För lokaluniversumets himmelska intelligenser som följde med händelserna var denna Medelhavsresa den mest fascinerande av alla Jesu jordiska erfarenheter, åtminstone av allt i hans livsskede ända fram till hans korsfästelse och jordiska död. Detta var den fascinerande period då han utförde personlig omvårdnad i motsats till den epok av offentlig omvårdnad som snart följde. Denna unika tidsperiod var så mycket mer fängslande emedan han då fortfarande var timmermannen från Nasaret, båtbyggaren från Kafarnaum, skrivaren från Damaskus; han var fortfarande Människosonen. Han hade inte ännu fått fullständig kontroll över sitt människosinne. Riktaren hade ännu inte fått full kontroll över den dödliga identiteten och inte helt byggt upp en motsvarighet till den. Han var fortfarande en människa bland människor.
Den rent mänskliga religiösa erfarenheten—den personliga andliga tillväxten—hos Människosonen nådde närapå sin höjdpunkt under detta tjugonionde år. Denna upplevelse av andlig utveckling var en följdriktigt gradvis skeende tillväxt från den stund hans Tankeriktare anlände fram till dagen för fullbordandet och bekräftandet av det naturliga och normala mänskliga förhållandet mellan människans materiella sinne och andens sinnesbegåvning—den företeelse som innebär att dessa två sinnen blir ett, den erfarenhet som Människosonen, som en inkarnerad dödlig på jorden, fullständigt och slutgiltigt uppnådde den dag han blev döpt i Jordanfloden.
Fastän han under dessa år föreföll att inte engagera sig i så många perioder av formell kontakt med sin Fader i himlen, finslipade han allt effektivare metoder för personlig kommunikation med Paradisfaderns andenärvaro i sitt inre. Han levde ett verkligt liv, ett fullt liv och ett helt normalt, naturligt och genomsnittligt jordiskt liv. Han vet av personlig erfarenhet vad det faktiskt och totalt sett betyder att leva det liv som människorna lever i tidens och rymdens materiella världar.
Människosonen upplevde hela skalan av människans emotioner, allt från yttersta glädje till djupaste sorg. Han var ett glädjens barn och en varelse med en sällsynt god humor. Likaså var han en ”sorgernas man och förtrogen med bedrövelsen”. I andligt avseende genomlevde han verkligen den dödligas liv nerifrån ända upp, från början till slut. Från materiell synpunkt sett kan det tyckas att han inte behövde genomleva någondera av de sociala ytterligheterna i den mänskliga tillvaron, men intellektuellt blev han alltigenom förtrogen med människosläktets hela och fullständiga erfarenhet av livet.
Jesus känner till tankarna och känslorna, drifterna och impulserna, hos de evolutionära och uppåtgående dödliga i världarna, från födelsen till döden. Han har levt människolivet från det fysiska, intellektuella och andliga jagets början genom spädbarnstiden, barndomen, ungdomen och vuxentiden—och även genomgått människans erfarenhet av döden. Han genomlevde inte endast dessa vanliga och bekanta perioder i människans intellektuella och andliga framåtskridande, utan han erfor också till fullo de högre och mer avancerade faser av sammanjämkning mellan människa och Riktare som så få dödliga på Urantia någonsin uppnår. Sålunda upplevde han den dödliga människans fullständiga liv, inte endast så som det levs i er värld, utan också så som det levs i alla andra evolutionära världar i tid och rymd, även i de högsta och mest avancerade av alla de världar som har etablerats i ljus och liv.
Fastän detta fulländade liv som Jesus levde i de dödligas köttsliga gestalt kanske inte obetingat och allmänt godkändes av hans dödliga medmänniskor, av dem som råkade vara hans samtida på jorden, fick dock det liv som Jesus från Nasaret levde i köttslig gestalt och på Urantia den Universelle Faderns fullständiga och obetingade godkännande, ty det utgjorde på en och samma gång och under ett och samma personlighetsliv en fullständig uppenbarelse av den eviga Guden för den dödliga människan och en presentation av den fulländade mänskliga personligheten till den Infinita Skaparens tillfredsställelse.
Detta var hans sanna och suprema syfte. Han kom inte ned till Urantia för att leva som ett fulländat och detaljerat exempel för något barn eller någon vuxen, någon man eller någon kvinna, under den tidsåldern eller under någon annan. Det är förvisst sant att vi alla i hans fullvärdiga, rika, vackra och ädla liv kan finna mycket som är ytterst exemplariskt, gudomligt inspirerande, men det är därför att han levde ett äkta och genuint mänskligt liv. Jesus levde inte på jorden för att sätta ett exempel avsett att kopieras av alla andra människor. Han levde detta jordiska liv med samma nådetilldelning med vilken ni alla må leva era liv på jorden. Så som han levde sitt jordiska liv på sin tid och sådan han var, så satte han därmed ett exempel för oss alla att sålunda leva vårt liv i vår tid och sådana vi är. Ni bör inte sträva efter att leva hans liv, men ni kan besluta att leva ert liv just så som han levde sitt och med samma hjälpmedel som han levde sitt liv. Jesus är måhända inte det formella och detaljerade exemplet för alla dödliga i alla tidsåldrar i alla världar i detta lokaluniversum, men han är för evigt inspirationskällan och vägledaren för alla pilgrimer på väg till Paradiset från deras ursprungliga uppstigningsvärldar upp genom universernas universum och vidare genom Havona till Paradiset. Jesus är den nya och levande vägen från människan till Gud, från det partiella till det fullkomliga, från det jordiska till det himmelska, från tiden till evigheten.
Mot slutet av det tjugonionde året hade Jesus praktiskt taget levt färdigt det liv som fordras av de dödliga under deras jordiska liv. Han kom till jorden representerande Guds fullkomlighet som skulle manifesteras för människan. Han hade nu blivit närapå människans fulländning som inväntade sitt tillfälle att manifesteras för Gud. Han gjorde allt detta innan han hade fyllt trettio år.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.