Då Jesus nu hade nått tröskeln till den begynnande mandomen och officiellt hade utexaminerats från synagogskolan var han behörig att bege sig till Jerusalem med sina föräldrar för att med dem delta i firandet av sin första påsk. Påskhögtiden inföll detta år lördagen den 9 april år 7 e.Kr. Ett ansenligt sällskap (103 personer) gjorde sig redo för avfärd från Nasaret till Jerusalem tidigt på måndagsmorgonen den 4 april. De färdades söderut mot Samarien, men när de nådde Jisreel vände de österut och gick runt Gilboaberget till Jordandalen för att undvika att passera igenom Samarien. Josef och hans familj skulle gärna ha tagit vägen genom Samarien via Jakobs brunn och Betel, men emedan judarna inte ville ha att göra med samarierna, beslöt de att fortsätta med sina grannar via Jordandalen.
Den mycket fruktade Arkelaos hade avsatts, och de hade föga att frukta då de tog Jesus till Jerusalem. Tolv år hade gått sedan den förste Herodes hade försökt döda barnet i Betlehem, och ingen kunde nu tänkas associera den händelsen med denne obemärkte gosse från Nasaret.
Innan de nådde vägkorsningen vid Jisreel passerade de under färden, mycket snart till vänster, den forntida byn Sunem, och Jesus fick igen höra om Israels vackraste mö, som en gång bodde där, och även om de förunderliga gärningar som Elisa där utförde. När de passerade Jisreel berättade Jesu föräldrar om vad Ahab och Jesebel hade gjort och om Jehus bragder. Under färden runt Gilboaberget talade de mycket om Saul, som tog sitt liv på sluttningarna av detta berg, samt om kung David och de associationer som denna historiska plats väckte.
När de gick runt foten av Gilboa kunde pilgrimerna se den grekiska staden Skytopolis till höger. De beskådade på avstånd byggnadsverken av marmor men kom inte nära den icke-judiska staden för att inte så orena sig att de inte skulle kunna delta i de förestående högtidliga och heliga ceremonierna vid påskhögtiden i Jerusalem. Maria kunde inte förstå varför varken Josef eller Jesus ville prata om Skytopolis. Hon visste inte om deras kontrovers föregående år, ty de hade inte avslöjat denna episod för henne.
Vägen ledde nu rakt ned i den tropiska Jordandalen, och snart öppnade sig för Jesu förundrande blick den krokiga och ständigt ringlande Jordanfloden med dess glittrande och sorlande vatten som flöt ned mot Döda havet. De tog av sig de yttre klädesplaggen medan de färdades söderut i denna tropiska dalsänka och gladde sig åt de praktfulla sädesfälten och de vackra oleandrarna dignande av sina ljusröda blommor, medan det väldiga Hermonberget med snöig topp stod där långt borta i norr och majestätiskt såg ned på den historiska dalen. Efter något mer än tre timmars färd från Skytopolis på andra sidan dalen kom de fram till en porlande källa, och här slog de läger för natten, ute under den stjärnbeströdda himlen.
På deras andra dags färd passerade de det ställe där Jabbok från öster flyter in i Jordanfloden, och när de såg mot öster upp längs denna floddal drog de sig till minnes Gideons dagar, när midianiterna strömmade in i denna trakt för att erövra landet. Mot slutet av den andra dagens färd slog de läger nära foten av det högsta berget med utsikt över Jordandalen, Sartababerget, på vars topp låg den fästning som Alexander hade byggt och där Herodes höll en av sina hustrur fängslad och hade begravt sina två strypta söner.
Den tredje dagen gick de förbi två byar, som Herodes nyligen hade låtit bygga, och lade märke till byarnas fina arkitektur och vackra palmträdgårdar. Vid kvällsskymningen kom de fram till Jeriko där de stannade till morgonen. Den kvällen vandrade Josef, Maria och Jesus två och en halv kilometer till det ställe där det forna Jeriko låg, där enligt den judiska traditionen Josua, efter vilken Jesus hade fått sitt namn, hade utfört sina berömda bragder.
Den fjärde och sista dagen var vägen fylld av ett oavbrutet tåg av pilgrimer. De började nu kliva upp för kullarna som ledde till Jerusalem. När de närmade sig toppen kunde de se ut över Jordanfloden till bergen långt borta och se söderut över Döda havets stillastående vatten. Ungefär halvvägs upp till Jerusalem fick Jesus för första gången se Olivberget (den trakt som i så mycket skulle bli en del av hans senare liv), och Josef påpekade för honom att den Heliga staden låg just bortom denna bergsrygg. Gossens hjärta bultade av glädjefylld förväntan över att snart få se sin himmelske Faders stad och hus.
På Olivbergets östra sluttningar stannade de för att vila i utkanten av en liten by som hette Betania. De gästvänliga byborna strömmade fram för att ta hand om pilgrimerna, och det råkade sig så att Josef och hans familj hade stannat nära ett hus som tillhörde en viss Simon, som hade tre barn ungefär i Jesu ålder—Maria, Marta och Lasaros. De bjöd in nasaretfamiljen för att återhämta sig, och en livslång vänskap uppstod mellan dessa två familjer. Mången gång senare tog Jesus under sitt händelserika liv in i detta hem.
De skyndade vidare och stod snart på kammen av Olivberget. Jesus såg för första gången (i sitt minne) den Heliga staden, de pretentiösa palatsen och sin Faders inspirerande tempel. Aldrig någonsin under sitt liv genomilades Jesus av en sådan rent mänsklig spänning som den som denna gång så fullkomligt betog honom när han stod där denna eftermiddag i april på Olivberget och insöp sin första utsikt över Jerusalem. Många år senare stod han på detta samma ställe och grät över staden som igen stod i begrepp att tillbakavisa en profet, den siste och störste av sina himmelska lärare.
De skyndade vidare till Jerusalem. Det var nu torsdagseftermiddag. När de kom fram till staden fortsatte de förbi templet, och aldrig hade Jesus sett sådana människomassor. Han funderade djupsinnigt över att dessa människor hade samlats där från de yttersta delarna av den kända världen.
Snart nådde de den på förhand överenskomna platsen för sin inkvartering under påskveckan. Det var ett stort hus som tillhörde en förmögen släkting till Maria, en som genom Sakarias visste något om både Johannes och Jesu tidiga levnadshistoria. Följande dag, förberedelsedagen, gjorde de sig redo för att tillbörligt fira påsksabbaten.
Fastän hela Jerusalem var i rörelse med förberedelserna för påsken, fann Josef tid att ta sin son med sig för att besöka den akademi där det hade anordnats för honom att återuppta sin utbildning två år senare, så snart han hade uppnått den ålder om femton år som krävdes. Josef var verkligen förbryllad när han såg hur litet intresse Jesus visade för alla dessa noggrant uppgjorda planer.
Templet med alla dess anslutna tjänster och aktiviteter gjorde ett verkligt djupt intryck på Jesus. För första gången sedan han var fyra år gammal var han alltför upptagen av sina egna funderingar för att ställa många frågor. Han ställde emellertid sin far flera besvärande frågor (såsom han hade gjort vid tidigare tillfällen) om varför den himmelske Fadern fordrade att så många oskyldiga och hjälplösa djur måste slaktas. Hans far visste dock mycket väl från uttrycket i gossens ansikte att hans svar och försök till förklaring var otillfredsställande för hans djupt tänkande och klart resonerande son.
Dagen före påsksabbaten svepte flodvågor av andlig upplysning genom Jesu människosinne och fyllde hans människohjärta intill överflödande av kärleksfullt medlidande med de andligen blinda och moraliskt ovetande människomassor som hade samlats för att fira påskens uråldriga minneshögtid. Detta var en av de mest säregna dagar som Guds Son tillbringade i köttslig gestalt. Under natten uppenbarade sig för honom för första gången under hans jordiska livsskede en från Salvington förordnad, av Immanuel kommissionerad, budbärare, som sade: ”Stunden är inne. Det är dags för dig att börja sköta din Faders angelägenheter”.
Sålunda, redan innan det tunga ansvaret för Nasaretfamiljen lades på hans unga skuldror, kom nu den himmelska budbäraren för att påminna denne, inte ännu tretton år fyllde gosse, att stunden var inne för honom att igen börja ta sig an ett universums ansvarsuppgifter. Detta var första akten i en lång följd av händelser som slutligen kulminerade i fullbordandet av Sonens utgivning på Urantia och till återförandet av ”administrationen av ett universum på hans mänskliga och samtidigt gudomliga skuldror.”
Med tiden blev inkarnationens mysterium allt mer ofattbart för oss alla. Vi kunde knappast förstå att denne gosse från Nasaret var hela Nebadons skapare. Inte heller förstår vi ännu hur denne samme Skaparsons ande och hans Paradisfaders ande är förbundna med människosläktets själar. När tiden framskred kunde vi se att detta människosinne allt mer insåg, medan han levde sitt liv i köttslig gestalt, att i anden på hans skuldror vilade ansvaret för ett universum.
Sålunda slutar nasaretgossens livsskede och börjar berättelsen om den yngling—den gudomliga människan som allt mer blir medveten om sig själv—som nu börjar begrunda sin levnadsbana i världen, medan han strävar efter att integrera sitt livs allt vidare syfte med sina föräldrars önskemål samt med sina skyldigheter mot sin familj och sin tids och tidsålders samhälle.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.