Den inkarnerade Sonen genomlevde spädbarnsåldern och upplevde en barndom utan särskilda händelser. Sedan trädde han fram från det prövande och svåra övergångsstadiet mellan barndomen och den gryende mandomen—han blev ynglingen Jesus.
Detta år blev han fysiskt fullvuxen. Han var en kraftfull och attraktiv yngling. Han blev allt mer sansad och allvarlig, men han var vänlig och sympatisk. Hans ögon var vänliga men forskande; hans leende var alltid vinnande och lugnande. Hans röst var melodisk men auktoritativ, hans hälsning hjärtlig men okonstlad. Till och med vid de mest alldagliga kontakter syntes hos honom alltid skymta fram en tvåfaldig natur, den mänskliga och den gudomliga. Alltid kom denna kombination av en förståelsefull vän och en auktoritativ lärare fram hos honom. Dessa personlighetsdrag började framträda tidigt, redan under dessa ungdomsår.
Denna fysiskt starka och robusta yngling var också till sitt mänskliga intellekt fullt utvecklad; han hade inte hela erfarenheten från det mänskliga tänkandet, men hela kapaciteten för en sådan utveckling. Han hade en frisk och välproportionerad kropp, ett skarpt och analytiskt sinne, en vänlig och förstående läggning, ett något skiftande men energiskt temperament, vilka alla höll på att samordnas till en stark, imponerande och attraktiv personlighet.
Med tidens gång blev det allt svårare för hans mor och hans bröder och systrar att förstå honom. De tog anstöt av vad han sade och misstolkade vad han gjorde. De var alla oförmögna att förstå sig på sin äldste brors liv, emedan deras mor hade låtit dem förstå att han var bestämd till att bli det judiska folkets befriare. Efter att från Maria ha erhållit sådana tillkännagivanden som familjehemligheter, föreställ er deras förvirring då Jesus rättfram förnekade alla sådana idéer och avsikter.
Detta år började Simon i skolan och de var tvungna att sälja ett annat hus. Jakob tog nu hand om undervisningen av sina tre systrar, av vilka två var tillräckligt gamla för att börja studera på allvar. Så snart Rut blev något äldre tog Mirjam och Marta hand om henne. Vanligtvis fick flickorna i de judiska familjerna föga undervisning, men Jesus höll fast vid (och hans mor samtyckte) att flickorna bör gå i skola på samma sätt som pojkarna, och eftersom synagogskolan inte ville ta emot dem kunde man inte göra annat än hålla skola i hemmet speciellt för dem.
Under hela detta år var Jesus strängt upptagen vid hyvelbänken. Lyckligtvis hade han mycket arbete; hans arbete var av så överlägsen kvalitet att han aldrig var sysslolös oberoende av hur ont om arbete det kunde vara i den trakten. Ibland hade han så mycket arbete att Jakob fick lov att hjälpa honom.
Vid slutet av detta år hade han så gott som bestämt sig för att efter han hade fostrat sin familj och hjälpt dem att gifta sig skulle han påbörja sin offentliga verksamhet som sanningslärare och uppenbarare av den himmelske Fadern för världen. Han visste att det inte var meningen att han skulle bli judarnas efterlängtade Messias, och han drog den slutsatsen att det var så gott som lönlöst att diskutera dessa frågor med sin mor. Han beslöt att låta henne ha sina idéer, vilka de än var, eftersom allt vad han tidigare hade sagt hade gjort föga eller inget intryck på henne, och han kom ihåg att hans far inte heller hade kunnat säga något som hade fått henne att ändra sig. Från detta år framåt talade han allt mindre om dessa problem med sin mor eller med någon annan. Hans mission var så säregen att ingen som levde på jorden kunde ge honom råd om hur den skulle utföras.
Han var en riktig om ock ung far för familjen. Han tillbringade varje möjlig stund tillsammans med sina yngre syskon, och de älskade honom sannerligen. Hans mor sörjde över att se honom arbeta så hårt. Hon sörjde över att han dag efter dag var tvungen att slita vid hyvelbänken för att tjäna familjens uppehälle i stället för att vara i Jerusalem och studera under rabbinernas ledning, vilket de så tillgivet hade planerat. Fast det fanns mycket som Maria inte kunde förstå hos sin son älskade hon honom förvisso, och hon värdesatte i allra högsta grad det villiga sätt på vilket han axlade ansvaret för hemmet.