Sedan han hade avgjort sådana principfrågor som gällde hans individuella förhållande till naturlagarna och den andliga makten, vände han nu uppmärksamheten mot valet av de metoder han skulle använda vid förkunnandet och etablerandet av Guds rike. Johannes hade redan påbörjat detta arbete. Vilken fortsättning skulle han ge detta budskap? Hur skulle han ta över Johannes mission? Hur skulle han organisera sina anhängare för effektiv verksamhet och intelligent samverkan? Jesus nådde nu det slutliga beslut som skulle hindra honom från att längre anse sig vara judarnas Messias, åtminstone så som man på den tiden allmänt föreställde sig Messias.
Judarna såg fram emot en befriare som skulle komma med mirakulös makt för att slå ned Israels fiender och etablera judarna som världshärskare, fria från nöd och förtryck. Jesus visste att denna förhoppning aldrig skulle infrias. Han visste att himmelriket handlade om att tillintetgöra det onda i människornas hjärtan, och att det var något som enbart gällde det andliga området. Han övervägde tillrådligheten av att inleda det andliga rikets etablerande med en lysande och bländande maktdemonstration—och ett sådant tillvägagångssätt hade varit tillåtlig och helt inom ramen för Mikaels behörighet—men han avvisade totalt en sådan plan. Han tänkte inte ge efter för Caligastias revolutionära metoder. Han hade potentiellt vunnit världen genom att underkasta sig Faderns vilja, och han föresatte sig att avsluta sitt arbete så som han hade börjat det, och som Människosonen.
Ni kan knappast föreställa er vad som skulle ha hänt på Urantia om denne Gud-människa, som nu potentiellt innehade all makt i himlen och på jorden, en gång hade beslutat sig för att veckla ut överhöghetens banér och ställa upp sina undergörande bataljoner till stridsordning! Men han ville inte kompromissa. Han tänkte inte tjäna det onda för att dyrkan av Gud måhända skulle kunna härledas därav. Han tänkte hålla fast vid Faderns vilja. Han skulle förkunna för ett universum som såg på: ”Du skall dyrka Herren din Gud, och honom endast skall du tjäna.”
Allteftersom dagarna gick blev Jesus med allt större klarhet varse om vilket slags sanningsuppenbarare han skulle bli. Han urskiljde att Guds väg inte skulle bli den lätta vägen. Han började inse att bägaren med hans återstående erfarenhet som människa möjligen kunde vara bitter, men han beslöt att tömma den.
Även hans människosinne säger nu farväl till Davids tron. Steg för steg följer detta människosinne det gudomliga sinnets väg. Människosinnet ställer fortfarande frågor men godtar ofelbart de gudomliga svaren som slutliga avgöranden i detta kombinerade liv, vilket han lever som en människa i världen samtidigt som han ovillkorligt underställer sig Faderns eviga och gudomliga vilja.
Rom var härskarinnan över den västerländska världen. Människosonen, som nu befann sig i avskildhet och sysselsatt med att fatta dessa viktiga beslut och som hade himlens härskaror under sitt befäl, representerade judarnas sista chans att nå världsherravälde; men denne man, som på jorden hade fötts som jude och som hade en sådan oerhörd visdom och makt, avböjde att använda sina universumrättigheter och förmågor vare sig för att förstora sig själv eller för att sätta sitt folk på tronen. Han såg så att säga ”denna världens riken”, och han hade makten att ta dem. De Högsta i Edentia hade överlämnat alla dessa befogenheter i hans händer, men han ville inte ha dem. Jordens riken var alltför obetydliga för att intressera ett universums Skapare och Härskare. Han hade endast en målsättning, nämligen att ytterligare uppenbara Gud för människan och att etablera himmelriket, den himmelske Faderns styre i människornas hjärtan.
Tanken på vapenstrid, kraftmätning och slaktande var motbjudande för Jesus. Han ville inte vara med om något sådant. Han ville framträda på jorden som en Fridsfurste som uppenbarar en kärlekens Gud. Före sitt dop hade han igen avslagit seloternas erbjudande att leda dem i ett uppror mot de romerska förtryckarna. Nu fattade han sitt slutliga beslut beträffande de skrifter som hans mor hade lärt honom, såsom: ”Herren sade till mig: ’Du är min Son; jag har idag fött dig. Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira; som lerkärl skall du krossa dem.’”
Jesus från Nasaret nådde den slutsatsen att sådana uttalanden inte gällde honom. Till sist gjorde Människosonens mänskliga sinne rent hus för gott med alla dessa messianska svårigheter och motstridigheter—hebreiska skrifter, vad hans föräldrar hade lärt honom, chasans undervisning, judarnas förväntningar och mänsklig äregirig längtan. Han bestämde sig en gång för alla för sitt tillvägagångssätt. Han skulle återvända till Galiléen och lugnt börja förkunna himmelriket samt lita till sin Fader (den Personaliserade Riktaren) att dag för dag utarbeta detaljerna för verksamheten.
Med dessa beslut satte Jesus ett värdigt exempel för varje person i varje värld överallt i ett vidsträckt universum när han vägrade att tillämpa materiella tester för att pröva andliga problem, när han vägrade att övermodigt sätta sig över naturlagarna. Han visade ett inspirerande exempel på universumtrohet och moralisk ädelhet när han vägrade att gripa den världsliga makten som en inledning till den andliga härligheten.
Om Människosonen hade några tvivel om sin mission och dess art när han vandrade upp i bergen efter sitt dop, hade han inga sådana när han kom tillbaka till sina medmänniskor efter de fyrtio dagarna av avskildhet och beslut.
Jesus hade formulerat ett program för att etablera Faderns rike. Han tänkte inte se till de fysiska behoven hos sitt folk. Han tänkte inte dela ut bröd till folkmassorna, så som han så nyligen hade sett göras i Rom. Han tänkte inte dra till sig uppmärksamheten genom att göra under, även om judarna förväntar sig just det slags befriare. Inte heller tänkte han försöka vinna accepterande av ett andligt budskap genom demonstrationer av politisk auktoritet eller världslig makt.
När han förkastade dessa metoder att förhöja det kommande riket i de förväntansfulla judarnas ögon, gjorde Jesus det samtidigt säkert att dessa samma judar definitivt och slutligt skulle komma att tillbakavisa alla hans anspråk på auktoritet och gudomlighet. Då Jesus visste allt detta försökte han länge förhindra att hans första anhängare talade om honom som Messias.
Under hela sin offentliga verksamhet möttes han av nödvändigheten att handskas med tre ständigt återkommande situationer: skriket efter föda, insisterandet på mirakel och den slutliga begäran om att tillåta sina anhängare att göra honom till konung. Men Jesus avvek aldrig från de beslut som han fattade under dessa dagar då han var ensam i Pereas bergskullar.