Mardus var cynikernas erkände ledare i Rom, och han blev en mycket god vän till den skriftlärde från Damaskus. Dag efter dag samtalade han med Jesus, och kväll efter kväll lyssnade han till dennes överjordiska läror. Till de viktigare samtalen med Mardus hörde det som avsåg att ge svar på denne uppriktige cynikers fråga om gott och ont. I huvudsak och enligt det tjugonde århundradets språkbruk sade Jesus:
Min broder, gott och ont är endast ord som symboliserar relativa nivåer i människans förståelse av det universum som kan observeras. Om man är etiskt lat och socialt likgiltig kan man som sin norm för det goda ta gällande seder och bruk i samhället. Om man är andligen slö och moraliskt stagnerad kan man ta som sina normer för det goda sina samtidas religiösa seder och traditioner. Men den själ som överlever tiden och framträder i evigheten måste göra ett levande och personligt val mellan gott och ont så som de bestäms av de sanna värdena i de andliga normer som har inrättats av den gudomliga anden, som den himmelske Fadern har sänt till att dväljas i människans hjärta. Denna inneboende ande är normen för personlighetens överlevnad.
Godhet är likt sanning alltid relativ och står ofelbart i kontrast till ondskan. Det är insikten om dessa godhetens och sanningens kvaliteter som gör det möjligt för människornas evolverande själar att fatta de personliga valbeslut som är väsentliga för den eviga överlevnaden.
Den andligen blinda individ som konsekvent följer vetenskapens diktat, samhällets konventioner och religionens dogmer utsätter sig för den allvarliga faran att offra sin moraliska frihet och att mista sin andliga självständighet. En sådan själs öde är att bli en intellektuell papegoja, en social robot och en slav under religiösa auktoriteter.
Godheten växer alltid mot nya nivåer av ökad frihet som moraliskt självförverkligande och andlig personlighetserövring—upptäckten av och identifieringen med den inre Riktaren—medför. En erfarenhet är god när den höjer uppskattningen av skönhet, stärker den moraliska viljan, förbättrar urskiljandet av sanning, ökar förmågan att älska och tjäna ens medmänniskor, upphöjer de andliga idealen och förenar människans högsta timliga motiv med Riktarens eviga planer, vilket allt leder direkt till en ökad önskan att göra Faderns vilja och därmed omhuldar den gudomliga passionen att finna Gud och att vara mer lik honom.
När du stiger högre upp på skalan för de skapades utveckling i universum, finner du tilltagande godhet och avtagande ondska i fullständig överensstämmelse med din egen förmåga att uppleva godhet och urskilja sanning. Förmågan att omfatta villfarelse eller uppleva ondska försvinner inte helt förrän den uppstigande människosjälen når de slutliga andenivåerna.
Godheten är levande, relativ, alltid framåtskridande, ofelbart en personlig erfarenhet och för evigt korrelerad med urskiljandet av sanning och skönhet. Godheten står att finna i insikten om den andliga nivåns positiva sanningsvärden, som i människans erfarenhet måste kontrasteras med den negativa motsvarigheten—den potentiella ondskans skuggor.
Tills du når Paradisets nivåer är godheten alltid mer det man strävar efter än det man har, mer ett mål än en uppnådd erfarenhet. Men redan medan du hungrar och törstar efter rättfärdighet upplever du allt mer tillfredsställelse i det partiella uppnåendet av godhet. Godhetens och ondskans närvaro i världen är i sig ett positivt bevis för existensen och verkligheten av människans moraliska vilja, personligheten, som sålunda identifierar dessa värden och som också kan välja mellan dem.
Vid tiden för uppnåendet av Paradiset har den uppstigande dödliges förmåga att identifiera det egna jaget med sanna andevärden blivit så utvidgad att den resulterar i uppnåendet av fullkomlighet i innehavandet av livets ljus. En sådan fulländad andepersonlighet blir så helt, gudomligt och andligt förenad med godhetens, skönhetens och sanningens positiva och högsta kvaliteter att det inte längre finns någon möjlighet att en sådan rättfärdig ande skulle kasta någon negativ skugga av potentiell ondska när den utsätts för det forskande skenet från de infinita Paradishärskarnas gudomliga ljus. Hos alla sådana andepersonligheter är godheten inte längre partiell, kontrastiv och komparativ; den har blivit gudomligt fullständig och andligen komplett, den närmar sig den Supremes renhet och fulländning.
Möjligheten till det onda är nödvändig för moraliskt väljande, men inte dess förverkligande. En skugga är endast relativt verklig. Verklig ondska är inte nödvändig som en personlig erfarenhet. Potentiell ondska fungerar lika bra som en beslutsstimulans inom områdena för det moraliska framåtskridandet på de lägre nivåerna av den andliga utvecklingen. Det onda blir inte verklighet för den personliga erfarenheten förrän ett moraliskt sinne väljer det onda.