De misstag som den dödliges sinne gör och de fel som människan gör sig skyldig till i sitt beteende kan betydligt försena själens utveckling, fastän de inte kan förhindra ett sådant morontiafenomen då det en gång har satts igång av den inre Riktaren med samtycke av den skapades vilja. Närsomhelst före den fysiska döden har dock denna samma materiella och mänskliga vilja makt att återkalla ett sådant beslut och avvisa överlevnaden. Även efter överlevnaden har den uppstigande dödlige fortfarande kvar denna rätt att avvisa det eviga livet. Närsomhelst före fusionen med Riktaren kan den evolverande och uppstigande varelsen välja att överge Paradisfaderns vilja. Fusion med Riktaren anger att den uppstigande dödlige för evigt och utan förbehåll har valt att göra Faderns vilja.
Under människans liv i köttslig gestalt har den evolverande själen getts möjlighet att förstärka det dödliga sinnets övermateriella beslut. Själen, som är övermateriell, är inte självverksam på den materiella nivån i människans erfarenhet. Inte heller kan denna själ, som befinner sig under den andliga nivån, utan medverkan av någon Godomens ande, såsom Riktaren, fungera ovanför morontianivån. Själen fattar inte heller slutliga beslut förrän döden eller omvandling till himlen lösgör den från dess materiella förbindelse med det dödliga sinnet, förutom när och så som detta materiella sinne obehindrat och villigt delegerar denna beslutanderätt till en sådan samverkande morontiasjäl. Under livstiden finns den dödliges vilja, personlighetens förmåga att träffa avgöranden och göra val, i de materiella sinneskretsarna. När den dödliges jordiska tillväxt framskrider blir detta jag, med dess oskattbara förmåga att fatta beslut, allt mer identifierat med den uppkommande entitet som är morontiasjälen. Efter döden och uppståndelsen i mansoniavärldarna är människans personlighet fullständigt identifierad med morontiajaget. Själen är sålunda embryot till den framtida morontiabäraren av personlighetsidentiteten.
Denna odödliga själ är till en början helt morontiell till sin natur, men den har en sådan förmåga att utvecklas att den utan undantag stiger upp till de sanna andenivåer som är av värde för fusion med Gudomens andar, vanligen med den Universelle Faderns samma ande som inledde detta skapelsefenomen i den skapades sinne.
Både människans sinne och den gudomliga Riktaren är medvetna om den evolverande själens närvaro och avvikande väsen—Riktaren fullt medveten, sinnet delvis. Själen blir i proportion till sin egen evolutionära tillväxt allt mer medveten om både sinnet och Riktaren som associerade identiteter. Själen har del i både det mänskliga sinnets och den gudomliga andens kvaliteter men evolverar enträget mot en ökning av andekontroll och gudomlig dominans genom att främja en sinnesfunktion vars betydelser strävar efter att koordinera sig med sanna andevärden.
Det dödliga livsskedet, själens utveckling, är inte så mycket en prövotid som en utbildning. Tron på överlevnaden av suprema värden är religionens kärna. Den äkta religiösa erfarenheten består i en förening av de suprema värdena och de kosmiska betydelserna till en insikt om den universella verkligheten.
Sinnet känner till kvantitet, realitet, betydelser. Men kvalitet—värden—känner man. Det som känner är den gemensamma skapelsen av sinnet som känner till och den associerade anden som verkliggör det.
I den mån människans evolverande morontiasjäl blir genomsyrad av sanning, skönhet och godhet som värdeförverkligandet av gudsmedvetandet, i samma mån blir den varelse som uppkommer outplånlig. Om det inte finns överlevande eviga värden i den evolverande människosjälen, då är tillvaron som dödlig utan mening, och livet självt en tragisk illusion. Det är emellertid evigt sant: Det ni påbörjar i tiden skall ni förvisso fullborda i evigheten—om det är värt att fullbordas.