herren. ’Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.’ Hör Herrens ord, ni som skälver och fruktar: ’Era bröder hatade er och stötte bort er för mitt namns skull.’ Men förhärligad vare Herren. Han skall framträda för er i glädje, och alla andra skall komma på skam. En röst från staden, en röst från templet, en röst från Herren säger: ’Innan hon kände någon födslovånda, födde hon; innan kval kom över henne, blev hon förlöst med ett gossebarn.’ Vem har hört något sådant? Skall jorden sättas till att frambringa på en enda dag? Eller kan ett folk födas på ett ögonblick? Men så säger Herren: ’Se, jag vill låta friden breda ut sig som en ström, och även främlingarnas lov och pris skall vara som en översvämmande flod. Så som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. Och även i Jerusalem skall ni få tröst. Och när ni får se detta, skall era hjärtan glädja sig.’”
När Jesus hade avslutat denna läsning räckte han rullen tillbaka till dess väktare. Innan han satte sig sade han endast: ”Var tålmodiga och ni skall få se Guds härlighet; även så skall det vara med alla dem som stannar hos mig och sålunda lär sig att göra min himmelske Faders vilja.” Folket gick till sina hem i förundran över vad allt detta betydde.
Den eftermiddagen steg Jesus och hans apostlar jämte Jakob och Juda ombord på en båt och for en bit ned längs kusten, där de ankrade medan han talade till dem om det kommande riket. Och de förstod mer än de hade under torsdagskvällen.
Jesus rådde dem att fortsätta med sina vanliga uppgifter tills ”rikets stund skulle komma”. För att uppmuntra dem föregick han med gott exempel genom att återgå till sitt regelbundna arbete vid båtvarvet. Han förklarade för dem att de varje kväll skulle tillbringa tre timmar med studier och förberedelse för sitt framtida arbete och sade vidare: ”Vi stannar alla här i trakten tills Fadern ber mig kalla på er. Var och en av er måste nu återvända till sitt sedvanliga arbete som om ingenting hade hänt. Berätta inte för någon människa om mig och kom ihåg att mitt rike inte kommer med väsen och glamour, utan snarare måste det komma genom den stora förändring som min Fader då har åstadkommit i era hjärtan och i deras hjärtan som skall kallas att ansluta sig till er i rikets råd. Ni är nu mina vänner, jag litar på er och jag älskar er, ni skall snart bli mina personliga medarbetare. Var tålmodiga, var lågmälda. Var alltid hörsamma för Faderns vilja. Gör er färdiga för kallelsen från riket. Fastän ni kommer att uppleva stor glädje i min Faders tjänst, bör ni också vara beredda på svårigheter, ty jag varnar er att mången skall gå in i riket först efter mycken vedermöda. Men de som har funnit riket, deras glädje skall vara ymnig, och de skall kallas hela jordens välsignade. Men hys inga falska förhoppningar; världen kommer att snubbla över mina ord. Inte ens ni, mina vänner, fattar helt vad jag som bäst lägger fram för era förvirrade sinnen. Misstag er inte; vi går ut för att arbeta för en generation som väntar sig tecken. De kommer att kräva undergörande som bevis för att jag är sänd av min Fader, och endast långsamt kommer de att inse att det är uppenbarelsen av min Faders kärlek som utgör rekommendationsbrevet för min mission.”
Den kvällen när de hade gått i land och innan de var och en vandrade iväg, bad Jesus, där han stod vid vattenbrynet: ”Min Fader, jag tackar dig för dessa små, som trots sina tvivel redan nu tror. Och för deras skull har jag stannat här för att göra din vilja. Och må de nu lära sig att vara ett, såsom även vi är ett.”