Riktarnas förhållande till enskilda dödliga

Avklarandet av de sju kosmiska kretsarna är inte detsamma som fusion med Riktaren. På Urantia lever många dödliga som har uppnått sina kretsar. Fusionen är emellertid avhängig av ytterligare andra, större och mer sublima andliga resultat, av att den dödliges vilja når en slutlig och fullständig harmoniering med Guds vilja såsom denna företräds av Tankeriktaren.

När en människa har fullbordat det kosmiska framskridandets kretsar och när dessutom den dödliga viljans slutgiltiga val tillåter Riktaren att fullborda förenandet av människans identitet med den morontiella själen under det evolutionära och fysiska livet, då går sådana fullbordade förbund mellan själ och Riktare självständigt vidare till mansoniavärldarna och från Uversa utfärdas ett mandat som föreskriver omedelbar fusion av Riktaren och morontiasjälen. Denna fusion under det fysiska livet förtär ögonblickligen den materiella kroppen. De människor som kunde tänkas bevittna en sådan syn skulle endast se den omvandlande dödlige försvinna ”i en eldvagn”.

De flesta Riktare som har omvandlat sina objekt från Urantia till himlen var högeligen erfarna och hade enligt registren tidigare vistats i talrika dödliga på andra sfärer. Kom ihåg att Riktarna skaffar sig värdefull erfarenhet av inneboende på sådana planeter där de endast ges till låns. Det är inte så att Riktarna får erfarenhet för avancerat arbete endast från de dödliga objekt som inte överlever.

Efter fusionen med de dödliga delar Riktarna er ödesbestämmelse och erfarenhet; de är ni. Efter fusionen mellan den odödliga morontiasjälen och den därmed associerade Riktaren blir alla erfarenheter och alla värden hos den ena till slut även den andras egendom, så att de två faktiskt är en enda entitet. I viss mening härstammar denna nya varelse från det eviga förgångna samtidigt som den finns till för den eviga framtiden. Allt det en gång mänskliga i den överlevande själen och allt det erfarenhetsmässigt gudomliga i Riktaren, blir nu den nya och ständigt uppåtstigande universumpersonlighetens faktiska egendom. På varje universumnivå kan emellertid Riktaren endast förse den nya varelsen med de egenskaper som är meningsfulla och av värde på den nivån. En absolut etthet med den gudomliga Ledsagaren, en fullständig uttömning av Riktarens gåvor, kan endast uppnås i evigheten efter den slutliga framkomsten till den Universelle Fadern, andarnas Fader, den ständiga källan till dessa gudomliga gåvor.

När en evolverande själ och den gudomliga Riktaren slutligt och evigt fusioneras får vardera av den andra alla de kvaliteter som kan erfaras. Denna samordnade personlighet är i besittning av alla överlevande erfarenhetsbaserade minnesmaterial som en gång fanns i det förstadiemässiga dödliga sinnet och som sedan förvaras i morontiasjälen. Därtill omfattar denna potentiella finalit i sig allt det erfarenhetsbaserade minnesmaterial som Riktaren har samlat under all den tid den vistades i de dödligas inre. Det tar emellertid en framtida evighet för Riktaren att fullständigt delge personlighetspartnerskapet med de betydelser och värden som den gudomliga Ledsagaren för med sig från den förflutna evigheten.

Hos den överväldigande majoriteten av urantiabor måste Riktaren tålmodigt invänta den frigörelse som döden medför, måste invänta den uppkommande själens befrielse från det närapå fullständiga herravälde som utövas av de energimönster och kemiska krafter som naturligt hör till er existensklass. Den främsta svårigheten som ni upplever vid kontakten med er Riktare utgörs just av denna er medfödda materiella natur. Så få dödliga är verkliga tänkare. Ni utvecklar och disciplinerar inte ert sinne andligen till den punkt där ni kan ha en gynnsam förbindelse med den gudomliga Riktaren. Människosinnets öra är nästan dövt för de andliga kommunikationer som Riktaren översätter från de mångahanda budskapen i de universella kärleksutsändningar som utgår från nådegåvornas Fader. Riktaren finner det nästan omöjligt att registrera dessa inspirerande andeingivelser i ett sinne som härstammar från djurriket och som så fullständigt domineras av de kemiska och elektriska krafter som är en naturlig del av ert fysiska väsen.

Riktarna gläds åt att få kontakt med den dödliges sinne, men de måste vara tålmodiga under de långa år av tyst vistelse då de inte förmår bryta sig igenom det animala motståndet och kommunicera direkt med er. Ju högre upp Tankeriktarna stiger på tjänstgöringsskalan desto effektivare blir de. Aldrig kan de under ert liv i köttslig gestalt hälsa er med samma fullständiga, sympatiska och uttrycksfulla tillgivenhet som de gör när ni möter dem sinne mot sinne i mansoniavärldarna.

Under det jordiska livet skiljer den materiella kroppen och det materiella sinnet dig från din Riktare och förhindrar en fri kommunikation. Efter döden, efter den eviga fusionen, är du och Riktaren ett—man kan inte särskilja er som separata varelser—och sålunda finns det inget behov av kommunikation så som ni uppfattar den.

Fastän Riktarens röst alltid finns inom er, får de flesta av er sällan höra den under livstiden. Människor som befinner sig nedanför den tredje och andra uppnåelsekretsen hör sällan Riktarens direkta röst utom i stunder av suprem längtan, i en suprem situation och efter ett supremt beslut.

Under till- och frånkopplandet av kontakten mellan en ödesreservists dödliga sinne och de planetariska övervakarna är den inneboende Riktaren ibland situerad så att det blir möjligt för den att överföra ett budskap till den dödliga partnern. För inte länge sedan överfördes ett sådant budskap på Urantia av en självverksam Riktare till dennas mänskliga partner, en medlem av ödets reservkår. Detta budskap inleddes med orden: ”Och nu ber jag er att utan skada eller risk för föremålet för min innerliga tillgivenhet, och utan avsikt att övertukta eller göra vederbörande modfälld, att å mina vägnar registrera denna vädjan till honom.” Sedan följde en ljuvt rörande och vädjande uppmaning. Bland annat vädjade Riktaren om ”att han mer troget måtte uppriktigt samarbeta med mig, mer gladeligen utstå de uppgifter jag har ålagt honom, mer troget utföra det program jag har arrangerat, mer tålmodigt gå igenom de prövningar jag har utvalt, mer ihärdigt och glatt vandra den väg jag har valt, mer ödmjukt ta äran för det som kan tänkas uppkomma som resultat av mina oupphörliga ansträngningar—överför sålunda min uppmaning till den människa i vars inre jag dväljs. Över honom utgjuter jag en gudomlig andes suprema tillgivenhet och kärlek. Och säg ytterligare åt mitt älskade objekt att jag skall verka med visdom och styrka ända till själva slutet, ända tills den sista jordiska kampen är förbi. Jag skall vara trogen den personlighet som har anförtrotts mig. Och jag manar honom till överlevnad, till att inte göra mig besviken, att inte beröva mig belöningen för min tålmodiga och intensiva kamp. Det beror på människans vilja om vi får personlighet eller ej. Krets för krets har jag tålmodigt upphöjt detta människosinne, och jag har uppgift om att jag har vunnit bifall av ledaren för min klass. Krets för krets går jag vidare mot domen. Med nöje och utan oro inväntar jag det ödesbestämmande namnuppropet. Jag är beredd att överlämna allt till Dagarnas Fornas domstolar.”

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.