Hela sitt tjugonionde år tillbringade Jesus med att fullborda resan i Medelhavsvärlden. De främsta händelserna, i den mån vi har tillåtelse att avslöja dessa erfarenheter, utgör ämnet för de berättelser som följer genast efter detta kapitel.
Under hela denna färd genom den romerska världen var Jesus, av många orsaker, känd som den skriftlärde från Damaskus. I Korinth och på andra ställen under återresan var han emellertid känd som den judiske privatläraren.
Detta var en händelserik period i Jesu liv. Under denna resa knöt han många kontakter med sina medmänniskor, men dessa erfarenheter utgör en sådan fas i hans liv som han aldrig avslöjade för någon medlem av sin familj eller för någon av apostlarna. Jesus levde sitt jordiska liv och lämnade denna värld utan att någon (utom Sebedaios i Betsaida) fick veta att han hade gjort denna omfattande resa. En del av hans vänner trodde att han hade återvänt till Damaskus, andra trodde att han hade farit till Indien. Hans egen familj var benägen att tro att han var i Alexandria, då de visste att han en gång hade fått inbjudan att bege sig dit för att bli biträdande chasan.
När Jesus återvände till Palestina gjorde han inget för att förändra sin familjs åsikt att han hade rest från Jerusalem till Alexandria. Han lät dem hållas i sin tro att han hade tillbringat hela den tid han hade varit borta från Palestina i denna lärdomens och kulturens stad. Endast båtbyggaren Sebedaios i Betsaida kände till fakta härvidlag, och Sebedaios sade inget åt någon.
I alla era försök att uttyda meningen med Jesu liv på Urantia, måste ni hålla i minnet anledningen till Mikaels utgivning. Om ni vill förstå meningen med många av hans till synes märkliga förehavanden måste ni inse avsikten med hans vistelse i er värld. Han aktade sig konsekvent för att bygga upp en alltför lysande och uppmärksammad personlig karriär. Han ville inte vädja till sina medmänniskor med några ovanliga eller överväldigande medel. Han var hängiven sitt arbete att uppenbara den himmelske Fadern för sina medmänniskor och hade samtidigt vigt sitt liv åt den sublima uppgiften att leva som dödlig på jorden hela tiden underställd viljan hos samme Fader i Paradiset.
Det är också alltid till hjälp för förståelsen av Jesu liv på jorden om alla dödliga som studerar denna gudomliga utgivning kommer ihåg att fastän han levde detta inkarnerade liv på Urantia, levde han det för hela sitt universum. Det fanns någonting speciellt och inspirerande associerat med det liv som han i köttslig dödlig gestalt levde för varje enskild bebodd sfär i hela universumet Nebadon. Detsamma gäller också för alla de världar som har blivit beboeliga efter de händelserika tiderna för hans vistelse på Urantia. Det kommer likaså att vara lika sant för alla världar som kan tänkas bli bebodda av viljevarelser under detta lokaluniversums hela framtida historia.
Under tiden för denna rundresa i den romerska världen, och genom de erfarenheter den gav, fullbordade Människosonen praktiskt taget sin utbildning i att bekanta sig med världens mångahanda folk som levde under hans tid och i hans generation. Vid den tid då han återvände till Nasaret hade han genom den träning som denna resa gav tämligen väl lärt sig hur människan levde och ordnade sin tillvaro på Urantia.
Det verkliga syftet med hans resa runt Medelhavssänkan var att lära känna människor. Han kom på denna resa i mycket nära kontakt med hundratals representanter för människosläktet. Han mötte och älskade alla slags människor: rika och fattiga, förnäma och enkla, svarta och vita, lärda och olärda, bildade och obildade, kultiverade och okultiverade, djuriska och andliga, religiösa och irreligiösa, moraliska och omoraliska.
Under denna Medelhavsresa gjorde Jesus stora framsteg i sin mänskliga uppgift att behärska sitt materiella och dödliga sinne, och Tankeriktaren i hans inre hade stor framgång i upplyftandet och det andliga erövrandet av detta samma människointellekt. Vid slutet av denna resa visste Jesus i själva verket—så säkert som en människa kan veta—att han var Guds Son, en Skaparson till den Universelle Fadern. Riktaren kunde allt mer hämta upp i Människosonens sinne dimmiga minnen från hans liv i Paradiset tillsammans med sin gudomlige Fader innan han ens hade kommit för att organisera och administrera detta lokaluniversum Nebadon. Sålunda uppenbarade Riktaren så småningom i Jesu människomedvetande dessa nödvändiga minnen från hans tidigare och gudomliga existens under de olika epokerna i det nära nog eviga förgångna. Den sista episod som Riktaren förde fram från hans förmänskliga tillvaro var hans avskedskonferens med Immanuel i Salvington strax innan han gav upp sin medvetna personlighet för att inkarnera på Urantia. Denna sista minnesbild från den förmänskliga tillvaron klarnade i Jesu medvetande samma dag som han döptes av Johannes i Jordanfloden.