Många av den dödliga människans timliga svårigheter uppkommer av hennes tvåfaldiga förhållande till kosmos. Människan är en del av naturen—hon existerar i naturen—och dock kan hon transcendera naturen. Människan är finit, men inne i henne finns en gnista av infinitet. En sådan dubbelsidig situation utgör inte endast potentialen till det som är ont utan ger även upphov till många sociala och moraliska situationer fyllda av mycken osäkerhet och inte så liten ängslan.
Det mod som fordras för att erövra naturen och transcendera sitt eget jag är ett mod som kan tänkas duka under för självgodhetens och högmodets frestelser. Den dödlige som kan transcendera sitt jag kan falla för frestelsen att förgudliga sitt eget självmedvetande. Den dödliges dilemma utgörs av det dubbelsidiga faktum att människan är bunden till naturen samtidigt som hon besitter en enastående frihet—andlig val- och handlingsfrihet. På de materiella nivåerna finner sig människan fungera på naturens villkor, medan hon på andliga nivåer övervinner naturen och allt det timliga och finita. En sådan paradox medför av nödtvång frestelser, potentiell ondska, felaktiga beslut, och när jaget blir högfärdigt och övermodigt kan det leda till synd.
Syndens problem existerar inte av sig självt i den finita världen. Det finita är inte ont eller syndigt. Den finita världen gjordes av en infinit Skapare—den är ett verk av hans gudomliga Söners händer—och därför måste den vara god. Det är missbruket, förvrängningen och fördärvandet av det finita som ger upphov till ondska och synd.
Anden kan dominera sinnet; så kan även sinnet behärska energin. Sinnet kan emellertid behärska energin endast genom sin egen intelligenta behandling av de omvandlingspotentialer som av naturen ingår i den matematiska nivån av orsak och verkan som kännetecknar de fysiska domänerna. Den skapades sinne har inte medfödd förmåga att behärska energin; det är ett gudomsprivilegium. Den skapades sinne kan behandla energi, och gör det, just i den mån som det blivit herre över energins hemligheter i det fysiska universum.
När människan önskar modifiera den fysiska verkligheten, det må gälla henne själv eller hennes omgivning, lyckas hon i den utsträckning som hon har upptäckt sätten och medlen att behärska materien och styra energin. Ett sinne utan hjälp är oförmöget att påverka något materiellt utom sin egen fysiska mekanism, som det är ofrånkomligt sammankopplat med. Genom att intelligent utnyttja kroppsmekanismen kan sinnet skapa andra mekanismer, rentav energiförhållanden och levande förhållanden, med vilkas utnyttjande sinnet allt mer kan kontrollera och även dominera sin fysiska nivå i universum.
Vetenskapen är källan till fakta, och sinnet kan inte operera utan fakta. De är de byggstenar i visdomskonstruktionen vilka sammanfogas av livserfarenheten. Människan kan finna Guds kärlek utan fakta, och människan kan upptäcka Guds lagar utan kärlek, men människan kan aldrig börja uppskatta den infinita symmetrin, den överjordiska harmonin, den utsökta fullödigheten i det Första Ursprungets och Centrets allomfattande väsen förrän hon har funnit den gudomliga lagen och den gudomliga kärleken och erfarenhetsmässigt förenat dessa i sin egen evolverande kosmiska filosofi.
Utvidgningen av den materiella kunskapen tillåter en större intellektuell uppskattning av de idéernas innebörd och idealens värden. En människa kan finna sanning i sin inre erfarenhet, men hon behöver en klar kunskap om fakta för att tillämpa sin personliga upptäckt av sanningen på de skoningslöst praktiska krav som det dagliga livet ställer.
Det är enbart naturligt att den dödliga människan plågas av känslor av otrygghet då hon ser sig själv oupplösligt bunden till naturen samtidigt som hon besitter andliga krafter som helt överstiger allt det timliga och finita. Endast religiös tillförsikt—levande tro—kan stödja och stötta människan mitt bland sådana svåra och förbryllande problem.
Av alla de faror som ansätter människans dödliga väsen och äventyrar hennes andliga integritet är högmodet den största. Att vara modig är tappert, men självförhävelsen är inbilsk och självfördärvande. Ett rimligt självförtroende är inte att beklaga. Människans förmåga att transcendera sig själv är det enda som skiljer henne från djurriket.
Högmodet är bedrägligt, berusande och leder till synd vare sig det förekommer hos en individ, en grupp, ras eller nation. Det är bokstavligen sant att ”högmod går före fall”.