Längs dalen där denna lilla bäck flöt fram byggde Johannes av stenar staplade på varandra inte mindre än ett dussin stenskjul och inhägnader för natten, vari han kunde vakta och skydda sina får- och getflockar. Johannes liv som herde gav honom en hel del tid för tankar. Han samtalade mycket med Ezda, en föräldralös gosse från Bet-Sur, som han på sätt och vis hade adopterat och som skötte flockarna när han gjorde turer till Hebron för att träffa sin mor och för att sälja får samt då han begav sig ned till sabbatsgudstjänsterna i Engedi. Johannes och gossen levde mycket enkelt och livnärde sig på fårkött, getmjölk, vildhonung och de ätbara gräshoppor som fanns i den trakten. Denna deras vanliga kost utfylldes med förnödenheter som tidvis hämtades från Hebron och Engedi.
Elisabet höll Johannes underrättad om händelserna i Palestina och i den övriga världen, och Johannes blev allt mer övertygad om att den tid snabbt närmade sig då den gamla tiden skulle vara till ända, och att han skulle bli den härold som förkunnade ankomsten av en ny tidsålder, ”himmelriket”. Denne robuste herde hade en speciell förkärlek för profeten Daniels skrifter. Han läste ett tusental gånger Davids beskrivning av den stora bildstoden, som Sakarias hade berättat för honom representerade de stora världsrikenas historia, först Babylons, sedan Persiens, Greklands och slutligen Roms historia. Johannes insåg att Rom redan då bestod av folk och raser med så många olika språk att det aldrig kunde bli ett starkt sammanfogat och fast konsoliderat rike. Han trodde att Rom redan då var uppdelat i Syrien, Egypten, Palestina och andra provinser. Sedan läste han vidare: ”I dessa konungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förintas. Och detta rike skall inte lämnas till andra folk, men skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, och självt skall det bestå för evigt.” ”Och åt honom gavs välde och ära och ett rike, för att alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, vilket inte skall förgås, och hans rike skall aldrig förstöras.” ”Och riket och väldet och storheten i riket under hela himlen skall ges till det folk som består av den Högstes heliga; och hans rike är ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda honom.”
Johannes kunde aldrig helt övervinna den förvirring som uppkom av vad han hade hört av sina föräldrar om Jesus och av vad han läste i dessa ställen i skrifterna. I Daniels bok läste han: ”Jag såg i syner om natten, och se, en som liknade Människosonen kom med himlens skyar, och åt honom gavs välde och ära och ett rike.” Men dessa profetens ord harmoniserade inte med det hans föräldrar hade lärt honom. Inte heller motsvarade hans samtal med Jesus, då han besökte honom vid aderton års ålder, dessa uttalanden i skrifterna. Trots denna förvirring försäkrade hans mor honom ständigt när han kände sig förbryllad, att hans avlägsna kusin, Jesus från Nasaret, var den sanne Messias, att han hade kommit för att sitta på Davids tron och att Johannes skulle bli den härold som gick framför honom och som var hans främsta stöd.
Av allt som Johannes hörde om det syndiga levernet och fördärvligheten i Rom och tygellösheten och den moraliska andefattigheten i riket, av allt han visste om de onda gärningar som Herodes Antipas och landshövdingarna över Judéen hade gjort sig skyldiga till, fick han den uppfattningen att tidsålderns slut var förestående. Det föreföll detta kärva och ädla naturbarn att världen var mogen för slutet av människans tidsålder och för gryningen av en ny och gudomlig tidsålder—himmelriket. I Johannes hjärta växte den känslan att han var den sista av de gamla profeterna och den första av de nya. Han riktigt skälvde av den tilltagande impulsen att gå ut och förkunna för alla människor: Omvänd er! Ställ allt till rätta med Gud! Gör er redo för slutet; bered er för ankomsten av den nya och eviga ordningen för jorden—himmelriket.”