Söndagsmorgonen den 24 februari år 26 e.Kr. tog Jesus avsked av Johannes Döparen vid floden nära Pella, och han träffade honom aldrig mer här på jorden.
Denna dag då Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar gav sig iväg till Galiléen uppstod en stor oro i Johannes anhängares läger. Den första stora splittringen höll på att ske. Dagen innan hade Johannes definitivt förklarat för Andreas och Esra att Jesus var Befriaren. Andreas bestämde sig för att följa Jesus, men Esra avvisade den milt sinnade snickaren från Nasaret och kungjorde för sina medarbetare: ”Profeten Daniel förkunnar att Människosonen kommer med himlens skyar, med makt och stor härlighet. Denne snickare från Galiléen, denne båtbyggare från Kafarnaum, kan inte vara Befriaren. Kan en sådan Guds gåva komma från Nasaret? Denne Jesus är en släkting till Johannes, och då vår lärare är så godhjärtad har han blivit lurad. Låt oss ta avstånd från denne falske Messias.” När Johannes tillrättavisade Esra för dessa uttalanden drog denne tillsammans med många lärjungar hastigt iväg söderut. Denna grupp fortsatte att döpa i Johannes namn och grundade till slut en sekt som trodde på Johannes men vägrade att acceptera Jesus. I Mesopotamien finns ännu i denna dag en kvarleva av denna grupp.
Medan detta bråk pågick bland Johannes anhängare var Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar på god väg mot Galiléen. Innan de gick över Jordanfloden för att via Nain vandra till Nasaret såg Jesus, när han kastade en blick uppåt vägen, en viss Filippos från Betsaida komma emot dem tillsammans med en vän. Jesus kände Filippos från tidigare, och denne var också välbekant för alla de fyra nya apostlarna. Filippos var med sin vän Natanael på väg att besöka Johannes vid Pella för att få veta mer om det omtalade kommande gudsriket, och han var glad att få träffa Jesus. Filippos hade varit en beundrare av Jesus allt sedan denne kom till Kafarnaum. Men Natanael som bodde i Kana i Galiléen kände inte Jesus. Filippos gick vidare för att hälsa på sina vänner medan Natanael vilade sig i skuggan av ett träd vid vägkanten.
Petrus tog Filippos åt sidan och började förklara att de alla, dvs. han själv, Andreas, Jakob och Johannes, hade blivit medarbetare till Jesus i det nya riket, och han uppmanade ivrigt Filippos att anmäla sig till tjänst. Filippos råkade i bryderi. Vad borde han göra? Här, utan ett ögonblicks varning—vid vägkanten nära Jordanfloden—hade hans livstids mest betydelsefulla fråga dykt upp för omedelbart avgörande. Han befann sig nu i ett allvarligt samtal med Petrus, Andreas och Johannes, medan Jesus förklarade för Jakob huvuddragen av färden genom Galiléen och vidare till Kafarnaum. Till slut föreslog Andreas för Filippos: ”Varför inte fråga Läraren?”
Det gick plötsligt upp för Filippos att Jesus var en verkligt stor man, möjligen Messias, och han beslöt att göra så som Jesus avgjorde detta ärende. Han gick rakt fram till Jesus och frågade: ”Lärare, skall jag gå ned till Johannes eller skall jag ansluta mig till mina vänner som följer dig?” Jesus svarade: ”Följ mig.” Filippos skälvde av förvissningen om att han hade funnit Befriaren.
Filippos gjorde nu tecken åt gruppen att stanna där den var medan han skyndade tillbaks för att berätta nyheten om sitt beslut för sin vän Natanael, som fortfarande väntade under ett mullbärsträd och funderade på allt vad han hade hört om Johannes Döparen, det kommande riket och den förväntade Messias. Filippos avbröt dessa meditationer då han utropade: ”Jag har funnit Befriaren, honom som Mose och profeterna skrev om och som Johannes har förkunnat.” Natanael såg upp och frågade: ”Varifrån kommer denne lärare?” Filippos svarade: ”Han är Jesus från Nasaret, timmermannen Josefs son, som på senare tid har bott i Kafarnaum.” Då frågade Natanael, i någon mån chockerad: ”Kan något så gott komma från Nasaret?” Men Filippos tog honom i armen och sade: ”Kom och se.”
Filippos förde Natanael till Jesus, som såg den uppriktige tvivlaren välvilligt i ögonen och sade: ”Se, en sann israelit, en som är utan svek. Följ mig.” Natanael vände sig till Filippos och sade: ”Du har rätt, han är verkligen en människornas mästare. Jag vill också följa honom, om jag är värdig.” Jesus nickade mot Natanael och sade igen: ”Följ mig.”
Jesus hade nu samlat hälften av sin framtida kår av nära medarbetare, fem som hade känt honom någon tid och en främling, Natanael. Utan ytterligare uppehåll gick de över Jordanfloden och via byn Nain nådde de fram till Nasaret sent den kvällen.
De stannade alla över natten hos Josef i Jesu hem från pojkåren. Jesu medarbetare hade svårt att förstå varför deras nyvunne lärare var så noggrann med att fullständigt förstöra varje spår av det som han hade skrivit och som fanns kvar i hemmet på olika ställen i form av de tio buden samt andra valspråk och uttryck. Men detta förfarande, i förening med att de aldrig senare såg honom skriva något—utom i damm eller sand—gjorde ett djupt intryck på deras sinnen.