Suprem och Ultimat—tid och rymd

Försynen betyder inte att Gud på förhand har bestämt allting för oss. Gud älskar oss för mycket för att göra så, ty det vore inget mindre än kosmiskt tyranni. Människan har förvisso en relativt stor valfrihet. Inte heller är den gudomliga kärleken en sådan kortsynt tillgivenhet som skulle klema och skämma bort människobarnen.

Fadern, Sonen och Anden—som Treenighet—är inte den Allsmäktige Supreme, men den Allsmäktiges suprematet kan aldrig manifesteras utan dem. Den Allsmäktiges tillväxt är centrerad i aktualhetens Absolut och baserar sig på potentialitetens Absolut. Den Allsmäktige Supremes funktioner är emellertid relaterade till Paradistreenighetens funktioner.

Det förefaller som om alla faser av universumaktivitet håller delvis på att återförenas i den Suprema Varelsen genom denna erfarenhetsbaserade Gudoms personlighet. Om vi sålunda önskar betrakta Treenigheten som en enda Gud, och om vi begränsar denna uppfattning till det nu kända och organiserade storuniversum, upptäcker vi att den evolverande Suprema Varelsen är en partiell avbildning av Paradistreenigheten. Vidare finner vi att denna Suprema Gudom utvecklas som en personlighetssyntes av finit materia, sinne och and i storuniversum.

Gudarna har attribut men Treenigheten har funktioner, och likt Treenigheten är försynen en funktion, sammanfattningen av annan-än-personlig överinsyn av universernas universum, och den sträcker sig från de evolutionära nivåerna för den Sjufaldige, som syntetiseras den Allsmäktiges styrka, vidare upp genom de transcendentala områdena för Gudomens Ultimatet.

Gud älskar varje skapad varelse som ett barn, och denna kärlek överskuggar varje skapad under all tid och evighet. Försynen fungerar i förhållande till helheten och berör varje skapads verksamhet till den del denna verksamhet är relaterad till helheten. Försynens ingripande med hänsyn till någon varelse anger vikten av denna varelses verksamhet vad beträffar den evolutionära tillväxten av någon helhet. En sådan helhet kan vara ett helt folkslag, en hel nation, en hel planet eller rentav en högre helhet. Det är betydelsen av den skapades verksamhet som föranleder ett ingripande från försynen, inte betydelsen av den skapade som person.

Icke desto mindre kan Fadern som person närsomhelst sträcka ned sin faderliga hand i strömmen av kosmiska händelser, allt i enlighet med Guds vilja, i överensstämmelse med Guds visdom och så som det motiveras av Guds kärlek.

Det som människan kallar försynen är dock alltför ofta en produkt av hennes egen fantasi, ett tillfälligt sammanfallande av slumpmässiga omständigheter. Det förekommer emellertid en verklig och framträdande försyn på universumexistensens finita område, en sann och aktualerande korrelering av rymdens energier, tidens rörelser, intellektets tankar, karaktärens ideal, andliga naturens längtan och evolverande personligheters målinriktade viljebestämda handlingar. De materiella världarnas förhållanden finner slutlig finit integration i den Supremes och den Ultimates sammankopplande närvaron.

När storuniversums mekanismer genom sinnets överinsyn har fulländats till en nivå av slutlig precision, och när de skapades sinne genom fullbordad integration med anden höjer sig till gudomlighetsuppnåelsens fulländning, och när den Supreme till följd härav framträder som en aktual förenare av alla dessa universumfenomen, då blir försynen allt lättare att urskilja.

Vissa av de förvånansvärt slumpartade förhållanden som ibland råder i de evolutionära världarna kan bero på den Supremes efter hand framträdande närvaro, ett förebådande av hans framtida universumaktiviteter. Det mesta av det som en dödlig gärna tillskriver försynen, kommer sig inte därav; hans omdöme i sådana ärenden försvåras mycket av bristen på en långsiktig insyn i den sanna betydelsen av livets förhållanden. Mycket av vad en dödlig skulle kalla god tur kan faktiskt vara dålig tur. Lyckans smil som tilldelar oförtjänt fritid och oförskylld rikedom kan vara den största av människans bedrövelser; den synbara grymheten i ett vrångt öde som hopar prövningar på någon lidande dödlig kan i verkligheten vara den härdande eld som omvandlar den omogna personlighetens mjuka järn till den verkliga karaktärens härdade stål.

Det finns en försyn i de evolverande universerna, och den kan upptäckas av skapade varelser just i den mån som de har nått förmågan att förstå de evolverande universernas ändamål. Fullständig förmåga att urskilja universumändamålen är detsamma som evolutionär fullbordan av den skapade och kan på annat sätt uttryckas som uppnåendet av den Supreme inom gränserna för de ofullständiga universernas nuvarande tillstånd.

Faderns kärlek verkar direkt i individens hjärta, oberoende av alla andra individers handlingar eller reaktioner; förhållandet är personligt—människan och Gud. Gudomens icke-personliga närvaro (den Allsmäktige Supreme och Paradistreenigheten) reagerar i förhållande till helheten, inte till den enskilda delen. Försynen i form av Suprematetens överinsyn blir allt mer uppenbar då olika delar av universum successivt framskrider i uppnåendet av sin finita bestämmelse. När systemen, konstellationerna, universerna och superuniverserna blir etablerade i ljus och liv framträder den Supreme allt mer som den meningsfulla korreleraren av allt som sker, medan den Ultimate gradvis stiger fram som alltings transcendentala förenare.

Under de första tiderna i en evolutionär värld förefaller de naturliga händelserna av materiell natur och människornas personliga önskningar ofta att stå i motverkande förhållande till varandra. Mycket av det som sker i en evolverande värld är ganska svårt för den dödliga människan att förstå—naturens lag är så ofta uppenbart grym, hjärtlös och likgiltig när det gäller allt som i människans uppfattning är sant, vackert och gott. När människosläktet framskrider i sin planetariska utveckling observerar vi emellertid att detta synsätt modifieras av följande faktorer:

1. Människans vidgande synkrets—hennes ökade förståelse av den värld hon lever i; hennes vidgande förmåga att fatta tidens materiella fakta, tankens meningsfulla idéer och den andliga insiktens värdefulla ideal. Så länge människorna mäter endast med en måttstock som representerar de ting som är av fysisk natur kan de aldrig hoppas på att finna enhet i tid och rymd.

2. Människans tilltagande kontroll—det gradvisa ackumulerandet av kunskap om den materiella världens lagar, den andliga tillvarons syften och möjligheterna till en filosofisk koordinering av dessa två verkligheter. Som vilde var människan hjälplös inför angreppen från naturens krafter och slav under sina egna inre rädslors grymma herravälde. Den halvciviliserade människan har börjat öppna dörrarna till skattkammaren för naturens hemligheter, och hennes vetenskap, långsamt men effektivt, håller på att förinta hennes vidskepligheter medan den samtidigt tillhandahåller en ny och utvidgad faktabas för förståelsen av filosofins betydelser och den äkta andliga erfarenhetens värden. Den civiliserade människan kommer en dag att få de fysiska krafterna på sin planet så gott som under kontroll. Guds kärlek i hennes hjärta kommer att effektivt utgjutas som kärlek till hennes medmänniskor, medan människotillvarons värden kommer att närma sig gränserna för de dödligas kapacitet.

3. Människans integrering i universum—människans ökade insikt samt hennes ökade erfarenhetsbaserade resultat för henne till en närmare harmoni med Suprematetens förenande närvaro—Paradistreenigheten och den Suprema Varelsen. Det är just detta som etablerar den Supremes överhöghet i världar som länge har varit stabiliserade i ljus och liv. Sådana avancerade planeter är verkligen poem av harmoni, bilder av skönheten i den uppnådda godhet som är ett resultat av strävan efter kosmisk sanning. Om sådant kan hända på en planet, då kan ännu större ting hända i ett system och de större enheterna i storuniversum när också de når den stabilitet som anger att potentialerna för finit tillväxt har uttömts.

På en planet av denna avancerade klass har försynen blivit en aktualhet, livsomständigheterna är korrelerade, men det beror inte enbart på att människan har fått herraväldet över de materiella problemen i sin värld, utan också för att hon har börjat leva enligt trenden i universerna; hon följer Suprematetens väg som för till uppnåendet av den Universelle Fadern.

Guds rike finns i människornas hjärtan, och när detta rike blir verkligt i varje individ i en värld, då har Guds välde blivit faktiskt på den planeten. Detta innebär uppnådd överhöghet för den Suprema Varelsen.

För att inse försynen i tiden måste människan slutföra sin uppgift att nå fulländning. Människan kan dock redan nu få en försmak av denna försyn i dess evighetsbetydelser när hon begrundar det faktum att allting i universum, må det vara gott eller ont, verkar tillsammans för framåtskridandet bland de dödliga som känner Gud, i deras sökande efter allas Fader.

Försynen kan allt bättre urskiljas när människorna sträcker sig uppåt från det materiella till det andliga. Uppnåendet av fullbordad andlig insikt gör det möjligt för den uppstigande personligheten att upptäcka harmoni i det som dessförinnan var kaos. Även morontiamåtan representerar ett verkligt framsteg i denna riktning.

Försynen är till en del den ofullständige Supremes överinsyn manifesterad i de ofullständiga universerna, och den måste därför alltid vara:

1. Partiell—beroende på ofullständigheten i den Suprema Varelsens aktualerande, och

2. Oförutsägbar—beroende på fluktuationerna i de skapades attityd, som ständigt varierar från nivå till nivå och sålunda orsakar en synbarligen varierande motsvarande reaktion i den Supreme.

När människor ber om försynens ingripande i livets omständigheter är svaret på deras bön mången gång deras egen förändrade inställning till livet. Försynen är emellertid inte nyckfull, inte heller är den fantastisk eller magisk. Det som de evolverande varelserna ibland upptäcker under sitt framskridande i universerna är det sakta och säkra framträdandet av den majestätiska närvaron av den mäktiga härskaren över de finita universerna. Försynen är den stadiga och säkra marschen av galaxerna i rymden och personligheterna i tiden mot evighetens mål, först i den Supreme, sedan i den Ultimate, och måhända i den Absolute. Vi tror att samma försyn finns i infiniteten, och det är Paradistreenighetens vilja, handlingar och syfte som sålunda motiverar det kosmiska panoramat av universer på universer.

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.