Tiden och rymden bildar en förenad mekanism i totaluniversum. De är medel med vilka det blir möjligt för finita varelser att samexistera i kosmos med den Infinite. De finita varelserna är effektivt isolerade av tid och rymd från de absoluta nivåerna. Dessa isolerande medel, utan vilka ingen dödlig kunde existera, inverkar direkt begränsande på omfattningen av den finita verksamheten. Utan dem kunde ingen varelse verka, men genom dem begränsas definitivt varje varelses handlingar.
Mekanismer som har frambragts av högre sinnen verkar att befria deras skapande källor men begränsar ofelbart i någon mån alla underordnade intelligensers verksamhet. För universernas varelser framträder denna begränsning som universernas mekanism. Människan har ingen obunden fri vilja; det finns gränser för hur långt hennes valfrihet sträcker sig, men inom området för denna valfrihet är hennes vilja relativt suverän.
Livsmekanismen för den dödliges personlighet, människokroppen, är en produkt av ett skapelsemönster ovanför de dödligas nivå, därför kan den aldrig fullständigt behärskas av människan själv. Först när den uppstigande människan i förbindelse med den fusionerade Riktaren själv skapar den mekanism som uttrycker personligheten får hon fullständig kontroll över den.
Storuniversum är en mekanism såväl som en organism, mekanisk och levande—en levande mekanism som aktiveras av ett Supremt Sinne, koordineras med en Suprem Ande och kommer till uttryck som den Suprema Varelsen på maximala nivåer för förenande av styrka och personlighet. Att förneka att den finita skapelsen är emellertid en mekanism är att förneka fakta och bortse från verkligheten.
Mekanismer är produkter av sinne, skapande sinne som verkar i kosmiska potentialer. Mekanismer är fixerade kristalliseringar av en Skapares tanke, och de fungerar alltid i överensstämmelse med det viljebestämda begrepp som gav upphov till dem. Men avsikten med varje mekanism bestäms av dess upphov, inte av dess funktion.
Man bör inte tänka sig att dessa mekanismer begränsar Gudomens verksamhet; snarare är det sant att Gudomen i själva denna mekanik har uppnått en fas av evigt uttryckande. De grundläggande universummekanismerna har kommit till som en reaktion på det Första Ursprungets och Centrets absoluta vilja, och de fungerar därför evigt i fulländad harmoni med den Infinites plan; de är i själva verket de icke-viljeförsedda mönstren av själva denna plan.
Vi förstår något om hur Paradisets mekanism är korrelerad med den Evige Sonens personlighet; det är Samverkarens funktion. Vi har teorier om det Universella Absolutets verksamheter i förhållande till det Okvalificerade Absolutets teoretiska mekanismer och Gudomsabsolutets potentiella person. I den Supremes och den Ultimates evolverande Gudomar observerar vi att vissa icke-personliga faser faktiskt håller på att förenas med sina viljeförsedda motsvarigheter, och sålunda utvecklas ett nytt förhållande mellan mönster och person.
I den förgångna evigheten fann Fadern och Sonen förening i den enhet som uttryckandet av den Oändlige Anden innebar. Om Skaparsönerna och de Skapande Andarna i tidens och rymdens lokaluniverser i den framtida evigheten skulle nå en skapande förening i världarna i yttre rymden, vad skulle deras förening skapa som gemensamt uttryck för deras gudomliga väsen? Det är helt möjligt att vi får bevittna en hittills ouppenbarad manifestation av Ultimat Gudom, en ny typ av superadministratör. Sådana varelser skulle kännetecknas av unika personlighetsprivilegier, emedan de vore en förening av personlig Skapare, opersonlig Skapande Ande, en dödlig varelses erfarenhet och den Gudomliga Omvårdarens tilltagande personifiering. Sådana varelser kunde vara ultimata såtillvida att de omfattade personlig och icke-personlig verklighet, samtidigt som de kombinerade Skaparens och den skapades erfarenhet. Vilka egenskaper sådana tredje personer av dessa postulerade fungerande treenigheter i yttre rymdens skapelser än må ha, kommer de att upprätthålla något av samma relation till sina Skaparfäder och Skapande Mödrar som den Oändlige Anden har till den Universelle Fadern och den Evige Sonen.
Gud den Supreme är personifieringen av all universumerfarenhet, fokuseringen av all finit evolution, maximeringen av de skapades hela verklighet, fullföljelsen av den kosmiska visdomen, personifikationen av de harmoniska skönhetsvärdena i tidens galaxer, sanningen i de kosmiska sinnesbetydelserna och godheten i de suprema andevärdena. Gud den Supreme kommer i den eviga framtiden att syntetisera dessa mångahanda finita olikheter till en enda erfarenhetsbaserad meningsfull helhet, så som de även nu är existentiellt förenade på absoluta nivåer i Paradistreenigheten.