Liksom rymden så är även tiden en utgivning från Paradiset, men inte i samma betydelse utan endast indirekt. Tiden uppkommer tack vare rörelsen och därför att sinnet av naturen är medvetet om ordningsföljd. Från en praktisk synpunkt är rörelsen nödvändig för tiden, men det finns ingen universell tidsenhet baserad på rörelse, såvida inte standarddagen i Paradiset-Havona arbiträrt erkänns som sådan. Totaliteten av rymdandningen förstör dess lokala värde som en tidskälla.
Rymden är inte infinit, även om den har sitt ursprung i Paradiset; den är inte absolut, ty den genomströmmas av det Okvalificerade Absolutet. Vi känner inte rymdens absoluta gränser, men vi vet att tidens absolut är evigheten.
Tiden och rymden är oskiljaktiga endast i tid-rymd-skapelserna, de sju superuniverserna. Icke-tidsmässig rymd (rymd utan tid) existerar teoretiskt, men den enda sant icke-tidsmässiga platsen är Paradisets område. Icke-rymdmässig tid (tid utan rymd) existerar i det sinne som fungerar på paradisnivån.
De relativt rörelsefria mellanrymdzonerna som nästan vidrör Paradiset och skiljer åt den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden är övergångszoner från tid till evighet; därav nödvändigheten för Paradispilgrimerna att bli medvetslösa under denna övergång när den är avsedd att kulminera i medborgarskap i Paradiset. Tidsmedvetna besökare kan färdas till Paradiset utan denna sömn, men de förblir tidsvarelser.
Förhållanden till tiden existerar inte utan rörelse i rymden, men medvetande om tiden gör det. Följd kan ge upphov till tidsmedvetande även om rörelse saknas. Människans sinne är mindre tidsbundet än rymdbundet till följd av sinnets medfödda natur. Även under det jordiska livets dagar i köttet är människans skapande fantasi förhållandevis oberoende av tiden även om hennes sinne är strängt rymdbundet. Men tiden själv är inte genetiskt en egenskap hos sinnet.
Det finns tre olika nivåer av tidsuppfattning:
1. Sinnesuppfattad tid—medvetande om ordningsföljd, rörelse och en uppfattning om fortvaro och varaktighet.
2. Andeuppfattad tid—insikt om rörelse i riktning mot Gud och medvetenheten om den uppstigande rörelsen till nivåer av tilltagande gudomlighet.
3. Personligheten skapar en unik tidsuppfattning utav insikt i Verkligheten plus ett medvetande om närvaro och en medvetenhet om fortvaro.
Oandliga djur känner endast det förgångna och lever i nuet. Människan, i vars inre anden bor, har möjlighet till förutseende (insikt); hon kan visualisera framtiden. Endast framåtseende och progressiva attityder är personligt verkliga. Statisk etik och traditionell moralitet ligger endast en aning över djurens nivå. Inte heller representerar stoicism en hög grad av självförverkligande. Etik och moral blir sant mänskliga när de är dynamiska och progressiva, när de lever i takt med verkligheten i universum.
Människans personlighet är inte endast en följeslagare till händelser i tid och rymd; människans personlighet kan även verka som en kosmisk förorsakare av sådana händelser.