Nästa stora problem som denna Gud-människa brottades med och som han snart avgjorde i enlighet med den himmelske Faderns vilja gällde frågan huruvida han skulle använda någon av sina övermänskliga förmågor i syfte att attrahera sina medmänniskors uppmärksamhet och vinna deras trohet. Borde han på något sätt låna sina universumbefogenheter till att tillfredsställa judarnas längtan efter det spektakulära och övernaturliga? Han beslöt att inte göra det. Han stannade för ett principförfarande som uteslöt alla sådana tillvägagångssätt som metod för att bringa sin mission till människornas kännedom. Han levde konsekvent i enlighet med detta stora beslut. Även när han tillät manifestationen av talrika tidsförkortande barmhärtighetsgärningar uppmanade han nästan utan undantag mottagarna av hans helande omvårdnad att inte berätta för någon människa om den förmån de hade fått. Alltid avvisade han den spefulla utmaningen från sina fiender att ”ge oss ett tecken” som bevis för och demonstration av hans gudomlighet.
Jesus förutsåg mycket klokt att utförandet av mirakel och underverk endast skulle åstadkomma en yttre trohet genom att imponera på det materiella sinnet. Sådana uppvisningar skulle inte uppenbara Gud eller frälsa människor. Han vägrade att bli enbart en undergörare. Han beslöt att ägna sig åt en enda uppgift—att etablera himmelriket.
Under hela denna betydelsefulla dialog då Jesus kommunicerade med sig själv fanns det ifrågasättande och närapå tvivlande mänskliga elementet närvarande, ty Jesus var människa såväl som Gud. Det var uppenbart att han aldrig skulle tas emot av judarna som Messias om han inte gjorde under. Om han dessutom samtyckte till att företa blott en enda icke-naturlig handling, så skulle hans människosinne med säkerhet veta att det var underställt ett sant gudomligt sinne. Vore det förenligt med ”Faderns vilja” att det gudomliga sinnet gjorde denna eftergift för människosinnets tvivlande natur? Jesus bestämde sig för att så inte var fallet, och han åberopade den Personaliserade Riktarens närvaro som tillräckligt bevis för det gudomligas kompanjonskap med det mänskliga.
Jesus hade rest mycket; han återkallade i minnet Rom, Alexandria och Damaskus. Han kände till världens metoder—hur människorna i politiken och handeln nådde sina ändamål med kompromisser och diplomati. Skulle han utnyttja denna kunskap för att främja sin mission på jorden? Nej! Likaså beslöt han att avstå från allt kompromissande med världens visdom och från allt penningainflytande vid etablerandet av riket. Han valde igen att uteslutande lita till Faderns vilja.
Jesus var fullt medveten om de genvägar som stod öppna för en med hans förmågor. Han visste om många sätt med vilka nationens och hela världens uppmärksamhet omedelbart kunde fokuseras på honom själv. Snart skulle påsken firas i Jerusalem; staden skulle vara överfylld av besökare. Han kunde stiga upp på templets tornspira och promenera rakt ut i luften inför den förbryllade och häpna folksamlingen. Då skulle han vara det slags Messias som de väntade. Men han skulle senare göra dem besvikna eftersom han inte hade kommit för att återupprätta Davids tron. Han kände väl till det fåfänga i Caligastias metod att försöka överträffa det naturliga, långsamma och säkra sättet att nå det gudomliga ändamålet. Igen böjde sig Människosonen hörsamt för Faderns sätt, Faderns vilja.
Jesus valde att etablera himmelriket i människosläktets hjärta med naturliga, vanliga, svåra och prövande metoder, med just sådana förfaranden som hans barn på jorden senare måste följa i sitt arbete med att utbreda och utvidga himmelriket. Ty väl visste Människosonen att det skulle bli ”genom många lidanden som många barn under alla tidsåldrar måste gå för att komma in i Guds rike.” Jesus genomgick nu den civiliserade människans stora test, att ha makt och ståndaktigt vägra att använda den för rent själviska eller personliga ändamål.
När ni betraktar Människosonens liv och erfarenhet bör ni alltid hålla i minne att Gudssonen var inkarnerad i sinnet hos en människa som levde på det första århundradet, inte i en dödligs sinne under det tjugonde eller något annat århundrade. Härmed avser vi att förmedla tanken att Jesu mänskliga färdigheter och anlag hade ett naturligt ursprung. Han var ett resultat av sin tids arvs- och miljöfaktorer ökade med den fostran och utbildning som han hade fått. Hans mänsklighet var genuin, naturlig, och den härstammade helt från de föregående stadierna till den tidens och generationens faktiska intellektuella status och sociala och ekonomiska förhållanden och hade formats av dessa. Fastän det i denna Gud-människas erfarenhet alltid fanns den möjligheten att det gudomliga sinnet transcenderade det mänskliga intellektet, det oaktat, när och så som hans människosinne fungerade, fungerade det just så som ett egentligt dödligt sinne skulle under de förhållanden som den tidens mänskliga miljö erbjöd.
Jesus illustrerade för alla världar i sitt vidsträckta universum det dåraktiga i att skapa konstgjorda situationer i syfte att demonstrera en egenmäktig befogenhet eller att ge fritt utlopp åt en exceptionell makt i syfte att höja de moraliska värdena eller påskynda det andliga framåtskridandet. Jesus beslöt att inte låna sin mission på jorden till en upprepning av besvikelsen över mackabéernas regim. Han vägrade att prostituera sina gudomliga attribut för att skaffa sig en oförtjänt popularitet eller vinna politiskt inflytande. Han tänkte inte sanktionera omvandlingen av gudomlig och skapande energi till nationell styrka eller internationellt inflytande. Jesus från Nasaret vägrade att kompromissa med det onda, än mindre att sällskapa med synden. Mästaren satte triumferande troheten mot Faderns vilja framför varje annan jordisk och timlig hänsyn.