När de lämnade Aten begav sig resenärerna via Troas till Efesos, huvudstaden i den romerska provinsen Asien. De gjorde många utfärder till efesernas berömda Artemis tempel drygt tre kilometer utanför staden. Artemis var den mest berömda gudinnan i hela Mindre Asien och ett beständigande av forna tiders ännu äldre modergudinna i Anatolien. Den grovhuggna avgudabilden som fanns utställd i ett enormt tempel påstods ha fallit från himlen. All Ganids tidiga undervisning i att högakta bildstoder som symboler för gudomligheten hade inte utrotats, och han tyckte att det var bäst att köpa ett litet silverskrin för att hedra denna mindreasiatiska fruktbarhetsgudinna. Den kvällen hade de ett långt samtal om dyrkan av föremål framställda av människohand.
Under tredje dagen på sitt besök vandrade de ned längs floden för att iaktta hur hamnmynningen muddrades. Vid tolvtiden talade de med en ung fenicier som hade hemlängtan och var mycket nedslagen, men mest av allt var han avundsjuk på en viss ung man som hade avancerat med förbigående av honom själv. Jesus talade tröstande ord till honom och citerade ett gammalt hebreiskt ordspråk: ”En mans gåvor ger plats åt honom och tar honom inför stormän.”
Av alla de stora städer som de besökte under medelhavsresan åstadkom de här minst av värde för de kristna missionärernas senare arbete. Kristendomen fick sin början i Efesos till stor del genom Paulus strävanden. Han bodde där i över två år, tillverkade tält för sitt uppehälle och höll varje kväll föreläsningar om religion och filosofi i en stor samlingssal i Tyrannos skola.
Det fanns en framstegsvänlig tänkare som var knuten till denna lokala skola för filosofi, och Jesus hade flera givande sammanträffanden med honom. Under samtalen hade Jesus upprepade gånger använt ordet ”själ”. Denne lärde grek frågade till slut vad han menade med ”själ”, och Jesus svarade:
”Själen är den del av människan som reflekterar över jaget, urskiljer sanningen och uppfattar anden, och den höjer för evigt människan över nivån för djurens värld. Självmedvetandet är inte i och av sig självt själen. Moraliskt självmedvetande är äkta mänskligt självförverkligande och utgör grunden för människans själ, och själen är den del av människan som representerar det potentiella överlevnadsvärdet av människans erfarenhet. Moraliskt val och andlig uppnåelse, förmågan att lära känna Gud och längtan att vara lik honom är själens kännetecken. Människans själ kan inte existera åtskild från moraliskt tänkande och andlig aktivitet. En stagnerad själ är en döende själ. Men människans själ är inte detsamma som den gudomliga anden vilken dväljs i sinnet. Den gudomliga anden anländer samtidigt som den första moraliska aktiviteten sker i människosinnet, och vid det tillfället föds själen.
”En själs frälsning eller undergång har att göra med huruvida det moraliska medvetandet uppnår överlevnadsstatus genom evigt förbund med dess associerade odödliga andegåva. Frälsningen är förandligandet av det moraliska medvetandets självförverkling. Detta moraliska medvetande får därmed överlevnadsvärde. Alla former av själskonflikt uppkommer av bristande harmoni mellan det moraliska eller andliga självmedvetandet och det rent intellektuella självmedvetandet.
”När människosjälen har mognat, förädlats och förandligats närmar den sig himmelsk status däri att den kommer nära till att vara en entitet som befinner sig mellan det materiella och det andliga, mellan det materiella jaget och den gudomliga anden. En människas evolverande själ är svår att beskriva och ännu svårare att bevisa, ty den kan inte upptäckas vare sig med materiella undersökningsmetoder eller med andlig bevisföring. Den materiella vetenskapen kan inte demonstrera att en själ existerar, inte heller kan ett rent andetestande göra det. Fastän varken materiell vetenskap eller andliga måttstockar kan upptäcka den mänskliga själens existens, vet varje moraliskt medveten dödlig att hans själ finns till som en verklig och aktual personlig erfarenhet.”