Efter att ha berättat något om serafernas omvårdnadsverksamhet under det fysiska livet, skall jag försöka informera er om ödesväktarnas arbete vid tiden för den dödliga upplösningen av deras mänskliga kompanjoner. Efter din död bevaras uppgifterna om dig, identitetsspecifikationerna och människosjälens morontiaentitet—gemensamt utvecklad genom det dödliga sinnets och den gudomliga Riktarens verksamhet—att troget bevaras av ödesväktaren tillsammans med alla andra värden som har anknytning till din framtida tillvaro, allting som utgör och bildar dig, ditt verkliga du, allt utom den fortsatta tillvarons identitet som representeras av Riktaren som avlägsnar sig och av personlighetens aktualhet.
I den stund då livslågan i människans sinne försvinner, det andens ljussken som seraferna förknippar med Riktarens närvaro, rapporterar den tjänande ängeln personligen till de befälhavande änglarna, först för gruppens och sedan i följd för kompaniets, bataljonens, regementets, legionens och armékårens befälhavare, och efter att denna ängel vederbörligen har registrerats för det sista äventyret i tid och rymd får hon av serafernas planetariska ledare ett intyg för att anmäla sig hos den Aftonstjärna (eller annan av Gabriels representanter) som för befälet över den serafarmé dit denna kandidat för uppstigning i universum hör. Efter att ha fått tillstånd av kommendören för denna högsta organisationsenhet fortsätter en sådan ödesväktare till den första mansoniavärlden och väntar där tills hennes tidigare köttsliga skyddsling vaknar upp till medvetande.
I det fall att människosjälen inte överlever efter det att den har tillförordnats en personlig ängel, måste den betjänande ängeln bege sig till lokaluniversumets högkvarter för att där vittna om hennes komplements fullständiga uppteckningar så som tidigare framlagda. Därefter träder hon inför ärkeänglarnas domstolar för att fritas från klander för att hennes objekt inte överlevde. Sedan beger hon sig tillbaka till världarna för att igen förordnas till någon annan dödlig som har uppstigningspotential eller till något annat område av serafverksamhet.
Änglarna vårdar sig om de evolutionära varelserna emellertid på många andra sätt än genom tjänsten som personliga eller gruppväktare. Personliga väktare, vilkas objekt inte omedelbart förförs till mansoniavärldarna, dröjer inte kvar där i overksam väntan på namnuppropet till dom vid domperiodens slut; de omförordnas till talrika omvårdnadsuppgifter överallt i universum.
Väktarserafen är den beskyddande förvaltaren av överlevnadsvärdena i den dödliges slumrande själ, medan den frånvarande Riktaren är en sådan odödlig universumvarelses identitet. När dessa två samarbetar i mansoniavärldarnas uppståndelsesalar tillsammans med den nyligen tillverkade morontiagestalten, då sker ett återsammanförande av de faktorer som bildar den dödlige uppstigandes personlighet.
Riktaren identifierar dig, väktarserafen återpersonaliserar dig och återför sedan dig till den trogna Ledsagaren från dina jordiska dagar.
På samma sätt, när en planetarisk tidsålder är till ända, när de som befinner sig på de jordiska gärningarnas lägre kretsar samlas, är det deras gruppväktare som återsammanför dem i uppståndelsehallarna på mansoniasfärerna, såsom även er skrift berättar: ”Och han skall sända sina änglar med ett starkt basunljud och församla sina utvalda från världens ena ände till den andra.”
Rättsförfarandet kräver att personliga eller gruppväktare vid domperiodens slut svarar på namnuppropet för alla icke-överlevande personligheters del. Sådana icke-överlevandes Riktare återvänder inte, och när namnen ropas upp svarar seraferna, men från Riktarna hörs inget svar. Detta utgör ”de orättfärdigas uppståndelse”, i verkligheten det formella konstaterandet att varelsens tillvaro har upphört. Detta rättvisans namnupprop följer alltid omedelbart efter nådens namnupprop, uppståndelsen av de sovande överlevande. Dessa ärenden angår ingen annan än överlevnadsvärdenas suprema och allvisa Domare. Sådana domslutsproblem angår verkligen inte oss.
Gruppväktare kan tjäna på en planet tidsålder efter tidsålder och till slut bli beskyddare av tusende och åter tusende sovande överlevandes slumrande själar. De kan tjäna så i många olika världar i ett givet system, emedan uppståndelsebesvarandet sker i mansoniavärldarna.
Alla de personliga och gruppväktare i systemet Satania som gick vilse vid Lucifers uppror, trots att många uppriktigt ångrade sitt dårskap, är bestämda att hållas häktade i Jerusem tills den slutliga domen över upproret avkunnas. De Universella Censorerna har redan efter eget gottfinnande fråntagit dessa olydiga och otrogna väktare alla aspekter i anslutning till deras ansvar för själar och överfört dessa morontiarealiteter i tryggt förvar och beskydd hos frivilliga sekonafer.