Vid den här tiden kom Jesus och Maria mycket bättre överens. Hon såg honom mindre som en son; han hade för henne blivit mer av en far för hennes barn. Livet myllrade varje dag av praktiska och direkta svårigheter. Allt mer sällan talade de om hans livsmission, ty med tiden var alla tankar hos dem bägge upptagna av uppehället för och uppfostran av deras familj om fyra pojkar och tre flickor.
Vid början av detta år hade Jesus redan fått sin mor att helt acceptera hans metoder för barnuppfostran—den positiva uppmaningen att göra gott i stället för den äldre judiska metoden om förbud mot att göra det som är ont. I sitt hem och under hela sin tid som lärare till allmänheten använde Jesus alltid den positiva formen av förmaning. Alltid och allestans sade han: ”Gör så här—ni borde göra så.” Aldrig använde han det negativa sättet att lära som härstammade från forntidens tabun. Han undvek att med förbud betona det onda, medan han upphöjde det goda genom att påbjuda dess utövande. Bönestunden var i detta hushåll ett tillfälle att diskutera allt som gällde familjens välfärd.
Jesus började på ett klokt sätt disciplinera sina bröder och systrar vid en så tidig ålder att föga eller inget straff någonsin behövdes för att få dem att genast och helhjärtat lyda. Enda undantaget var Juda, som Jesus vid några tillfällen fann det nödvändigt att ålägga ett straff för att han hade brutit mot reglerna i hemmet. Vid tre tillfällen då det ansågs klokt att straffa Juda för av honom själv erkända och avsiktliga brott mot familjens beteendenormer, fastställdes hans straff genom ett enhälligt avgörande som fattades av de äldre barnen, och Juda själv godkände straffet innan det utmättes.
Fastän Jesus var högst metodisk och systematisk i allt vad han gjorde, fanns det också i alla hans administrativa avgöranden en uppfriskande elasticitet i tolkningen och en individualitet i tillämpningen som storligen präglade barnen med den anda av rättvisa som motiverade deras fader-broder. Han disciplinerade aldrig godtyckligt sina bröder och systrar, och en sådan oföränderlig rättvishet och personlig hänsyn gjorde Jesus mycket kär för hela familjen.
Jakob och Simon försökte när de växte upp följa Jesu sätt att avvärja sina stridslystna och ibland ilskna lekkamrater genom att övertala dem och genom att inte göra motstånd, och de var ganska framgångsrika; men fast Josef och Juda samtyckte till dessa läror hemma, var de snabba att försvara sig när deras kamrater flög på dem. I synnerhet gjorde sig Juda skyldig till brott mot andan i denna undervisning. Att avhålla sig från att göra motstånd var inte en regel i familjen. Inget straff följde av brott mot den undervisning som var personlig.
I allmänhet brukade alla barnen, och i synnerhet flickorna, rådgöra med Jesus om sina barndomsproblem och anförtro sig åt honom just så som de skulle ha gjort åt en tillgiven far.
Jakob höll på att växa upp till en välbalanserad yngling med jämnt humör, men han var inte lika andligt lagd som Jesus. Han var mycket bättre i skolan än Josef som, fastän han var en trägen arbetare, hade ännu mindre sinne för det andliga. Josef var en som knogade på, och han kom inte upp till de övriga barnens intellektuella nivå. Simon var en välmenande pojke, men alltför mycket drömmare. Det tog lång tid för honom att hitta sin plats i livet, och han orsakade Jesus och Maria en hel del bekymmer. Han var alltid en snäll gosse med goda avsikter. Juda var en orostiftare. Han hade de högsta ideal, men han var instabil till sitt temperament. Han hade fått allt och mer än så av sin mors beslutsamhet och gåpåaranda, men han saknade mycket av hennes sinne för proportioner och hänsyn.
Mirjam var en balanserad och förnuftig dotter som passionerat uppskattade allt ädelt och andligt. Marta var långsam i tanke och handling men ett mycket pålitligt och duktigt barn. Lilla Rut var hemmets solstråle, tanklös i sitt tal men ytterst ärlig i sitt hjärta. Hon nästan dyrkade sin storebror och fader. Men de skämde inte bort henne. Hon var ett näpet barn, men inte så vacker som Mirjam, som var familjens—om inte rentav hela stadens—skönhet.
Med tiden gjorde Jesus mycket för att liberalisera och modifiera familjens uppfattningar och seder i anslutning till sabbatsfirandet och många andra faser av religionen, och till alla dessa förändringar gav Maria sitt hjärtliga samtycke. Vid denna tid hade Jesus blivit den obestridde huvudmannen i huset.
Detta år började Juda i skolan, och det var nödvändigt för Jesus att sälja sin harpa för att bekosta dessa utgifter. Därmed var det sista av hans rekreationsnöjen borta. Han tyckte väldigt mycket om att spela harpa när han var matt i sinnet och trött i kroppen, men han tröstade sig med tanken att harpan åtminstone inte kunde konfiskeras av skatteindrivaren.