I begreppet Treenigheternas Treenighet postulerar vi en eventuell erfarenhetsmässig förening av den gränslösa verkligheten, och ibland teoretiserar vi att allt detta kan tänkas inträffa i en fjärran evighets yttersta avlägsenhet. Det oaktat finns en aktual och nuvarande förening av infiniteten under denna tidsålder såsom i alla forna och framtida tidsåldrar; denna förening är existentiell i Paradistreenigheten. Infinitetsföreningen som en erfarenhetsmässig realitet är ofattbart avlägsen, men en infinitetens obegränsade enhet dominerar nu universumtillvarons innevarande stund och förenar skillnaderna i all verklighet med ett existentiellt majestät som är absolut.
När finita varelser försöker föreställa sig infinit förening på finalitetsnivåerna av den fullbordade evigheten stöter de på de begränsningar i intellektet som är naturliga för deras finita tillvaro. Tid, rymd och erfarenhet utgör hinder för de skapade varelsernas uppfattning, men utan tid, rymd och erfarenhet kunde ingen varelse få ens en begränsad uppfattning om universums verklighet. Utan sinne för tid vore det inte alls möjligt för någon evolutionär varelse att inse de relationer som gäller ordningsföljd. Utan uppfattning om rymd kunde ingen varelse fatta de relationer som gäller samtidighet. Utan erfarenhet kunde någon evolutionär varelse inte ens finnas till. Endast Infinitetens Sju Absolut transcenderar faktiskt erfarenheten, och även de kan tänkas vara erfarenhetsbaserade i vissa faser.
Tid, rymd och erfarenhet är människans främsta hjälpmedel för en relativ uppfattning av verkligheten, men trots det är de hennes väldigaste hinder för en fullständig verklighetsuppfattning. De dödliga och många andra varelser i universum finner det nödvändigt att tänka sig att potentialer aktualeras i rymden och utvecklas till mognad i tiden, men hela denna process är ett tid-rymd-fenomen som i själva verket inte förekommer i Paradiset och evigheten. På den absoluta nivån finns varken tid eller rymd; alla potentialer kan där uppfattas som aktualer.
Uppfattningen om förenandet av all verklighet, vare sig i denna eller någon annan universumtidsålder, är i grunden tvåfaldig: existentiell och erfarenhetsmässig. En sådan enhet håller på att erfarenhetsmässigt förverkligas i Treenigheternas Treenighet, men graden av det synbara aktualerandet av denna trefaldiga Treenighet står i direkt proportion till försvinnandet av verklighetens begränsningar och ofullständigheter i kosmos. Verklighetens totala integration är emellertid obegränsat, evigt och existentiellt närvarande i Paradistreenigheten, inom vilken den infinita verkligheten i själva detta universumögonblick är absolut förenad.
Den paradox som skapas av det erfarenhetsmässiga och det existentiella synsättet är oundviklig och bygger delvis på det faktum att Paradistreenigheten och Treenigheternas Treenighet vardera utgör ett evighetsförhållande som de dödliga endast kan uppfatta som en relativitet i tid och rymd. Människans uppfattning om ett efterhand skeende erfarenhetsmässigt aktualerande av Treenigheternas Treenighet—tidssynvinkeln—måste kompletteras med tilläggspostulatet att detta redan är något faktiskt—evighetssynvinkeln. Hur kan dessa två synvinklar jämkas samman? För de finita dödliga föreslår vi att de accepterar sanningen att Paradistreenigheten är den existentiella föreningen av infiniteten, och att oförmågan att upptäcka den aktuala närvaron och fullbordade manifestationen av den erfarenhetsbaserade Treenigheternas Treenighet delvis beror på ömsesidig förvrängning som följd av:
1. Människans begränsade synvinkel, oförmågan att fatta begreppet obegränsad evighet.
2. Människans ofulländade status, avlägsenheten från den absoluta nivån för det erfarenhetsmässiga.
3. Syftet med människans tillvaro, det faktum att människosläktet är avsett att utvecklas genom erfarenhetsförfarandet och därför till sin natur och uppbyggnad måste vara beroende av erfarenhet. Endast ett Absolut kan vara både existentiellt och erfarenhetsbaserat.
Den Universelle Fadern i Paradistreenigheten är JAG ÄR i Treenigheternas Treenighet, och oförmågan att uppleva Fadern som infinit beror på finita begränsningar. Uppfattningen om den existentiella, ensamma, före Treenigheten existerande ouppnåeliga JAG ÄR och postulatet om den erfarenhetsbaserade efter Treenigheternas Treenighet existerande och uppnåeliga JAG ÄR är en och samma hypotes; ingen verklig förändring har skett i den Infinita; all synbarlig utveckling kommer sig av ökad förmåga till verklighetsmottagning och kosmisk uppskattning.
JAG ÄR måste i sista hand existera före allt existentiellt och efter allt erfarenhetsbaserat. Fastän dessa idéer kanske inte klargör evighetens och infinitetens paradoxer i människans sinne, borde de åtminstone stimulera sådana finita intellekt att ånyo ge sig i kast med dessa problem utan slut, problem som kommer att fortsätta att förbrylla er i Salvington, senare som finaliter och vidare i den oupphörliga framtiden av er eviga levnadsbana i de vittomfattande universerna.
Förr eller senare börjar alla personer i universum inse att det slutliga sökandet i evigheten består i det ändlösa utforskandet av infiniteten, upptäcktsfärden utan slut in i det Första Ursprungets och Centrets absoluthet. Förr eller senare blir vi alla medvetna om att de skapade varelsernas hela tillväxt står i proportion till identifieringen med Fadern. Vi börjar förstå att ett liv enligt Guds vilja är det eviga passet till den oändliga möjligheten i infiniteten själv. De dödliga kommer en gång att inse att framgången vid sökandet efter den Infinita är direkt proportionell mot uppnåendet av likhet med Fadern, och att Faderns realiteter i denna universumtidsålder uppenbaras i gudomlighetens kvaliteter. Dessa gudomlighetens kvaliteter tillägnar sig universums varelser personligen i erfarenheten av att leva gudomligt, och att leva gudomligt betyder i själva verket att leva enligt Guds vilja.
För materiella, evolutionära och finita varelser leder ett liv som bygger på att leva enligt Faderns vilja direkt till andens överhöghet inom personlighetens arena och för sådana varelser ett steg närmare förståelsen av Fader-Infinit. Ett sådant liv i Fadern bygger på sanning, är känsligt för skönhet och domineras av godhet. En sådan person som känner Gud är i sitt inre upplyst av dyrkan och i sitt yttre liv hängiven helhjärtat tjänande av alla personligheters universella brödraskap, en tjänande omvårdnad fylld av barmhärtighet och motiverad av kärlek, samtidigt som alla dessa livskvaliteter förenas i den evolverande personligheten på ständigt stigande nivåer av kosmisk visdom, självförverkligande, finnande av Gud och dyrkan av Fadern.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.