Nabon var en grekisk jude och den främste ledaren för den viktigaste mysteriekulten i Rom, mithrasdyrkan. Fastän denne överstepräst inom Mithraismen hade många diskussioner med den skriftlärde från Damaskus, påverkades han mest bestående av deras diskussion en kväll om sanning och tro. Nabon hade tänkt sig att omvända Jesus och hade rentav föreslagit att Jesus skulle återvända till Palestina som mithraslärare. Föga anade han att Jesus förberedde honom till att bli en av de första som omvände sig till himmelrikets evangelium. Uttryckt enligt nutida språkbruk bestod Jesu undervisning i huvudsak av följande:
Sanningen kan inte definieras med ord, endast genom att den levs ut i livet. Sanningen är alltid mer än kunskap. Kunskapen hänför sig till ting som observeras, men sanningen överstiger sådana rent materiella nivåer genom att den umgås med visdomen och omfattar sådana obestämbara faktorer som mänsklig erfarenhet och även andliga och levande realiteter. Kunskapen uppkommer från vetenskap, visdomen från sann filosofi, sanningen från det andliga livets religiösa erfarenhet. Kunskapen gäller fakta, visdomen relationer, sanningen verklighetsvärden.
Människan tenderar att kristallisera vetenskapen, klä filosofin i formler och dogmatisera sanningen därför att hon är mentalt lat i att anpassa sig till den fortgående kampen i livet, samtidigt som hon också är förfärligt rädd för det okända. Naturens människa är långsam i att förändra sina tankevanor och sitt levnadssätt.
Uppenbarad sanning, personligen upptäckt sanning, är människosjälens högsta fröjd; det är det materiella sinnets och den inneboende andens gemensamma skapelse. Den eviga frälsningen av denna själ, som urskiljer sanningen och älskar skönheten, säkras av den hunger och törst efter godhet som får denna människa att utveckla en klar målmedvetenhet i att göra Faderns vilja, att finna Gud och att bli lik honom. Det finns aldrig någon konflikt mellan sann kunskap och sanning. Det kan finnas en konflikt mellan kunskapen och människans trosföreställningar, trosföreställningar färgade av fördomar, förvrängda av rädsla och dominerade av fasan för att möta nya fakta som resultat av materiella upptäckter eller andligt framåtskridande.
Sanningen kan ehuru aldrig bli människans ägodel utan utövande av tro. Detta är sant därför att människans tankar, visdom, etik och ideal aldrig stiger högre än hennes tro, hennes sublima hopp. All sådan sann tro bygger på djupsinnigt begrundande, uppriktig självkritik och kompromisslöst moraliskt medvetande. Tron är inspirationen till den förandligade skapande föreställningsförmågan.
Tron har den verkan att den frigör de övermänskliga aktiviteterna i den gudomliga gnistan, det odödliga fröet som lever i människans sinne och som är potentialen till evig överlevnad. Växter och djur överlever i tiden genom det sätt på vilket de från en generation till följande överför identiska partiklar av sig själva. Människans själ (personlighet) överlever den jordiska döden genom identitetsförbindelse med den inre gudomlighetsgnistan, som är odödlig och som verkar för att föra vidare människans personlighet till en fortgående och högre nivå av framåtskridande tillvaro i universum. Det dolda fröet i människans själ är en odödlig ande. Den andra generationen av själen är den första i en följd av personlighetsmanifestationer av andlig och framåtskridande tillvaro, och den följden upphör först när denna gudomliga entitet når ursprunget för sin existens, den personliga källan till all existens, Gud, den Universelle Fadern.
Människans liv fortgår—överlever—emedan det har en universumfunktion, uppgiften att finna Gud. Den av tro aktiverade själen kan inte stanna förrän den har uppnått detta sin bestämmelses mål. När den en gång har nått detta gudomliga mål kan den aldrig upphöra emedan den har blivit som Gud—evig.
Andlig utveckling är en erfarenhet som innebär att allt mer och frivilligt välja godheten, förenat med en motsvarande och tilltagande minskning av möjligheten till ondska. När den slutliga gränsen vid valet av godhet och den fullbordade förmågan att värdesätta sanningen uppnås, framträder en sådan fulländning av skönhet och helighet att den åtföljande rättfärdigheten evigt förhindrar möjligheten till att ens tanken på potentiell ondska skulle uppkomma. En sådan gudsmedveten själ kastar ingen skugga av tvivlande ondska när den fungerar på en sådan hög andenivå av gudomlig godhet.
Paradis-andens närvaro i människans sinne utgör uppenbarelselöftet och trosutfästelsen för en evig tillvaro av gudomligt framåtskridande för varje själ som strävar efter att identifiera sig med detta odödliga och inre andefragment av den Universelle Fadern.
Framåtskridandet i universum kännetecknas av allt större frihet för personligheten emedan det är förenat med ett tilltagande uppnående av allt högre nivåer av självförståelse och därav följande frivillig självbehärskning. Uppnåendet av en fulländad andlig självbehärskning innebär detsamma som fullbordad universumfrihet och personlig obundenhet. Tron främjar och bevarar människans själ mitt bland den förvirring som hennes orientering i ett sådant väldigt universum till en början medför, medan bönen blir den storartade förenaren av den skapande föreställningsförmågans olika ingivelser och av trosimpulserna i en själ som försöker identifiera sig med andeidealen som den associerade gudomliga närvaron i människans inre representerar.
Dessa ord gjorde ett stort intryck på Nabon, liksom varje samtal som han hade med Jesus. Dessa sanningar fortfor att brinna i hans hjärta, och han var till stor hjälp för dem som senare kom för att predika Jesu evangelium.