Den första uppenbarelsen som ledde till en förståelse av Paradistreenigheten på Urantia framfördes av Prins Caligastias stab för omkring en halv miljon år sedan. Detta tidigaste treenighetsbegrepp gick förlorat för världen under de oroliga tiderna efter det planetariska upproret.
Den andra presentationen av Treenigheten gjordes av Adam och Eva i den första och andra lustgården. Denna förkunnelse hade ännu inte helt utplånats vid tiden för Makiventa Melkisedek omkring trettiofem tusen år senare, ty de setiska prästernas treenighetsuppfattning fanns bevarad både i Mesopotamien och i Egypten, men i synnerhet i Indien där den länge fortlevde i Agni, den vediska trehövdade eldguden.
Den tredje presentationen av Treenigheten gjordes av Makiventa Melkisedek, och denna doktrin symboliserades av de tre koncentriska cirklar som den vise i Salem hade på sin bröstplatta. Makiventa fann det dock mycket svårt att undervisa beduinerna i Palestina om den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden. De flesta av hans lärjungar trodde att Treenigheten bestod av de tre Högsta i Norlatiadek. Några få uppfattade Treenigheten som Systemhärskaren, Konstellationsfadern och lokaluniversumets Skapargudom; ännu färre fattade ens närmelsevis idén om föreningen av Fadern, Sonen och Anden i Paradiset.
Genom Salem-missionärernas verksamhet spreds Melkisedeks förkunnelse om Treenigheten gradvis över stora delar av Eurasien och norra Afrika. Det är ofta svårt att skilja mellan triader och treenigheter under de senare anditernas tider och tiderna efter Melkisedek, då båda begreppen i viss mån sammanblandades och sammansmälte.
Bland hinduerna slog treenighetsbegreppet rot som Väsen, Intelligens och Glädje. (En senare indisk uppfattning var Brahma, Shiva och Vishnu.) Medan de tidigare treenighetsbeskrivningarna fördes till Indien av de setiska prästerna importerades de senare idéerna om Treenigheten av missionärerna från Salem och utvecklades av de infödda tänkarna i Indien genom en sammanslagning av dessa doktriner med de evolutionära triaduppfattningarna.
Den buddhistiska tron utvecklade två doktriner av treenighetsnatur: Den tidigare omfattade Lärare, Lag och Brödraskap; det var den presentation som Gautama Siddhartha framförde. Den senare idén, som utvecklades bland den norra grenen av Buddhas efterföljare, omfattade Suprem Herre, Helig Ande och Inkarnerad Frälsare.
Dessa uppfattningar bland hinduerna och buddisterna var verkliga treenighetspostulat, dvs. de omfattade idén om en trefaldig manifestation av en monoteistisk Gud. En sann treenighetsuppfattning består inte bara av ett sammanförande av tre skilda gudar till en grupp.
Hebréerna kände till Treenigheten från keniternas traditioner om Melkisedeks tider, men deras monoteistiska iver för den ende Guden, Jahve, överskuggade till den grad alla sådana läror att läran om Elohim vid tiden för Jesu framträdande praktiskt taget hade utplånats från den judiska teologin. Den hebreiska tankevärlden kunde inte sammanjämka treenighetsbegreppet med den monoteistiska tron på den Ende Herren, Israels Gud.
Anhängarna av den islamiska tron lyckades inte heller fatta tanken om Treenigheten. Det är alltid svårt för en uppkommande monoteism att tolerera treenighetsläran när den har att kämpa mot polyteismen. Treenighetstanken slår bäst rot i de religioner som har en stark monoteistisk tradition i förening med doktrinär elasticitet. De stora monoteisterna, hebréerna och muhammedanerna, fann det svårt att skilja mellan dyrkan av tre gudar, polyteism, och treenighetslära, dvs. dyrkan av en enda Gudom som existerar i en treenig gudomlighets- och personlighetsmanifestation.
Jesus lärde sina apostlar sanningen om Paradistreenighetens personligheter, men de trodde att han talade bildligt och symboliskt. Då de hade vuxit upp med den hebreiska monoteismen var det svårt för dem att tänka sig någon sådan trosuppfattning som föreföll att stå i strid med deras dominerande uppfattning om Jahve. De första kristna ärvde den hebreiska fördomen mot treenighetsbegreppet.
Den första formen av Treenighet inom kristendomen förkunnades i Antiokia och omfattade Gud, hans Ord och hans Visdom. Paulus kände till Paradistreenigheten av Fader, Son och Ande, men han predikade sällan om den och nämnde därom endast i några få av sina brev till de kyrkor som nyligen hade börjat bildas. Även då förväxlade Paulus, liksom sina medapostlar, Jesus, Skaparsonen i lokaluniversumet, med Gudomens Andra Person, den Evige Sonen i Paradiset.
Den kristna treenighetsuppfattningen, som började vinna erkännande mot slutet av det första århundradet e.Kr., bestod av den Universelle Fadern, Skaparsonen i Nebadon och den Gudomliga Omvårdaren i Salvington—lokaluniversumets Moderande och skapande gemål till Skaparsonen.
Inte sedan Jesu tid har Paradistreenighetens faktiska identitet varit känd på Urantia (utom av några få individer för vilka den särskilt uppenbarades) förrän den presenterades i denna framställning i form av uppenbarelse. Fastän den kristna uppfattningen om Treenigheten felade ifråga om fakta, var den praktiskt taget sann ifråga om andliga relationer. Endast när det gällde de filosofiska och kosmologiska följderna ledde denna uppfattning till svårigheter: Det har varit svårt för mången kosmiskt sinnad att tro att Gudomens Andra Person, den andra medlemmen av en infinit Treenighet, en gång vistades på Urantia. Fastän detta i anden är sant, så är det inte ett aktualt faktum. Mikael-Skaparna förkroppsligar till fullo den Evige Sonens gudomlighet, men de är inte den absoluta personligheten.