Personligheten utges av den Universelle Fadern till hans skapade varelser som en potentiellt evig förläning. En sådan gudomlig gåva är avsedd att fungera på talrika nivåer och i successiva universumsituationer, allt från de ringa finita till de högsta absonita, ända till gränserna för det absoluta. Personligheten verkar sålunda på tre kosmiska plan eller i tre universumfaser:
1. Lägesstatus. Personligheten fungerar lika effektivt i lokaluniversumet, superuniversumet och i centraluniversumet.
2. Betydelsestatus. Personligheten fungerar effektivt på nivåerna för det finita, det absonita, och även på nivåer som snuddar vid det absoluta.
3. Värdestatus. Personligheten kan erfarenhetsmässigt förverkligas i följden av materiella, morontiella och andliga områden.
Personligheten har en fullkomnad omfattning av kosmiskt dimensionellt framträdande. Den finita personlighetens dimensioner är tre, och de är grovt taget funktionella enligt följande:
1. Längden representerar framskridandets riktning och art—rörelse genom rymden och i enlighet med tiden—evolution.
2. Det vertikala djupet omfattar de tendenser och attityder som kännetecknar olika organismer, de varierande nivåerna av självförverkligande och allmänt taget reaktionen inför omgivningen.
3. Bredden omfattar området för koordinering, associering och jagets organisering.
Den typ av personlighet som utges till de dödliga på Urantia har en potentialitet om sju dimensioner för uttryckande av jaget eller förverkligande av personen. Av dessa dimensionella fenomen kan tre förverkligas på den finita nivån, tre på den absonita nivån och ett på den absoluta nivån. På subabsoluta nivåer kan denna sjunde eller totalitetens dimension upplevas som personlighetens faktum. Denna suprema dimension är ett associerbart absolut, och fastän den inte är infinit är den dimensionellt potentiell för subinfinit genomträngning av det absoluta.
Personlighetens finita dimensioner har att göra med kosmisk längd, djup och bredd. Längden anger betydelse, djupet betecknar värde, bredden omfattar insikt—förmågan att uppleva obestridligt medvetande om den kosmiska verkligheten.
På morontianivån storligen utvidgas alla dessa finita dimensioner från den materiella nivån, och vissa nya dimensionella värden kan förverkligas. Alla dessa vidgade dimensionella erfarenheter på morontianivån sammanbinds på ett storartat sätt med den suprema eller personlighetsdimensionen genom inverkan av måta och även på grund av bidraget från morontiamatematiken.
Många svårigheter som de dödliga upplever i sitt studium av människans personlighet kunde undvikas om den finita varelsen ville minnas att de dimensionella nivåerna och de andliga nivåerna inte är koordinerade i det erfarenhetsmässiga personlighetsförverkligandet.
Livet är i själva verket en process som försiggår mellan organismen (jaget) och dess omgivning. Personligheten skänker identitetens värde och kontinuitetens betydelser åt denna association mellan organism och omgivning. Sålunda inser man att den företeelse som utgörs av stimulus och reaktion inte är en rent mekanisk process, eftersom personligheten fungerar som en faktor i den totala situationen. Det är alltid sant att mekanismer är passiva till sin natur; organismerna är medfött aktiva.
Det fysiska livet är en process som inte så mycket sker inom organismen som mellan organismen och omgivningen. Varje sådan process tenderar att skapa och etablera för organismen typiska reaktionsmönster i förhållande till en sådan omgivning. Alla sådana styrande mönster har en stor inverkan vid valet av mål.
Det är genom sinnets förmedling som jaget och omgivningen etablerar en meningsfull kontakt. Förmågan och villigheten hos en organism att knyta sådana betydelsefulla kontakter med omgivningen (reaktion på en drift) representerar hela personlighetens inställning.
Personligheten kan inte fungera särskilt väl om den är isolerad. Människan är av naturen en social varelse; hon domineras av en längtan efter samhörighet, efter att höra hemma någonstans. Det är bokstavligen sant att ”ingen av oss lever för sig själv”.
Personlighetens uppfattande som betydelsen av hela den levande och fungerande varelsen innebär emellertid mycket mer än en integrering av förhållanden. Det betyder en förening av alla verklighetsfaktorer såväl som en koordinering av förhållanden. Förhållanden existerar mellan två objekt, men tre eller flera objekt resulterar i ett system, och ett sådant system är mycket mer än enbart ett utvidgat eller invecklat förhållande. Denna distinktion är väsentlig, ty i ett kosmiskt system är de enskilda medlemmarna inte lierade med varandra annat än i relation till helheten och genom helhetens individualitet.
I människoorganismen utgör summeringen av delarna jaget—individualiteten—men en sådan process har inget som helst med personligheten att göra; det är personligheten som förenar alla dessa faktorer så som de förhåller sig till kosmiska realiteter.
I anhopningar adderas delarna; i system är de arrangerade. System är betydelsefulla på grund av organisation—positionsvärden. I ett gott system intar alla faktorer en kosmisk position. I ett dåligt system antingen saknas något eller så är det rubbat—bragt i oordning. I människosystemet är det personligheten som förenar alla aktiviteter och i sin tur skänker kvaliteterna identitet och kreativitet.