Under alla föregående tidsåldrar hade religionen främst varit en stammens eller nationens angelägenhet. Den hade inte ofta varit något som individen befattade sig med. Gudarna var stam- eller nationsgudar, inte personliga gudar. Sådana religiösa system erbjöd föga tillfredsställelse för den enskilda andliga längtan som den genomsnittliga människan hade.
Under Jesu tid räknades till västerlandets religioner:
1. De hedniska kulterna. Dessa var en kombination av hellensk och latinsk mytologi, patriotism och tradition.
2. Kejsardyrkan. Detta förgudligande av en människa som symbol för staten ogillades mycket starkt av judarna och de första kristna och ledde direkt till att den romerska regeringen bittert förföljde båda kyrkorna.
3. Astrologi. Denna pseudovetenskap från Babylon utvecklades till en religion över hela det grekisk-romerska riket. Inte ens i det tjugonde århundradet har människan blivit helt fri från denna vidskepliga tro.
4. Mysteriereligionerna. Över denna andligen hungrande värld hade en flod av mysteriekulter vällt fram, nya och främmande från Levanten härstammande religioner som hade tjusat det vanliga folket och lovat dem individuell frälsning. Dessa religioner blev snart den tro som omfattades av de lägre samhällsklasserna i den grekisk-romerska världen. De hade stor betydelse för att bereda vägen för den snabba spridningen av de långt högrestående kristna lärorna, som utvecklade en majestätisk uppfattning om Gudomen, i förening med en fascinerande teologi för de intelligenta och en omfattande erbjudan om frälsning för alla, inklusive dessa tiders okunniga men andligen hungrande genomsnittsmänniskor.
Mysteriereligionerna innebar slutet på de nationella trosuppfattningarna och ledde till uppkomsten av talrika personinriktade kulter. Mysterierna var många, men de kännetecknades alla av följande faktorer:
1. Någon mytisk legend, ett mysterium—därav deras namn. Som regel anknöt detta mysterium till berättelsen om någon guds liv och död samt återuppvaknande till liv, såsom illustreras av Mithraskultens läror vilka för en tid var samtida med och medtävlare till Paulus framväxande kult, kristendomen.
2. Mysterierna var inte bundna till nationer och de sträckte sig över rasgränserna. De var personliga och broderliga och gav upphov till religiösa brödraskap och talrika sekteristiska sammanslutningar.
3. Deras gudstjänster kännetecknades av omfattande invigningsceremonier och imponerande sakrament. Deras hemliga riter och ritualer var ibland hemska och motbjudande.
4. Oberoende av arten av deras ceremonier och graden av deras övergrepp lovade dock dessa mysterier utan undantag sina anhängare frälsning, ”befrielse från det onda, överlevnad efter döden och ett fortgående liv i sälla riken bortom denna värld av sorg och slaveri”.
Ni skall emellertid inte begå misstaget att förväxla Jesu förkunnelse med mysterierna. Mysteriernas popularitet avslöjar människans längtan efter överlevnad och är sålunda ett uttryck för en verklig hunger och törst efter personlig religion och individuell rättfärdighet. Fastän mysterierna inte i tillräcklig grad kunde tillfredsställa denna längtan, beredde de förvisso vägen för det senare framträdandet av Jesus, som sannerligen förde med sig livets bröd och livets vatten till denna värld.
Paulus gjorde, i en strävan att utnyttja den omfattande anslutningen till de högrestående typerna av mysteriereligioner, vissa jämkningar av Jesu förkunnelse för att göra dem mer acceptabla för ett större antal tilltänkta proselyter. Men även Paulus kompromiss av Jesu förkunnelse (kristendomen) var överlägsen det bästa som mysterierna hade, såtillvida att:
1. Paulus undervisade om en moralisk återlösning, en etisk befrielse. Kristendomen visade på ett nytt liv och förkunnade ett nytt ideal. Paulus avstod från magiska riter och ceremoniella hänryckningar.
2. Kristendomen var en religion som brottades med slutliga lösningar på människans problem, ty den erbjöd inte endast frälsning från sorg och till och med från döden, utan den lovade också frigörelse från synd, följd av förläningen av en rättfärdig karaktär med kvaliteter för evig överlevnad.
3. Mysterierna byggde på myter. Kristendomen, så som Paulus predikade den, grundade sig på ett historiskt faktum: Mikaels, Gudssonens, utgivning till människosläktet.
Moralen bland icke-judarna hade inte nödvändigtvis någon anknytning till vare sig filosofi eller religion. Utanför Palestina föll det inte alltid människorna in att prästen, som företrädde en religion, bör förväntas leva ett moraliskt liv. Den judiska religionen och därefter Jesu förkunnelse samt senare Paulus evolverande kristendom var de första europeiska religioner som med ena handen grep tag i moralen och med den andra i etiken och krävde att religionsutövare ägnar en viss uppmärksamhet åt båda.
Bland en sådan generation av människor, dominerad av dylika bristfälliga filosofiska system och förvirrad av sådana invecklade religiösa kulter, föddes Jesus i Palestina. Till denna samma generation gav han senare sitt evangelium om personlig religion—sonskap med Gud.