I mitten av detta femtonde år—och vi räknar tiden enligt det tjugonde århundradets kalender och inte enligt det judiska året—hade Jesus fått ett gott grepp om skötseln av sin familj. Innan året var till ända hade deras besparingar så gott som försvunnit, och de stod inför nödvändigheten att avyttra ett av husen i Nasaret som Josef och hans granne Jakob ägde tillsammans.
Onsdagskvällen den 17 april år 9 e.Kr. föddes Rut, familjens minsting, och enligt bästa förmåga försökte Jesus inta sin fars plats i att trösta och vårda sig om sin mor under denna prövande och särskilt sorgliga pärs. Ingen far kunde ha älskat och fostrat sin dotter mer tillgivet och troget än vad Jesus i nästan tjugo års tid (tills han inledde sin offentliga verksamhet) gjorde då han hade vård om lilla Rut. Han var en lika god far för alla de övriga medlemmarna av sin familj.
Under detta år formulerade Jesus för första gången den bön som han senare lärde sina apostlar och som för mången har blivit känd som ”Fader vår”. På sätt och vis var den en utveckling av familjens altarandakt; de hade många former av lovprisande och flera formella böner. Efter sin fars död försökte Jesus lära de äldre barnen att uttrycka sig individuellt i bön—ungefär så som han själv tyckte om att göra—men de kunde inte begripa hans tanke och förr ofelbart tillbaka på de böneformer som de hade lärt sig och kom ihåg. Det var under denna strävan att stimulera de äldre bröderna och systrarna att be individuella böner som Jesus försökte leda dem framåt med fraser han föreslog, och inom kort—och utan att det hade varit hans avsikt—visade det sig att de alla använde en form av bön som till stor del bestod av dessa föreslagna fraser som Jesus hade lärt dem.
Till sist gav Jesus upp tanken på att få varje familjemedlem att formulera spontana böner, och en kväll i oktober satte han sig ned vid den lilla runda lampan som stod på det låga stenbordet, och på en slät brädbit av cederträ, närmare femtio centimeter bred, skrev han ned med en bit träkol ned den bön som sedan blev familjens standardbön.
Detta år besvärades Jesus mycket av förvirring i sitt tänkande. Familjeansvaret hade mycket effektivt avlägsnat all tanke på att omedelbart förverkliga någon plan som svar på det gudomliga besöket i Jerusalem som uppmanade honom att ”sköta sin Faders angelägenheter”. Jesus resonerade alldeles riktigt att omsorgen om hans jordiska fars familj måste gå före alla andra plikter, att underhållet av hans familj måste bli hans främsta skyldighet.
Under loppet av detta år fann Jesus i den så kallade Hanoks bok ett ställe som influerade honom att senare ta i bruk termen ”Människosonen” som beteckning för sin utgivningsmission på Urantia. Han hade grundligt begrundat idén om den judiske Messias och var fast övertygad om att han inte skulle bli den Messias. Han längtade efter att få hjälpa sin fars folk, men han kunde aldrig föreställa sig att leda judiska arméer för att krossa det främmande herraväldet i Palestina. Han visste att han aldrig skulle sitta på Davids tron i Jerusalem. Inte heller trodde han att hans mission var att bli en andlig befriare eller morallärare enbart för det judiska folket. Därför kunde hans livsuppgift inte på något sätt vara att uppfylla den intensiva längtan och de förment messianska profetiorna i de hebreiska skrifterna, åtminstone inte så som judarna förstod profeternas förutsägelser. Likaså var han säker på att han aldrig skulle framträda som den Människoson som profeten David hade beskrivit.
När tiden var inne för honom att framträda som en världslärare, vad skulle han kalla sig? Vilket anspråk skulle han framföra beträffande sin mission? Vad skulle de människor som började tro på hans förkunnelse kalla honom?
Medan han begrundade alla dessa problem fann han i synagogans bibliotek i Nasaret, bland de apokalyptiska böckerna som han hade studerat, en handskrift som kallades ”Hanoks bok”, och fastän han var säker på att den inte var skriven av forntidens Hanok, fann han den mycket fascinerande, läste den och läste den på nytt flera gånger. Det fanns ett ställe som gjorde ett särskilt intryck på honom, ett stycke där en term ”Människoson” förekom. Författaren till denna så kallade Hanoks bok hade mer att säga om Människosonen, beskrev hans arbete på jorden och förklarade att Människosonen, innan han kom ned till jorden med frälsningen till människosläktet, hade vandrat genom den himmelska praktens gårdar med sin Fader, allas Fader, och att han hade vänt ryggen åt all denna storslagenhet och ståt för att komma ned till jorden och förkunna frälsning för de nödställda dödliga. Alltid när Jesus läste dessa ställen (och han förstod mycket väl att en stor del av Österns mystik vilken var uppblandad med dessa läror, var felaktig) kände han i sitt hjärta och insåg i sitt sinne att ingen av alla de messianska förutsägelserna i de hebreiska skrifterna och ingen av alla teorier om den judiske befriaren var så nära sanningen som denna berättelse, undangömd i denna endast delvis godtagna Hanoks bok. Han bestämde sig där och då att när han inledde sitt framträdande skulle han kalla sig ”Människosonen”, vilket han gjorde när han senare påbörjade sin offentliga verksamhet. Jesus hade en ofelbar förmåga att känna igen sanningen, och han tvekade aldrig att tillägna sig sanning från vilken källa den än föreföll att komma.
Vid denna tid hade han redan mycket grundligt utrett mångt och mycket beträffande sitt framtida arbete för världen, men han sade inget om detta till sin mor, som alltjämt stadigt höll fast vid tanken att han var judarnas Messias.
Nu uppkom den stora förvirringen under Jesu ungdomstid. Sedan han hade kommit till någon sorts klarhet om arten av sin mission på jorden, om vad det innebar att ”ta hand om sin Faders angelägenheter”—att uppvisa sin Faders kärleksfulla natur för hela mänskligheten—började han på nytt fundera över skrifternas många påståenden om ankomsten av en nationell befriare, en judisk lärare eller konung. Vilken händelse syftade dessa profetior på? Var inte han en jude? Eller var han det inte? Var han av Davids hus eller inte? Hans mor försäkrade att han var det. Hans far hade kommit till den slutsatsen att han inte var det. Han avgjorde själv att han inte hörde till Davids hus. Men hade profeterna misstagit sig beträffande Messias natur och mission?
Kunde det ändå vara möjligt att hans mor hade rätt? I de flesta fall när tidigare meningsskiljaktigheter hade uppkommit hade hon haft rätt. Om han var en ny lärare och inte Messias, hur skulle han då känna igen judarnas Messias om en sådan skulle framträda i Jerusalem under den tid då han utförde sin mission på jorden? Och vidare, vad skulle hans förhållande till denne judiske Messias vara? Och vad skulle vara hans förhållande till sin familj efter det att han hade inlett sin livsmission? Till det judiska samhället och den judiska religionen, till romarriket, till icke-judarna och till deras religioner? Var och en av dessa betydelsefulla frågor övervägde och begrundade denne unge galilé allvarligt medan han fortfor att arbeta vid hyvelbänken för att mödosamt försörja sig själv, sin mor och åtta andra hungriga munnar.
Innan året var till ända såg Maria familjens penningmedel förminskas. Hon överlät försäljningen av duvorna till Jakob. Snart köpte de en andra ko, och med Mirjams hjälp började de sälja mjölk till sina grannar i Nasaret.
Hans djupsinniga meditationsperioder, hans ofta förekommande färder till bergstoppen för att be och de många märkliga idéer som Jesus emellanåt framförde oroade hans mor väldigt mycket. Ibland tänkte hon att den unge mannen var utom sig, men sedan stillade hon sina farhågor då hon mindes att han var ju ett löftesbarn och på något sätt olik andra ungdomar.
Men Jesus lärde sig så småningom att inte uttrycka alla sina tankar, att inte presentera alla sina idéer för världen, inte ens för sin egen mor. Från detta år framåt avslöjade Jesus allt mindre vad som försiggick i hans sinne, dvs. han talade mindre om sådant som en genomsnittsmänniska inte kunde fatta och som endast ledde till att han ansågs besynnerlig och avvikande från vanligt folk. Till synes blev han alldaglig och konventionell, fast han längtade efter någon som kunde förstå hans problem. Han saknade en tillitsfull och trofast vän, men hans problem var alltför invecklade för hans medmänniskor att förstå. Det unika i den ovanliga situationen tvingade honom att ensam bära sina bördor.