För att förstå Johannes budskap bör man ta i beaktande det judiska folkets ställning vid den tid då han trädde fram på handlingsscenen. I närmare hundra år hade hela Israel befunnit sig i en brydsam situation. Israelerna kunde inte förklara varför de ständigt levde underkuvade av icke-judiska makthavare. Hade inte Moses lärt dem att rättfärdighet alltid belönades med välgång och makt? Var de inte Guds utvalda folk? Varför stod Davids tron öde och tom? I ljuset av Moses doktriner och profeternas föreskrifter fann judarna det svårt att förklara sin nationella övergivenhet som hade fortgått så länge.
Ungefär hundra år före Jesu och Johannes tid uppkom en ny skola av religionslärare i Palestina, apokalyptikerna. Dessa nya lärare utvecklade ett trossystem enligt som förklarade att judarnas lidanden och förödmjukelse var på grund av att de betalade straffet för nationens synder. De gick tillbaka till de välkända orsaker som hade angetts för att förklara den babyloniska fångenskapen och andra forna tiders fångenskap. Men enligt apokalyptikernas läror skulle Israel ta mod till sig, deras olycksdagar var nästan förbi, tuktan av Guds utvalda folk var nästan avslutad, Guds tålamod med de icke-judiska främlingarna höll på att ta slut. Det romerska väldets slut var detsamma som tidsålderns slut, i viss mening världens ände. Dessa nya lärare stödde sig kraftigt på Daniels profetior, och i enlighet därmed lärde de att skapelsen höll på att gå in i sitt sista stadium: världens riken skulle bli till Guds rike. För den tidens judiska sinnen var det just detta som avsågs med uttrycket himmelriket, ett uttryck som både Johannes och Jesus genomgående använde i sin förkunnelse. För judarna i Palestina hade uttrycket ”himmelriket” blott en betydelse: en absolut rättfärdig stat där Gud (Messias) härskade över jordens nationer med fulländad makt, så som han härskade i himlen—”Ske din vilja på jorden, så som i himmelen.”
Under Johannes dagar frågade alla judar förväntansfullt: ”Hur snart skall riket komma?” Det fanns en allmän känsla av att slutet för de icke-judiska nationernas välde närmade sig. Det fanns överallt bland judarna ett livfullt hopp och en ivrig förväntan att fullbordandet av det som de under tidsåldrar hade åstundat skulle inträffa under den dåtida generationens livstid.
Fastän det bland judarna fanns stora skillnader när det gällde uppskattningen av det kommande rikets natur, hade de alla samma tro på att händelsen var i antågande, nära förestående, rentav att den stod inför dörren. Många som läste Gamla testamentet bokstavligen såg med förväntan fram mot en ny konung över Palestina, mot en återupprättad judisk nation som hade befriats från sina fiender och som styrdes av kung Davids efterträdare, Messias, som snart skulle bli erkänd som den rättmätige och rättfärdige härskaren över hela världen. En annan, fastän mindre, grupp av fromma judar hade en mycket annorlunda syn på detta Guds rike. De lärde att det kommande riket inte var av denna värld, att världen gick mot sin säkra undergång och att ”en ny himmel och en ny jord” skulle föra med sig upprättandet av Guds rike, att detta rike skulle vara ett välde för evigt, att det skulle göras slut på synden och att medborgarna i det nya riket skulle bli odödliga och få njuta denna salighet utan slut.
Alla var överens om att någon drastisk upprensning eller renande tuktan nödvändigtvis skulle föregå det nya rikets etablerande på jorden. De bokstavstrogna lärde att ett världsomfattande krig skulle uppstå som förintade alla icke-troende, medan de trofasta skulle rycka fram till en världsvid och evig seger. Spiritisterna lärde att riket skulle inledas med Guds stora dom som skulle förpassa de orättfärdiga till deras välförtjänta straffdom och slutliga förintelse, samtidigt som det utvalda folkets troende heliga skulle upphöjas till ärans och maktens höga säten tillsammans med Människosonen som i Guds namn skulle härska över de återlösta nationerna. Denna senare grupp trodde rentav att många fromma icke-judar kunde få tillträde till gemenskapen i det nya riket.
En del av judarna var av den åsikten att Gud möjligen kunde tänkas upprätta det nya riket genom ett direkt och gudomligt ingripande, men det allra största flertalet trodde att han skulle använda någon mellanhand, Messias, som sin representant. Detta var den enda möjliga betydelse som ordet Messias kunde ha för de judar som hörde till samma generation som Johannes och Jesus. Messias kunde omöjligen avse en som endast undervisade om Guds vilja eller förkunnade nödvändigheten av ett rättfärdigt liv. Om alla sådana heliga personer använde judarna titeln profet. Messias skulle vara mer än en profet; Messias skulle införa etablerandet av det nya riket, Guds rike. Ingen som underlät att göra detta kunde vara Messias i traditionell judisk bemärkelse.
Vem skulle denna Messias vara? Igen var de judiska lärarna av olika mening. De äldre höll fast vid läran att han skulle vara en son till David. De nyare lärde att eftersom riket var ett himmelskt rike kunde den nye härskaren också tänkas vara en gudomlig personlighet, en som länge hade suttit vid Guds högra sida i himlen. Fast det kan förefalla underligt, så såg de, som på detta sätt uppfattade det nya rikets härskare, honom inte som en mänsklig Messias, inte som enbart en människa, utan som ”Människoson”—en Guds Son—en himmelsk Prins som länge hade hållits i beredskap för att sålunda ta över härskandet över den jord som hade gjorts ny. Sådan var den religiösa bakgrunden i den judiska världen när Johannes gick ut och förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära!”
Det framgår sålunda att Johannes kungörelse om det kommande riket fick inte mindre än ett halvt dussin olika betydelser för dem som lyssnade till hans lidelsefulla förkunnelse. Men oberoende av vilken betydelse de fogade till de uttryck som Johannes använde, fängslades var och en av dessa grupper som väntade på ett judiskt rike av uppropen från denne uppriktige, entusiastiske, oslipade förkunnare av rättfärdighet och ånger som så allvarligt uppmanade sina åhörare att ”fly från den kommande vreden.”