Det är hjälpsamt för människans kosmiska orientering att nå all möjlig förståelse av Gudomens förhållande till kosmos. Medan den absoluta Gudomen är evig till sitt väsen, är Gudarnas förhållande till tiden som en erfarenhet i evigheten. I de evolutionära universerna är evigheten timlig varaktighet—det beständiga nuet.
Den dödliga varelsens personlighet kan bli evig genom att identifiera sig med den inneboende anden, vilket sker genom beslutet att göra Faderns vilja. Ett sådant helgande av viljan är liktydigt med förverkligandet av syftets evighetsrealitet. Detta betyder att den skapades syfte har blivit fastställt med hänsyn till följden av stunder; med andra ord att följden av stunder inte medför någon förändring i den skapades syfte. En miljon eller en miljard stunder gör ingen skillnad. Antal har upphört att ha någon betydelse i förhållande till den skapades syfte. Sålunda resulterar den skapades val i förening med Guds val i de eviga realiteter som innebär en aldrig upphörande förening mellan Guds ande och människans natur i ett evigt tjänande av Guds barn och deras Paradisfader.
Det finns ett direkt förhållande mellan mognaden och måttenheten för tidsmedvetandet i varje givet intellekt. Tidsenheten kan vara en dag, ett år eller en längre period, men den är ofrånkomligt den måttstock enligt vilken det medvetna jaget utvärderar omständigheterna i livet och enligt vilken det tänkande intellektet mäter och bedömer fakta i den timliga existensen.
Erfarenhet, visdom och omdöme medför att tidsenheten i den dödligas upplevelse förlängs. När människans sinne sträcker sig bakåt till det förgångna utvärderar det tidigare erfarenheter i syfte att tillämpa dem på en situation i nuet. När sinnet sträcker sig in i framtiden försöker det bedöma den framtida betydelsen av ett möjligt handlande. Efter att på detta sätt ha tagit med i beräkningen både erfarenhet och visdom, gör människoviljan ett bedömningsbeslut i nuet, och den handlingsplan som sålunda har fötts av det förgångna och det framtida blir verklig.
När det växande jaget mognar, förs det förflutna och det framtida samman för att belysa det nuvarandes sanna betydelse. När jaget mognar sträcker det sig allt längre bakåt in i det förgångna för att söka efter erfarenhet, medan dess visdomsprognoser försöker tränga allt djupare in i den okända framtiden. När det tänkande jaget utsträcker detta sökande allt längre in i både det förflutna och det framtida, då blir omdömet allt mindre beroende av det momentana nuet. På detta sätt börjar beslut och handling frigöra sig från det rörliga nuets bojor, samtidigt som de börjar uppvisa aspekter på betydelsen av det förgångna och det framtida.
Tålamod utövas av de dödliga vilkas tidsenhet är kort; sann mognad höjer sig över tålamodet genom den fördragsamhet som föds av verklig förståelse.
Att mogna är att leva mer intensivt i nuet och att samtidigt frigöra sig från nuets begränsningar. De planer som uttrycker mognad bygger på tidigare erfarenhet och uppgörs i nuet på ett sätt som höjer de framtida värdena.
Den tidsenhet som uttrycker omognad koncentrerar betydelser och värden till den nuvarande stunden på ett sätt som skiljer nuet från dess rätta förhållande till icke-nuet—det förgångna och det framtida. Den tidsenhet som anger mognad är utmätt för att uppenbara det jämställda förhållandet mellan det förgångna, det nuvarande och det framtida på ett sådant sätt att jaget börjar få insikt i händelsernas helhet, börjar betrakta tidens landskap ur ett panoramalikt perspektiv av vidgade horisonter, börjar kanske ana en evig kontinuitet utan början och utan slut, en kontinuitet vars fragment kallas tid.
På det infinitas och det absolutas nivåer innehåller den nuvarande stunden allt det förgångna såväl som allt det framtida. JAG ÄR betyder också JAG VAR och JAG SKALL VARA. Detta representerar vår bästa uppfattning om evigheten och det eviga.
På den absoluta och eviga nivån är potentiell verklighet precis lika meningsfull som aktual verklighet. Endast på den finita nivån och för tidsbundna varelser förefaller det att finnas en stor skillnad mellan dem. För Gud—som absolut—är en uppstigande dödlig som har fattat det eviga beslutet redan en paradisfinalit. Den Universelle Fadern är genom Tankeriktaren i människans inre inte på detta sätt begränsad i sin uppfattning, utan han kan också vara medveten om och delta i varje timlig kamp i samband med problemen vid den skapades uppstigning från djurlika till gudalika nivåer i tillvaron.