◄ 104:2
Kapitel 104
104:4 ►

Treenighetsbegreppets utveckling

3. Treenigheter och trefaldigheter

104:3.1

Medan människosläktet ibland har strävat efter att förstå Treenigheten av Gudomens tre personer förutsätter konsekvensen att människans intellekt uppfattar att det finns vissa relationer mellan alla sju Absolut. Allt som gäller för Paradistreenigheten är inte nödvändigtvis sant om en trefaldighet, ty en trefaldighet är något annat än en treenighet. I vissa funktionella aspekter kan en trefaldighet överensstämma med en treenighet, men till sin natur motsvarar den aldrig en treenighet.

104:3.2

Den dödliga människan lever för närvarande i en storslagen tidsålder som präglas av expanderande horisonter och vidgande begrepp på Urantia, och människans kosmiska filosofi måste försnabba sin utveckling för att hålla takten med expansionen av den mänskliga tankens intellektuella arena. När människans kosmiska medvetande expanderar ser hon den ömsesidiga växelverkan mellan allt som hon finner i sin materiella vetenskap, intellektuella filosofi och andliga insikt. Trots all denna tro på alltings enhet i kosmos, observerar dock människan mångfalden i all tillvaro. Trots alla uppfattningar om Gudomens oföränderlighet ser människan att hon lever i ett universum av ständig förändring och erfarenhetsbaserad tillväxt. Oberoende av sin insikt om överlevnaden av de andliga värdena måste människan ständigt räkna med kraftens, energins och styrkans matematik och förmatematik.

104:3.3

På något sätt måste infinitetens eviga fullödighet bringas i överensstämmelse med de evolverande universernas tillväxt i tiden och med de erfarenhetsmässiga invånarnas ofullständighet i dem. På något sätt måste uppfattningen av den totala oändligheten segmenteras och bestämmas för att de dödligas intellekt och morontiasjäl skall kunna fatta denna tanke av slutligt värde och förandligande betydelse.

104:3.4

Medan förnuftet kräver att den kosmiska verkligheten utgör en monoteistisk enhet fordrar den finita erfarenheten ett antagande om plurala Absolut och deras koordinering i kosmiska relationer. Utan jämlika existenser finns det ingen möjlighet för olika slag av absoluta relationer att uppkomma, ingen chans till funktion för differentialer, variabler, modifierare, försvagare, begränsare eller förminskare.

104:3.5

I dessa kapitel har den totala verkligheten (infiniteten) presenterats så som den existerar i de sju Absoluten:

104:3.6

1. Den Universelle Fadern.

104:3.7

2. Den Evige Sonen.

104:3.8

3. Den Oändlige Anden.

104:3.9

4. Paradisön.

104:3.10

5. Gudomsabsolutet.

104:3.11

6. Det Universella Absolutet.

104:3.12

7. Det Okvalificerade Absolutet

104:3.13

Det Första Ursprunget och Centret, som är Fadern till den Evige Sonen, är också Mönstret för Paradisön. Han är till personligheten obegränsad i Sonen men potentialiserad i Gudomsabsolutet. Fadern är energiuppenbarad i Paradiset-Havona och samtidigt energidold i det Okvalificerade Absolutet. Den Infinite kommer ständigt till synes i Samverkarens oupphörliga handlingar, samtidigt som han är ständigt verksam i det Universella Absolutets kompenserande men beslöjade aktiviteter. Sålunda är Fadern anknuten till de sex jämställda Absoluten, och sålunda omfattar alla sju infinitetens krets under evighetens ändlösa cykler.

104:3.14

Det förefaller som om en trefaldighet av absoluta relationer vore oundviklig. Personligheten söker förbindelse med annan personlighet på absoluta likväl som på alla andra nivåer. Associationen mellan de tre Paradispersonligheterna förevigar den första trefaldigheten, personlighetsföreningen mellan Fader, Son och Ande. När dessa tre personer som personer förenar sig till samverkan bildar de därigenom en trefaldighet som representerar en funktionell enhet, inte en treenighet—ett organiskt väsen—men trots allt en trefaldighet, en trefaldig funktionell samfälld enhällighet.

104:3.15

Paradistreenigheten är inte en trefaldighet; den är inte en funktionell enhällighet, utan snarare odelad och odelbar Gudom. Fadern, Sonen och Anden kan (som personer) upprätthålla ett förhållande till Paradistreenigheten, för Treenigheten är deras odelade Gudom. Fadern, Sonen och Anden har inget sådant personligt förhållande till den första trefaldigheten, ty den är deras funktionella förening som tre personer. Endast som Treenighet—som odelad Gudom—upprätthåller de kollektivt ett externt förhållande till trefaldigheten som består av deras personliga sammanslutning.

104:3.16

Sålunda är Paradistreenigheten enastående bland absoluta relationer, för det finns flera existentiella trefaldigheter men endast en existentiell Treenighet. En trefaldighet är inte ett väsen. Den är funktionell snarare än organisk. Dess medlemmar är kompanjoner snarare än delar av en korporation. Trefaldigheternas beståndsdelar kan vara väsen, men själva trefaldigheten är en sammanslutning.

104:3.17

Det finns emellertid en jämförelsepunkt mellan treenighet och trefaldighet: Båda resulterar i funktioner som är något annat än den summa som kan ses uppkomma av attributen hos de medlemmar som ingår i föreningen. Fastän de sålunda är jämförbara ur funktionell synvinkel, uppvisar de i övrigt ingen ovillkorlig inbördes relation. De förhåller sig till varandra i stort sett som funktion till struktur. Men trefaldighetsföreningens funktion är inte treenighetens strukturs eller väsens struktur.

104:3.18

Trefaldigheterna är icke desto mindre verkliga; de är mycket verkliga. I dem funktionaliseras den totala verkligheten, och uttryckligen genom dem utövar den Universelle Fadern omedelbar och personlig kontroll över infinitetens huvudfunktioner.


◄ 104:2
 
104:4 ►